SOVJETMÄNNISKAN. “Den fråga Aleksijevitj ihärdigt och lyhört har ställt i sitt författarskap är vad sovjetsamhället, formulerat i drömmar om rättvisa men realiserat som förtryck, gjorde med den vanliga människans drömmar och vardag”, skriver Anna Remmets.
Film: Lyubov – kärlek på ryska
Staffan Julén och Svetlana Aleksijevitj
(TriArt film)
Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj (född 1948) som belönades med Nobelpriset i litteratur 2015 för sina unika reportageböcker, har med alla sina texter, i stort sett, försökt belysa den så kallade ”Sovjetmänniskan” ur olika vinklar. Den fråga hon ihärdigt och lyhört har ställt i sitt författarskap är vad sovjetsamhället, formulerat i drömmar om rättvisa men realiserat som förtryck, gjorde med den vanliga människans drömmar och vardag (en vardag som ofta blev allt annat än vardaglig, kantad som den var av krig och andra katastrofer).
Detta har Aleksijevitj undersökt i böcker som Kriget har inget kvinnligt ansikte, om de kvinnor som stred i den sovjetiska armén för att sedan förpassas åter till hemmet där de fick hantera sina minnen bäst de kunde, och Bön för Tjernobyl som skildrar olika människors öde under och efter Tjernobylkatastrofen på 80-talet. Hennes reportagestil, med nära intervjuer återgivna på ett sätt som ligger nära det skönlitterära, har med rätta kallats unik.
I Lyubov-kärlek på ryska, som är ett samarbete mellan författaren och regissören Staffan Julén, filmas delar av de intervjuer som utgör Aleksijevitjs kommande bok och förses med en visuell inramning bestående av bilder från de olika postsovjetiska miljöer, både urbana och lantliga, som skildras. Här accentueras intervjuernas intimitet och karaktär av samtal ytterligare.
Intervjuobjekten, varav flera verkar vara bekanta med Aleksijevitj, riktar ofta sina svar direkt till henne genom att använda vad som verkar vara familjära förkortningar av hennes förnamn. Parallellt får vi se Aleksijevitj själv reflektera över och brottas med ämnet för den kommande boken: kärlek. Närmare bestämt handlar det om hur intima relationer påverkades och fortfarande påverkas av Sovjetsamhällets ordning och människosyn.
Själv säger hon att det är ett av de svåraste ämnen hon tacklat. Trots detta, eller kanske just på grund av att ”kärlek” är en så abstrakt term, har resultatet blivit en vemodig men ibland nästan småputtrig serie intervjuer som trots fläckar av svärta för det mesta håller sig inom det humoristiska och anekdotiska. Ibland går faktiskt tankarna till scenerna i den amerikanska kärlekskomedin När Harry mötte Sally där olika gamla par berättar hur de träffades.
Men Aleksijevitjs skicklighet när det gäller både att hitta personer att intervjua och att lyssna sig fram till deras egna röster, går inte att förneka. Här finns tragikomiska berättelser om att leva med paranoida KGB-män och med konstnärer som kapar flygplan under skov av svår psykisk ohälsa. De flesta som berättar är kvinnor och intrycket är att samtliga, oavsett om de är hårfrisörskor eller akademiker är hårt prövade, men krassa, humoristiska och slagfärdiga. En av de mest drabbande berättelserna är dock den om en pappas kamp för sin funktionsvarierade dotter, som föddes in i ett samhälle där det brukliga ännu var att placera sådana som hon på institution.
Annars är kärleksbegreppet i Lyubov ganska snävt. De berättelser som återges kretsar i huvudsak kring heterosexuell tvåsamhet, om än minst sagt sårig och snårig sådan. I ett samtal anar en att det kanske handlar om kärlek utanför heteronormen, men ingenting sägs rakt ut. Och som redan nämnts blir samtalen alltså lite väl trivsamma ibland. Trots den ofta krassa tonen finns det inslag av romantiserande, som när ett ungt par med ett litet barn berättar om sin kärlek och när en gammal gumma tänker tillbaka på sitt sista äktenskap, som i det närmaste tycks ha varit idylliskt. Kanske ville Aleksijevitj ha med dessa berättelser för att uppväga de mörkare, men en kollektiv berättelse behöver inte alltid ha harmonisk balans för att vara bra.
Det finns även vissa problem med filmens visuella inramning. Kameran, vilken tycks ha försetts med en grynig lins som för tankarna till dogmafilmer, fullständigt frossar i typiskt sovjetiska betongbyggnader på ett sätt som ger ett exotifierande intryck. Kanske är detta en problematik som finns implicit i försöket att skildra ”Sovjetmänniskan”: det förutsätter en viss generalisering. Men i sina tidigare böcker är Svetlana Aleksijevitj så skicklig på just det som kamerans svepande blick i det här fallet delvis misslyckas med, att lyfta (och lyssna!) fram en mångfald av röster som tillsammans bildar en nyansrik kör.
Det ska bli roligt att läsa den nya boken och se vad den tillför det som berättas i filmen, men också vad som faller bort när det omedelbara i den filmade intervjusituationen bearbetas och sätts på pränt.
anna.remmets@opulens.se
