ARBETSVILLKOR. “Att som manlig regissör använda utmattning, trakasserier och förödmjukelser för att få kvinnliga skådespelare att prestera på ett visst sätt är tyvärr inget ovanligt, och frågan har blivit än mer aktuell i och med den senaste tidens #metoo-rapportering”, skriver Karolina Bergström.
Vi vill gärna tro att det vi ser på film är resultatet av autentiskt skådespeleri. Och så är i regel oftast fallet, men inte alltid. I Bernardo Bertoluccis Sista tangon i Paris (1972) finns de facto ett filmat övergrepp, när Marlon Brandons rollkaraktär Paul tvingar sig på Maria Schneiders Jeanne i en simulerad anal våldtäkt med smör som glidmedel – en scen som inte alls fanns med i manus, utan som Bertolucci själv lade till i sista minuten. Anledningen var att han enligt honom själv ”ville få hennes reaktioner som en flicka och inte som en skådespelare – jag ville få henne att visa sig förnedrad”.
Om målet var att visa förnedring, så lyckades Bertolucci med råge. Den då blott 19-åriga Schneiders tårar under scenen var äkta, och i en intervju med Daily Mail år 2007 berättade den i dag bortgångna skådespelerskan om hur hon ”kände sig förnedrad och, för att vara ärlig, våldtagen av både Marlon och Bertolucci”, men att hon inte vågade protestera mot den äldre regissören vad gällde den plötsligt tillkomna scenen. Efter filmens premiär föll Schneider i sin tur ner i en drogrelaterad depression med flera självmordsförsök.
Att som manlig regissör använda utmattning, trakasserier och förödmjukelser för att få kvinnliga skådespelare att prestera på ett visst sätt är tyvärr inget begränsat till ovanstående exempel, och frågan har blivit än mer aktuell i och med den senaste tidens #metoo-rapportering. För om kvinnor uppenbarligen inte alltid kan känna sig trygga bakom kameran, hur ska de då kunna känna sig trygga framför den?
Den franska skådespelerskan Lea Seydoux, som spelade en av de två huvudkaraktärerna i Guldpalmsbelönade Blå är den varmaste färgen, beskrev exempelvis i intervjuer hur den evighetslånga inspelningen av filmens explicita sexscener, manipulativt orkestrerad av regissören Abdellatif Kechiche, fick henne att känna sig förödmjukad och ”som en prostituerad”, och uttryckte samtidigt tacksamhet för att filmen trots allt lyckades vinna i Cannes eftersom ”det (inspelningen) var så hemskt”.
Att spela in film är ett slitsamt och krävande jobb för alla inblandade, och att i det läget utnyttja de medverkandes beroendeställning borde i praktiken vara ett stort no-no för vilken regissör som helst. Som tur är var det länge sedan som Alfred Hitchcock ansåg sig myndig att under åratal trakassera den då kontraktsbundna Tippi Hedren till den grad, att han lyckades sätta stopp för hennes karriär då Hedren inte svarade på hans sexuella inviter under inspelningarna av Fåglarna och Marnie. Och det är också ett tag sedan The Shining-regissören Stanley Kubrik såg till att göra ett nervvrak av skådespelerskan Shelley Duvall under inspelningarna av den klassiska skräckfilmen, bland annat genom att uppmana teammedlemmar att helt enkelt ignorera henne samt tvinga Duvall att ta om den berömda slagträscenen hela 127 gånger.
I dag skulle liknande utpräglade trakasserier inte vara fullt lika görbara. Men den senaste tidens vittnesmål från fler än sjuhundra svenska kvinnliga skådespelare rörande sexuella trakasserier och övergrepp inom film- och teatervärlden vittnar om en ofta otrygg situation, där övergrepp blivit en del av arbetet i sig och där medverkande inte vågar säga ifrån i rädsla över att uppfattas som ”obekväma”.
Män som tar fram kuken under inspelning, som tar ett fast grepp om ens bröst inför hela ensemblen, som pratar om vem som först ska hinna våldta en, som öppet recenserar sina kvinnliga kollegors kroppar – och det är bara en liten bråkdel av alla vittnesmål. I snögnistrande julklapp skulle undertecknad därför vilja önska sig en helt ny slags filmmärkning – en märkning som säkerställer trygga arbetsvillkor för alla medverkande, oavsett vad man nu råkar ha mellan benen.
karolina.bergstroem@opulens.se
Alla artiklar av Karolina Bergström
