Filmkanon för juletid

Scen & film.
Bild: Touchstone Pictures.

KLASSIKER. “För det är ju inte de mest glitterpyntade julskildringarna, utan snarare de där såriga, skavande och missanpassade berättelserna som verkligen säger något om högtidens sanna väsen.” Karolina Bergström om en möjlig filmkanon lagom till jul.

Det finns jular där den där mytomspunna julstämningen varit lika seg som klister att få till. När separationer, dödsfall och andra händelser i livet lagt sordin på adventstidens glittrande förebråelser, och där inte ens årets starkvinsglögg eller nybakta pepparkakor kan få en att nämnvärt se fram mot den 24:e i månaden. Själv har undertecknad bitvis knarkat i alla fall första timman ur Bergmans Fanny och Alexander för att tvinga fram lite julefrid, även om familjen Ekdahls till synes julburgna firande givetvis döljer ett flertal sprickor under den traditionsenliga ytan.

Så – när infinner sig den där riktiga julkänslan egentligen, om den ens gör det? Behövs det i själva verket en dos cineastisk inspiration för att kunna sopa undan stress och krav och på allvar komma i stämning för årets och kommersens största högtid, och vilka filmer är det då som bäst framkallar denna känsla?

Med tanke på att julen för de flesta av oss handlar om att få spendera tid med nära och kära, är det inte så konstigt att en av de mest förbisedda julfilmerna de facto är 1988 års actionrulle Die Hard (låt gå att filmens könsroller skulle må bra av en smärre uppdatering). När polismannen John McClane (Bruce Willis) inte vill annat än att få undan det gäng tyska terrorister som kraschat en julfest och istället kunna tillbringa julafton med sin familj, lider vi med honom med samma intensitet som det frekventa kulsprutesmattrandet. Och för den som firat jul i någon som helst bonusfamiljekonstellation tecknar Kjell Sundvall ett inte helt smickrande men desto mer svartsynt roande porträtt av densamma i Tomten är far till alla barnen, där diverse relationsbetingade förvecklingar gör julafton till en lika spritmarinerad som komisk uppgörelse.

Men att av olika skäl välja bort en släktjul är förmodligen mer vanligt i dag än någonsin. I Peter Dalles Woody Allen-inspirerade relationskomedi Ogifta par – en film som skiljer sig väljer två par att fira jul med varandra, en plan som till en början kantas av klappinköp och munvattnande receptorgier men som slutar i snökantad julaftonstragedi. En film som både gestaltat en av tidernas bästa anti-tomtar i Johan Ulvessons skepnad samt myntat det odödliga filmcitatet ”Vad sägs om kåt, glad och tacksam?”, förtjänar definitivt en plats i en presumtiv svensk julfilmskanon.

För det är ju inte de mest glitterpyntade julskildringarna, utan snarare de där såriga, skavande och missanpassade berättelserna som verkligen säger något om högtidens sanna väsen. Låt gå att nittiotalsfilmen Ensam hemma kan ha en viss charm, men när det gäller att verkligen fånga julens essens ringar filmer som Tim Burtons expressionistiska julmardröm The Nightmare Before Christmas in helgens mörkare sidor mer än någon annan. För att inte tala om åttiotalsklassikern Gremlins, där julfirandet får en betydligt svartare ton när huvudkaraktären Kate avslöjar anledningen till att hon hatar julen – hennes pappa dog nämligen efter att, utklädd till tomte, ha fastnat i en skorsten på självaste julafton.

Egentligen finns det väl ingen högtid som har fler missvisande förväntningar och krossade förhoppningar förknippade med sig än just julen. Och just därför har vi dessa och många fler filmer att tacka för att de ständigt låter oss bygga upp hoppet på nytt – och ibland faktiskt få uppleva de där glittrande Carl Larsson-jularna alldeles på riktigt. För övrigt kommer den amerikanska, sentimentala och alldeles underbara julfilmsklassikern Livet är underbart säkert att strömmas på tv:n här hemma lagom till tredje advent.

KAROLINA BERGSTRÖM
karolina.bergstroem@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Karolina Bergström

Det senaste från Scen & film

0 0kr