Dela:

Bläddra per

Tre existentiella dikter

Existentiellt skrivande. Illustration: Opulens. Bildkälla: Unsplash.com

DIKTER. Det här är inte första gången som Mija Åhlander publicerar dikter. Hon har medverkat i antologier och publicerat sig i tidskrifter tidigare. Här är ett knippe nyskrivna dikter, alla med centrallyrisk prägel. 

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

 

 Mija Åhlander är bosatt i Ljungby. Hon medverkar i Föreningen Arbetarskrivares antologi ”Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar”, diktantologin ”Fotavtryck — Ekopoesi”, noveller och dikter i bland annat FIB Kulturfront, Klass, Populär Poesi. Jobbar som resurslärare. Bloggar på mijaahlander.blogspot.com. Litar på konst och litteratur som existentiellt drivmedel.

I MITT NAMN

kinden mot asfalten
skrapad
svedd
ömskinnad
lyfter inte på huvudet, så
anletet stannar kvar istället, på stället
trycker mig ner genom
lager av kökkenmöddingar som
skriver till mig att havet låg nära
saltet var här en gång
det är så turen att få ha varit med funnits,
existerat
ovilliga försök att locka någon slags sanning ur
inkråmet av människan som var jag
bofasta drömmar blev till ett tvistemål,
en rättegång som sköts på framtiden
kan inte i efterhand påstå att jag gick i cirklar
snarare barkade det åt helvete och
vägen dit var rak, bara
omskrivningarna var böljande och röda

Jag drog skinnet av mitt namn,
flådde det

*

KAFÉ DELUXE

basdunket och veganmaten, ingefära och avocado
mina föräldrar hade inte trott sina ögon och inte
heller velat smaka på en Health Chai
men jag är inte barnet, där och då
jag är den som köper förlustaktier
och åker senfärdiga tåg medan
jag klagar över tingens tillstånd
det fanns inget att höra hemma i då och inget
att vara i nu, heller
jag gör — visst gör jag
men mest står jag bredvid hela
hopplösheten och omeningen som virvlar
runt fötterna som rastlösa
elektriska hundar
vad ska jag med allt det här?
kan inte vidderna och skogarna
sluka mig?
hur tar man klivet ut ur ljuskäglan och
slår sig ner?
hur nöjer man sig med att vara
ett namn på en sten på
den gamla kyrkogården?

*

JÄVLA PENNAOPAPPER

det skrivna bara var där
det hukade sig inte
det böjde sig inte
vände sig inte om för
att se sig falla
det sneglade inte ängsligt
över axeln
det slog inte ens tillbaka
det skrivna bara gick sin väg
och frågade ingen
om råd eller lov

MIJA ÅHLANDER

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS