Ett laddat förhållande

MÄNSKLIGT. “Jag är en annan nu är till synes konstlös och bedrägligt enkel; scenografin och musikinslagen är suggestiva; projektioner signerade Helene Berg associerar till rymd och ett hinsides rike bortom döden, det är elegant och effektivt”. Lena S. Karlsson recenserar Björn Runges uppsättning.

Jag är en annan nu av Björn Runge
Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg
Kompositör: Linda Spjut
Animationer/projektioner: Helene Berg
Regi: Björn Runge
Medverkande: Ann Petrén, Sofia Ledarp
Stockholms stadsteater, Lilla scenen

”Sjukdom är livets nattsida, ett tyngre medborgarskap. Alla som föds innehar dubbelt medborgarskap, ett i de friskas rike och ett i de sjukas.” Så inleds Susan Sontag sin bok Sjukdom som metafor, där hon utifrån sin egen cancer skriver om kampen mot sjukdomen. Hon beskriver processen med ett våldsamt bildspråk där kroppen är invaderad, koloniserad; läkeprocessen blir möjlig genom att mobilisera kroppens försvar, cellgifter betecknas som kemisk krigföring.

Den mångbegåvade regissören Björn Runge har återvänt till Stockholms stadsteater med en angelägen pjäs, kammardramat Jag är en annan nu som baserar sig på ett laddat förhållande mellan mor och dotter. Här möts den medelålders dottern Miriam, spelad av Sofia Ledarp, och den drygt sjuttioåriga modern Claire i Ann Petréns pregnanta tolkning. Deras hastiga möten äger rum när dottern är på väg till eller från sjukhuset, Miriam har cellförändringar och påbörjar en cellgiftsbehandling. Så småningom sprider sig cancern, men Miriam är en överlevare, istället för att ge upp beslutar hon sig för att ta kommandot över sitt liv.

Claire är allt annat än den lyssnande och omhändertagande modern, hon är högljudd och skränig, snudd på vulgär. Hon framlever sitt ensamma liv kedjerökande och totalt insnärjd i sitt eget elände, till en början rullstolsbunden efter en höftledsoperation. När dottern berättar om sin sjukdom och svårigheten att klara sitt jobb som regissör på en större teater orkar Claire till en början inte ta in informationen. Hon ser bara sitt eget predikament: en begynnande demenssjukdom, ett torftigt liv som fattigpensionär i en liten lägenhet som hon kallar sin ”fågelholk”.

Claire är alltså allt annat än sympatisk, hon ser ut över en skolgård där den svenska flaggan hissas och gläds åt att den vajar där och att Sverige ännu inte förvandlats till ett ”kalifat”. Trots sjukdomen har hon bevarat sin bitskhet och är på det hela ganska underhållande – under ytan lurar dödsångest och maktlöshet inför de sjukdomar som förändrar både hennes och dotterns liv.

Dottern tvingas att avsluta sin karriär som regissör, det är som om att hennes skådespelare vädrar hennes sjukdom och gaddar ihop sig mot den försvagade Miriam, likt hundar som inte står ut med fysisk svaghet. Så småningom blir mor och dotter på samma våglängd och visar att här finns både affinitet och medkänsla mitt i den svarta humorn och den ibland drastiska dialogen. Jag är en annan nu är till synes konstlös och bedrägligt enkel; scenografin och musikinslagen är suggestiva; projektioner signerade Helene Berg associerar till rymd och ett hinsides rike bortom döden, det är elegant och effektivt.

Jag är en annan nu emanerar ur samarbetet mellan Ann Petrén och Björn Runge i den mästerliga Om jag vänder mig om från 2003, där Ann Petrén fick ta emot en guldbagge för sin rollgestaltning av Anita, den svikna före detta hustrun, utrustad med elpistol för att ta hämnd på den svekfulle maken. Det lyckosamma samarbetet skulle senare fortsättas med Happy End 2011. Jag är en annan nu är skriven med tanke på Ann Petrén. Men i Sofia Ledarps tolkning är Miriam en värdig motståndare och tillsammans bildar de en sällsport samspelt ensemble med en aldrig svikande publikkontakt.

Jag är en annan nu är en skickligt framspelad och välregisserad föreställning och om den kanske mest komplicerade av relationer, den om modern och dotter, samt om de yttersta frågorna, om livslögner och dödsskräck och det djupast mänskliga.