HJÄRTSKÄRANDE. “Kvinnorna ses som anomalier när de deltar i det våld som kriget föreskriver och förväntas sedan att utan svårigheter gå tillbaka till den vårdande rollen som hustrur och mödrar”, skriver Anna Remmets.
Frontens gryningsfärg av Mustafa Can
Regi: Astrid Menasanch Tobieson
Medverkande bland annat: Alma Pöysti, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Johanna Lazcano, Elmira Arikan
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm
När en av de yngsta soldaterna i Mustafa Cans pjäs Frontens gryningsfärg, efter att ha fått en komplimang från sin överordnade för sitt manliga mod påpekar att hon faktiskt är kvinna, svarar han arrogant att här är vi alla män.
Och Kriget har inget kvinnligt ansikte är mycket riktigt titeln på den kanske mest berömda boken av 2015 år nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. Med detta ringar hon in samma sak som de kvinnliga soldaterna i Frontens gryningsfärg vittnar om: hur kvinnor som väljer eller av omständigheterna tvingas att gå ut i krig ofta motarbetas av fäder, makar och pojkvänner och ses som anomalier när de deltar i det våld som kriget föreskriver och förväntas sedan att utan svårigheter gå tillbaka till den vårdande rollen som hustrur och mödrar.
Frontens gryningsfärg består av ett antal löst sammanhållna scener ur en grupp kvinnliga soldaters tillvaro som effektivt illustrerar detta dilemma samtidigt som pjäsen visar upp krigets grymheter som en allmänmänsklig tragedi. Vardagliga situationer med smågnabbande och uppsluppet prat om sex bryts av brutala påminnelser om verkligheten som de unga kvinnorna faktiskt befinner sig i, med en ständig risk för att närsomhelst bli dödade och en stundtals lika plågsam plikt att skjuta för att döda varje gång de ser en fiende, ofta lika ung som de själva. Glädjen när en kamrat återvänder från sin permission med ett rött nagellack skulle kunna vara en könsstereotyp, men i Cans och Menasanch Tobiesons känsliga skildring blir den istället en hjärtskärande påminnelse om soldaternas ungdom och, i brist på bättre ord, ”vanlighet”.
Frontens gryningsfärg, som är den prisbelönta författaren och journalisten Mustafa Cans debut som pjäsförfattare, har hämtat sin inspiration från de i huvudsak kurdiska kvinnor som stred mot IS, och som med Cans egen formulering i en möjlig parafras på just Aleksijevitj gav kriget ”ett kvinnligt ansikte”. Och om kvinnliga krigare i allmänhet väcker fascination av inte sällan fetischistisk karaktär, så har de kurdiska kvinnor som stridit mot IS betraktats genom ytterligare ett lager av exotism i västerländsk media. För den västerländska blicken tycks det ha funnits något kittlande i att jämka samman bilden av den ”förtryckta muslimska kvinnan” med bilden av den härdade soldaten som riktar vapnet mot den som står för kvinnoförtrycket i dess grövsta form: IS-krigaren. Föga överraskande har fascinationen gått hand i hand med sexualisering, som när en soldat vars bild för ett par år sedan cirkulerade på sociala medier kallades ”Angelina Jolie”.
Kanske är det delvis för att desarmera denna orientalistiska blick och visa fram kriget som en universell fasa och patriarkatet som den världsomspännande struktur det är som Can har valt att förlägga sin pjäs till en obestämd tid och plats och förse persongalleriet med namn utan specifika geografiska konnotationer (även om flera klingar västerländskt).
De olika aspekterna av krigets grymheter och absurditeter avhandlas med ett lite väl pedagogiskt tilltal, nästan som skolboksexempel. Där finns den traumatiserade soldaten som är hemma på permission hos en överspänt kvittrande mamma som förtvivlat gärna vill att allt ska vara precis som vanligt, att hennes dotter ska vara exakt densamma som innan hon åkte. Där finns dialogerna om fiendens mänsklighet. En av karaktärerna har lika svårt att trycka av vapnet varje gång, medan en annan drivs av bilden av hur fienden halshögg en pappa framför hans son. Så länge hon har den bilden på näthinnan tvekar hon aldrig innan hon skjuter. Alla dessa scener är bra gestaltade och ofta drabbande, men det skulle ha varit intressant att stanna lite längre i vissa situationer.
Skådespelarnas prestationer är däremot genomgående starka. Trots att de stundtals skissartade scenerna inte ger de bästa förutsättningarna lyckas de mejsla fram individuella egenheter, styrkor och sårbarheter hos sina karaktärer. I synnerhet Alma Pöysti är lysande. Som författare är också Mustafa Can ypperligt skicklig på att precis som han gjorde i Tätt intill dagarna, den gripande boken om sin mors liv i främlingskap i Sverige, gestalta de små saker (till exempel en riktigt god olivolja) i den gamla tillvaron som väcker längtan och förklarar både karaktärernas sorg och deras förhållningssätt till livet.
anna.remmets@opulens.se
