Dela:

Bläddra per

En allegori över det brasilianska samhället

Bild: Göteborgs filmfestival

FANTASY. Juliana Rojas och Marco Dutra tar hjälp av det övernaturliga för att berätta om dagens depraverade Brasilien i filmen Good Manners.

Good Manners
Regi: Juliana Rojas och Marco Dutra
Brasilien 2017

Sjuksköterskan Clara är på anställningsintervju hos den rika kvinnan Ana, som är gravid, ensamstående och utfryst av släkt och vänner. I det utsökt inredda hemmet i São Paulo går Clara in med stora ögon och får jobbet trots att hon ljuger och ger numret till sin hyresvärdinna i stället för en referens. De två kvinnorna, den ena vit och privilegierad, den andra svart och beroende av de pengar som jobbet ger, lär känna varandra. De utvecklar en mycket ojämlik men på något sätt kärleksfull relation, där Clara följer med Ana överallt, både till shoppingcentret och ultraljudet, som om de vore ett riktigt par.

Ana berättar historien om sitt one night stand som ledde till att hon uteslöts ur sin familj därför att hon egentligen var på väg att gifta sig med sin fästman men plötsligt var gravid och inte kunde förmå sig till abort. Det visar sig snart att hennes stora sug efter kött handlar om  barnets far. Hennes ofödda son är nämligen en varulv, och den blivande modern går i sömnen för att leta reda på offer som kan ge henne det blod som hon längtar efter.

Clara förstår men behåller lugnet. Hon fortsätter sitt omhändertagande som en allegori över det brasilianska samhälle där de koloniala strukturerna lever kvar. Hon finner sig också i att hennes arbetsgivare under en nattlig räd efter kött kysser även henne och biter henne så att blodet rinner ur munnen. På portugisiska kan man uttrycka åtrå genom att säga ”jag vill äta dig”, alltså att vilja äga någons kropp på alla sätt, och det tänker jag på när de två vackra kvinnorna förenas även sexuellt och deras ojämlikhet också blir en köpt kärlek.

Till slut föds det väntade barnet på ett osedvanligt blodigt sätt, vilket tar Anas liv. Jag vill applådera specialeffekterna i de animerade bilderna av en bebisvarulv, så blodig, hemsk och supersöt. Clara flyr med barnet som hon planerar att lägga i det höga gräset vid floden, men hans skrik gör att hon tar upp honom igen och blir hans mamma. Joel, spelad av Miguel Lobo, växer upp till den sötaste lilla varulvspojke man någonsin sett. För att inte avslöja hans hemlighet låtsas Clara att han är sjuklig och låter honom aldrig gå ut när det är fullmåne. För att tygla den övernaturliga kraften i honom kedjar hon honom i ett hemligt rum i deras lägenhet och han får bara äta vegetarisk mat, vilket alla motsätter sig i landet där kött är viktigt. Det dröjer dock inte förrän innan pojkens självständighetssträvan vilja förändrar deras gemensamma liv.

De två regissörerna Juliana Rojas och Marco Dutra, som balanserar sin film på gränsen mellan skräck och samhällsdrama, har sedan tidigare tillsammans regisserat Hard Labor (2011). De är inte de enda som använder övernaturliga inslag för att berätta om dagens depraverade Brasilien. Filmerna O diabo mora aqui (Rodrigo Gasparini e Dante Vescio), O nó do diabo (Ramon Porto Mota, Jhésus Tribuzi och Ian Abé e Gabriel Martins) och Através da sombra (Walter Lima Jr. Talvez) är inne på samma teman, vilket José Geraldo Couto skriver om på filmsajten Vermelho. Jag håller med honom om att den historia man vill berätta inte bör få komma bort i skräckklichén, och att till exempel humor bör få fortsätta att vara en viktig del av handlingen även efter de blodiga scenerna. Själv brukar jag inte tycka om den eskalering som är vanlig i genren. Filmen visades under årets upplaga av Göteborgs filmfestival.

LENA TORQUATO LIDÉN