Dela:

Bläddra per

Kammarspel för tre virtuoser

Anita Ekström, Rebecka Hemse och Ingela Olsson (foto: Jenny Baumgartner).

BERGMANHYLLNING. De oroliga kan ses som en tribut till Ingmar Bergman när allt ståhej kring 100-årsjubileet börjar lägga sig. Pernilla Augusts debut som regissör för scenen är ett stilsäkert kammardrama, skriver Lena S Karlsson.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

 

De oroliga av Linn Ullmann
Översättning: Urban Andersson
Bearbetning: Karen-Maria Bille
Scenografi: Magdalena Åberg
Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir
Regi: Pernilla August
Medverkande: Anita Ekström, Ingela Olsson och Rebecka Hemse
Dramaten, Lilla scenen

I Ingmar Bergmans filmer finns påfallande ofta ett barn som iakttar eller griper in i en obegriplig vuxenvärld. Jag tänker framför allt om den gåtfulle pojken i filmen Tystnaden, den vedervärdige unge dämonen i Vargtimmen liksom syskonen i Fanny och Alexander.

I Linn Ullmans självbiografiska roman De oroliga från 2015 kretsar allt kring ett bortstött och sviket barn som söker sin identitet omgiven sina alltför självupptagna föräldrar, som ofta erinrar om sturiga och behagsjuka tonåringar. En smärtsam erinran om barnets önskan att bli älskat, i en dragkamp och i ett triangeldrama där barnet oftast förlorar.

De oroliga handlar alltså om konstellationen Ingmar Bergman, Liv Ullman och dottern Linn, som på Dramaten blivit scenpjäs med tre skådespelare i olika åldrar. Romanen blev en internationell succé och har även bearbetats för radio.

Fortsätt

 

I De oroliga uppträder den store regissören, den enligt egen beskrivning ”familjelate” fadern, vid sidan av honom den begåvade och rastlöst levnadsglada skådespelerskan som inlett en världskarriär och i dess mitt dottern, från Ingmar Bergmans synpunkt den nionde i raden av mer eller mindre planerade barn. Det handlar om barndom men också om ett omilt åldrande, ett sakta sönderfall.

Här spelas Dottern/Författaren av Rebecka Hemse, vars berättigade vrede över många svek kanske borde ha poängteras mera. Ingela Olsson gestaltar Modern/Skådespelerskan som mest av önskar sig ett eget rum utan störande inslag av klibbigt och febrigt barnahull, för att travestera Magnus Uggla.

Under senare tid har dramatisering av romaner blivit allt vanligare, den lågmälda och subtila De oroliga kan tyckas mindre lämpad för scenen. Men Pernilla August och Karen-Maria Bille har i sin bearbetning lyckats finna jordmånen för ett fantastiskt ensemblespel för tre virtuosa kvinnliga skådespelare, som rör sig som satelliter i ett ekande tomrum. De ömsom repellerar och ömsom attraherar varandra, dialogen och scenerna är tätt sammanfogade och skräddarsydda för det nakna scenrummet helt i vitt, där skådespelarna rör sig fritt mellan olika nivåer.

I centrum finns ett alldeles autentiskt projekt där far och dotter sitter tillsammans med en bandspelare för att göra intervjuer. Målet är en gemensam bok utifrån deras minnen av en svunnen barndom, minnen som ofta divergerar. Den åldrade fadern, som här genialt och skickligt spelas av den alltid så precisa Anita Ekström, är en frusen och detroniserad demonregissör som inte alltid minns dottern från hennes uppväxtår. Han är nyckfull som en treåring, men stundtals fast besluten att genomföra deras gemensamma plan, ibland osäker på vem han egentligen talar till, hans barn är ju så många. Kvinnorna i hans liv flyter samman, allt resulterar i en dialog där associationer och fragment av minnen rör sig fritt.

Alla skådespelare är klädda i likadana randiga 50-talspyjamasar av flanell — en antydan om att allt tilldrar sig om natten, under sömnlösa timmar, i vargtimmen eller i personernas drömmar. Scenrummet är lika effektivt, det består av ett antal avsatser där olika lådor kan dras ut, förvaringsplatser för olika föremål, representationer av minnet.

Pernilla August kan luta sig tungt på en egen framgångsrik skådespelarkarriär. Inte minst protegerad av Ingmar Bergman som tidigt upptäckte Pernilla Augusts kapacitet. De oroliga kan ses som en tribut till Ingmar Bergman när allt ståhej kring 100-årsjubileet börjar lägga sig. Pernilla Augusts debut som regissör för scenen är ett stilsäkert kammardrama, inte minst tack vare det lysande ensemblespelet.

LENA S. KARLSSON

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS