Dela:

Bläddra per

Novell: Den moderna människans dilemma

Foto: Anja Osenberg

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna.

Den moderna människans dilemma kommer på plats nummer två i Opulens novelltävling Sommarångest. Ingbritt Wik, bosatt i Karlskoga, beskriver sig själv som en djuptänkande, ganska allvarsam och känslig människa med hjärta för svaga individer och värnlösa djur. Att skriva är för henne ett sätt att bena ut begrepp och skingra tankar. Hennes skrivande har även hjälpt henne ekonomiskt under en kärv tid i livet. Hon har under många år skrivit noveller och följetonger för veckotidningar. Den inkomsten har känts som guldkorn när ekonomin varit skral. Eftersom hon har blivit lätt rörelsehindrad betyder skrivandet allt för Ingbritt. 2017 fick hon en novell antagen av Ariton Förlag i deras antologi: Över en fika i Svea Rike. Nu 2018 har hon fått ytterligare en novell antagen av samma förlag, i den kommande antologin: Över en regnbågsfika.

”Ur led är tiden”, just så skrev skalden, och Kristin höll med, för så tyckte hon också att det blivit. Allt gick för fort. Alla skyndade, hetsade och stressade. Det var kapptävling inom det mesta.

Man skulle klättra högt upp på karriärstegen, men samtidigt förverkliga sig själv och de egna drömmarna. Dessutom hinna bilda familj, innan den biologiska klockan slutade ticka. Målet var: ”Villa, Volvo och Vovve”, innan första pensionsavin betalades ut.

Skolåren blev fler, och ämnena fördjupades.

Även fritiden hade blivit en tävling. Man borde hänga på gymmet x-gånger i veckan. Kämpa, svettas och ta i tills man nästan föll ihop över träningsmaskinen.

Semestrarna hade blivit längre och skulle helst förläggas till främmande, exotiska länder.
Barndop, konfirmationer och examensavslutningar skulle ordnas på bästa sätt.

Bjuda in grannar och vänner till partyn och grillfester under sommarhalvåret hade blivit allt vanligare.

Bröllops- och begravningstal skulle sättas ihop och hållas. Överallt skulle den jäktade människan fixa och dona och helst vara en uppskattad entertainer.

Utöver krav och förväntningar att lyckas nå de uppsatta målen, fanns ett annat krav … Ett som var svårare att klara; den egna känslan av att vara tvungen att känna glädje över den framgång man rönt. Det omöjliga kravet att njuta av ledigheten när man till sist hade rätt till vila och avkoppling: Carpe diem! – En ren omöjlighet för den kroniskt stressade.

Det var inne att tänka positivt och affirmera lycka och framgång. Det låg i tidsandan. – Men någonstans var det på väg att tippa över, ansåg Kristin. Detta med att vara tacksam, känna glädje och njuta … Den rättigheten blev nästan som en skyldighet, och kunde i stället ge individen en känsla av vanmakt och ångest. Det är lätt att känna sig misslyckad, om man inte klarar av att leva upp till förväntningen att känna sig glad och tillfreds, sådana gånger när det finns anledning att vara lycklig. – Känslan av att inte räcka till infinner sig. Risken finns att kravet på att känna sig glad och lycklig kan övergå i tankar på suicid, ansåg Kristin.

***

Frågan som Kristin ställde lät så här: Var det inte bättre förr, trots allt?
Då för längesedan gick allt i sin jämna lunk. Visserligen var det mesta mer slitigt, utan nutidens moderniteter och arbetsbesparande maskiner. Men stressen förtärde inte individen på samma vis, även om ordet skynda sig alltid fanns närvarande. För någon gång var arbetsdagen tvungen att ta slut.

Man hann det man hann. Arbetet fick ta den tid det tog, mer var det inte med det. Fritid … Vad var det? Fritid … var ett begrepp som inte alla hade hört talas om, och var därför inget problem. Det ögat inte sett, gråter det inte för.

Varje dag hade nog med sin egen plåga.

***

Så där gick Kristin och funderade. Nu var hennes barn vuxna och hade sina egna familjer. Yngsta barnbarnet skulle gifta sig till pingst. Kristin hade ingalunda glömt hur det var när hon själv var ung. Hur hon slitits mellan arbete och fritid. Försökt räcka till åt både make, barn, egna föräldrar och vänner. – Men den hets som folk tycktes leva under i dag, kände hon inte igen från sin tid i hetluften.

Men så gick hennes tankar till föräldrarna … Hur var det då? – Mycket bättre, var hon på väg att svara, men hejdade sig. Var det verkligen bättre förr? Det där skulle hon bli tvungen att ompröva. Det var så lätt att slänga ur sig något som man trodde, men inte visste så mycket om.

Hon styrde in rollatorn till kanten av trottoaren. Parkerade den utanför konditoriets dörr, tog handväskan och gick in. Nu skulle hon unna sig en kaffetår med en bakelse. Det var trekvart kvar innan färdtjänsten skulle komma och hämta henne.

Ett fönsterbord bakom en yvig blomspaljé, såg ut att vara ledigt, där slog hon sig ner med sin bricka. Bra utsikt över det lilla torget där bilar parkerade, folk som steg ur och endera sprang in på Ica eller Coop. Andra hade ärende till Apoteket eller till spelbutiken, som även sålde tidningar och godis.

En vovve var bunden vid papperskorgen, där en del glasspapper trillat ur och rörde sig oroligt i den somriga brisen. Ett par duvor spankulerade likt ett par patrullerande poliser, kanske i hopp om att hitta något ätbart.

Ett par grabbar i tioårsåldern kom cyklande medan de tjoade och nojsade med varandra. Den ene gjorde en fin piruett på cykelns bakhjul, innan han ovarsamt slängde cykeln ifrån sig utanför spelbutiken för att kila in och köpa godis eller glass.

– Heej, här sitter du alldeles ensam.

Kristin rycktes hastigt ur sina funderingar, vred på huvudet och såg hur Hanna Svan kom klivande med en bricka i händerna.
– Åh, är du också ute och luftar dig, sa Kristin och samlade raskt sina rynkiga anletsdrag till ett välkomnande leende. Sätt dig, sätt dig …, sa hon och nickade mot den lediga platsen mittemot.
– Då är det din rollator som står utanför … förmodar jag.
– Javisst, hurså?
– Jag menar: hur vågar du ställa den olåst på det där viset?
– Jameen, snälla … Här inne är det ju så trångt, så hur skulle jag ha kunnat ta den med mig hit in?
– Tänk om du får den stulen …
– Hö…, pöh! – En rollator är det väl ingen som vill ha.
– Skitsnack. Folk snor allt som inte är fastkedjat vid ägaren, fortfor Hanna och ställde brickan ifrån sig på bordet, drog ut en stol och satte sig.
– Är du ute för att shoppa, jag såg att det stod REA med stora bokstäver över skyltfönstret på Anitas Manufaktur, sa Kristin.
Hanna knäppte upp och krånglade av sig sin sommarlätta jacka medan hon svarade:
– Nä, kära du. Jag har varit på vårdcentralen, och guuud va folk det satt i väntrummet.
– Jag vet … kommer själv just därifrån, men inte såg jag dig, svarade Kristin.
– Nej, jag var bara där för att ta ett blodprov, jag kom kanske efter dig.
Kristin pillade lite på sin egen plåsterlapp, vars tuss av gasbinda blivit lite ful där den satt precis i armvecket, som en påminnelse om att det var tack vare läkarbesöket som hon kommit ut just den här fina sommardagen.
– Jag får inte glömma att jag har ett ärende in till Apoteket, fortsatte Hanna. Så bra det har blivit. Nu finns det apotek nästan överallt. Annat var det förr. När man fick jaga in till centrum för att stå i kö både länge och väl för att få ut de receptbelagda medikamenterna.
– Jaa, jo… Visst det är bra att det finns apotek både här och där, höll Kristin med.
– Och pizzerior växer det upp som svampar ur backen.
– Bra för dem som arbetar och har svårt att hinna fixa käk åt familjen, sa Kristin, och såg ut mot Pizzeria Canaria, där det just då klev ut ett par ungdomar med varsin pizzakartong och slängde sig in i en skåpbil som det stod Linds Rör & Plåt på.
– De där två som kom ut nu, skulle nog inta sin lunch i bilen eller på nån parkbänk. Folk stressar ihjäl sig.
– Nä, de där två …, kontrade Hanna. De har säkert slutat för dagen och ska väl hem och käka. Du vet det är inga långa arbetsdagar ungdomarna gör nu för tiden. Det är inte som när du och jag var unga. Vi jobbade tills månen steg upp ovanför grantopparna innan man fick ta cykeln och kvista hemöver.
Det blev tyst några sekunder. Enbart klirret från tårtgafflarna, när damerna intog sina bakverk, hördes. Men snart fick Hanna åter mål i munnen. Hon tog en slurk kaffe och talade sedan om att hennes barnbarn just tagit studenten med pompa och ståt. Tösen hade blivit lovad ett sommarjobb, som kanske gav både fickpengar och lite praktikpoäng, innan hon skulle börja högskolan till hösten.
Kristin skakade ogillande på huvudet.
– Kära hjärtanes. Barnen går ju i skolan tills de blir mer än giftasvuxna nu för tiden. Annat var det förr. Då hann åtminstone folk gå ur skolan innan de gick i pension.
– Jaa-men, inte tycker du väl att det var bättre förr? Min fars skolgång var sex år, och vilka professorsjobb kunde folk få med ett sådant avgångsbetyg, sa Hanna. Far fick ta över skomakeriet efter sin far. Utöver skomakarjobbet med halvsulningar och viss nytillverkning, ägde familjen ett litet torp med ett par kor och en gris till husbehov. Mor skötte byk och storstädningar åt storbönderna. Det blev långa dagar det, och usel lön. Dessutom var det ransonering på många varor. Kära Kristin, du har kanske glömt att det var två världskrig som utkämpades under tiden som våra föräldrar hade sin gansperiod.
– Jo, men det var inte lika stressigt då, som vad det är nu, invände Kristin.
– Johoo, då. Det var det nog. Det fanns inga bilar, knappt att folk hade råd att skaffa sig en cykel. Inga moderna maskiner inom jordbruk eller fabriker. Det mesta gjordes för hand och tog tid. – Tiiid, Kristin! Tiiid … folk var aldrig lediga, har du tänkt på det?
Kristin drog en lång suck och en rynka mellan de fortfarande mörka brynen blev synlig:
– Jo, där har du alldeles rätt, Hanna. Det där med fritid fanns inte. Det var nog därför som stressen inte blev lika hög. Ledigheten fanns inte. De knogade på. Plöjde sina fåror, harvade och sådde. Semestrarna blev nog enbart en roddtur ut till någon holme i en närbelägen insjö med barn, kaffekorg och familjens hund några timmar före kvällsmjölkningen och utfordringen av svin och höns.
– Titta där, sa Hanna, förde undan gardinen en aning och pekade upp mot himlen där det syntes två vita ränder efter ett reaplan.
– Det däär …, sa Kristin, böjde sig fram mot fönstret och skrattade till samtidigt som hon kikade upp mot den klarblå sommarhimlen. Det är nog dina eller mina ättlingar som just löst biljett till Bahamas för att koppla av några veckor och njuta av livet och ledigheten. Som du vet är det inte modernt att nöja sig med inhemska utflykter längre. Man ska stressa även under semestern. Beskåda så många sevärdheter som möjligt och jämföra med grannens bravader. En bidragande orsak till att stressen ökar.

Hanna stramade upp sig, tog servetten och drog ett drag runt munnen och fick det kvarvarande läppstiftet att fastna på den vita servetten, som hon stoppade in under kaffefatet.

– På sätt och vis kan jag hålla med dig, Kristin. Det är nog stressigt med alla krav på allt. Det är så mycket som ska hinnas med. Förväntningarna är höga på det uppväxande släktet. Emilia och Måns ska iväg och åka skidor i alperna om bara några veckor och Linda är i USA med jobbet. Fabian ska vara guide åt några äventyrare under en turisttripp till Kebnekaise. – Med en suck tillade hon: de far och flyger åt alla håll. Det är nog inte så konstigt att unga människor går in i den där omtalade väggen. Kanske har du rätt Kristin; det var kanske bättre förr!

Hanna strök undan blusärmen och såg på sin armbandsklocka och sa:
– Nej-duu … Här få jag inte sitta längre. Jag måste handla och ta mig en tur till min styv-dotters lägenhet och vattna hennes blomster. Carls dotter, vet du. Jag har ju ett bonusbarn också. – Hon är faktiskt inlagt på lasarettet. Jag lovade sköta blommorna tills hon kom ut därifrån.
– Vad är det för fel med Tilde? Hon har väl alltid varit frisk.
– Njaa… Hon har haft känning åt hjärtat, och nu var läkaren ängslig för att det kunde röra sig om infarkt.
– Infarkt … Unga mänskan!
– Jo, men hon har ju faktiskt fyllt femtio. Du och jag har också åldrats, vi är inte unga längre.
– Nä, du har så rätt.
– Så har jag lovat gå en sväng med Cissis hund, för hon jobbar till sent ikväll, och hunden måste ut och kissa.
– Cissi … Vem är det?
– Hon bor i lägenheten över mig.
– Oj, du verkar ha häcken full, du Hanna.
– Jo, jag har många järn i elden. Framför allt på somrarna. Vi har ju sommarstället kvar också, så dit brukar det komma folk just när vi installerat oss för att koppla av. Carl brukar säga att det är lugnare att var kvar i stan, men det håller jag inte med om, sa Hanna och skrattade till.
Men visst såg Hanna både stressad och jagad ut, tyckte Kristin, som var glad över att hon själv inte hade vare sig andras blommor, hundar eller torp att hålla ordning på.
– Vad ska du göra för skoj i sommar då…? frågade Hanna och satte sin urdruckna kaffekopp på den tomma assietten och sköt undan brickan en bit.
– Jag har funderat på att gå med i PRO och eventuellt anmäla mig till någon av deras sällskapsresor.
– Bussresor menar du?
– Javisst, något annat har jag inte att välja på.
– Guud … Så hemskt att sitta och trängas i en kvav buss under en het sommardag.
– Ja-men du vet … Bilen blev jag tvungen att sälja efter att jag skadade mig i ryggen.
– Jaa, just det. Och Yngve är ju borta nu, annars hade det ju …
Där avbröt Hanna sina tankar på vad väninnan hade kunnat göra, om hon inte blivit änka.
– Joo-meeen … Du har ju söner och även döttrar, kan du inte be dem …
Där blev Hanna avbruten.
– Kära du, barnen har nog med sitt. För att inte ytterligare öka på deras stressiga leverne, gäller det att jag klarar mig själv.

***

De båda damerna reste sig upp från bordet och följdes åt ut när Kristin såg att hennes färdtjänsttaxi körde in och parkerade alldeles utanför kaféfönstret.

Kristin sa hej till sin väninna, gav henne en lätt kram, tog sedan rollatorn och hastade iväg bort till taxin, så föraren slapp vänta. Hon kände sig alltid stressad när hon var tvungen att anlita hjälpare för att komma dit hon skulle. Lite pirrigt tyckte hon att det var när hon själv inte längre kunde rå över sin egen tid, och ”låta det ta den tid det tog” att förflytta sig. Hon fick försöka passa in i samhället där det fanns andra, som också hade tider att passa.

Taxiföraren tog emot hennes betalkort, satte det i kortläsaren, och Kristin knappade in koden.
Den utländske chauffören såg på henne när han sa:
– Doo for följa till sjukklinik … Mosta hämta päärsonn där.
– Visst … vi svänger iväg och hämtar Persson, namnet spelar ingen roll för mig. Jag har all tid i världen, sa Kristin hurtigt och spände fast säkerhetsbältet.
Hon var van att det plockades upp nya människor utefter färdvägen.
– Han bo samma adressen, som doo bo …! Ni vara gifta?
Hanna skrattade till.
– Nej, jag är inte gift med någon Persson.
– Lite konstigt, jag tycka, boo samma adressen, muttrade taxikillen och såg undrande på Kristin.
Han parkerade utanför sjukhusets entré. En äldre herre kom uthoppande på kryckor. Chauffören hjälpte mannen in i bilen och så fortsatte färden utan fler avbrott för nya passagerare.
Vid Kristins adress, stannade chauffören och hjälpte Persson ur bilen, sedan sa han, vänd till Kristin:
– Noo… doo, hjälpa din mannen in. Jag mosta åka viiitare, hämta annan päärsonn.
– Okej, okej …! Jag ska hjälpa päärsonn in genom porten, sa Kristin och log mot taxikillen, som efter att han tagit ut hennes rollator, kvickt likt en vessla slängde sig in bakom ratten och for.
– Du måste vara den nya grannen, började Kristin och höll upp den tunga porten.
– Ja, jo, så är det nog. Jag flyttade in här igår. Idag hade jag lite för bråttom. Tog trappan istället för att vänta på hissen. Trodde det skulle gå fortare, men så gick det som det gjorde … Jag trillade.
Han skrattade till lite generat, och föste undan den grånade pannluggen.
– Jo, jag ser det.
– Man är inte lika vig längre.
– Nej, åldern tar ut sin rätt, så man får lov att ta det lite lugnare, förstår du, sa Kristin.
– Lite olyckligt att jag skulle bryta mig nu. Jag har alla grejerna stående huller om buller i lägenheten, och sonen har emigrerat till Staterna.
Då hörde Kristin sig själv säga, mot sin vilja:
– Jag kan hjälpa dig. Jag är pensionär och har all tid i välden.
– Han som inte hette Persson, pekade på hennes rollator och sa:
– Ja-meen … du är väl själv placerad?
– Man kan sitta på den här när man jobbar, sa Kristin och klappade på rollatorns svarta plastsäte. – Man behöver inte stressa i onödan. Hade du väntat på hissen, hade du inte stått här med ett gipsat ben. Om vi hjälps åt och låter det ta den tid som krävs, så är du alldeles säkert inflyttade före pingsthelgen, ska du se.
– Du har nog rätt, Granström heter jag, sa mannen och räckte fram handen mot Kristin, som fattade den och presenterade sig själv, och tryckte sedan på hissknappen.
Kanske hade den här dagen gett Kristin en egen vän. En som också skulle bli tvingad att ta det lite lugnare. Åtminstone under de närmaste veckorna. Sedan fick de väl se.

INGBRITT WIK

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS