Dela:

Bläddra per

Novell: Castor Sapiens

Foto: Dieter Ludwig Scharnagl

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna.

Castor Sapiens kommer på plats nummer sex i Opulens novelltävling Sommarångest. Anna Hed är bosatt i Malmö. Hon jobbar på bibliotek, spelar bas och kollar på mycket dokumentärer. Skrivandet är för henne ett sätt att lägga tankarna i linjer. Gå hela vägen. Observera, acceptera och släppa.

Forsen låter som en motorväg när den filtreras av pinnarna och leran. Det irriterade mig i början, men å andra sidan var det inte för tystnaden jag kom hit.

|

Vi sitter under en kastanj i parken. Jag flyttar efter skuggan. Vick sitter i bh. Hon dricker iskaffe. Min är slut. Hon snörvlar och förlorar. Femhundratjugi mot fyrahundrafemtio. Jag har spader två till spader ess i sista omgången. Jag älskar när det blir så.

Jävla gräs, säger hon.

Skyll på det, säger jag. Vill du ha en atarax.

Jag visste inte att du var allergisk, säger hon.

Ångesten, säger jag. Visste du att årstidsbunden depression förkortas SAD, Seasonal Affective Disorder.

Gulligt, säger hon och tar emot kartan. Trycker ut en tablett ur folien och sköljer ner med kaffet. Scrollar på telefonen.

En av statisterna har hoppat av, säger hon.

Vad tråkigt, säger jag.

Nej det är bra, säger hon. Du behöver nåt att göra.

Jag har nåt att göra, säger jag.

Jag har inte tid att spela kort med dig hela sommaren, säger hon.

Jag kan lägga patiens, säger jag.

Sa du inte att din brorsa sa att du skulle må bra av ett intresse, säger hon.

Vad vet han, säger jag. Kuperar leken.

Kom igen, säger hon.

Jag vet inte om jag kan spela teater, säger jag.

Du börjar på måndag, säger Vick.

Mest får jag sitta och vänta. Jag blir bra på att titta fram och se förvånad ut när en bock ska gå över bron. Rygga undan för trollet.

Jag trodde aldrig att det skulle sluta lukta rått, men nu luktar det morgonkaffe från stormköket. Jag dricker ur lilla kåsan och tänker att jag måste städa.

Det finns inte så mycket att göra, men jag radar upp mina kökssaker ovanpå den vattentäta plastlådan. Stormköket, stora kåsan, lilla kåsan. Morakniven och gaffeln. Stora skeden och lilla skeden. Kaffekokaren och kastrullen. I en andra låda ligger kaffe och salt. En förpackning knäckebröd, havregryn och burkarna med Soldatens för nödfall. Smör. Sylt. Jag rättar till barnfotot på mig och brorsan som hänger på en krok. Jag sitter på en pall och ler med gluggigt bett. Han håller om mig och ser stolt ut.

Passagen mellan rummet och tamburen blev lite trång. Jag har rivit mig flera gånger. För ett tag sen fick jag en sticka i ryggen. Jag tror att den är ute nu.

I tamburen tar jag på mig dräkten. Huvan klämmer åt om öronen, filtrerar forsens ljud ännu mer. På magen sitter en ficka.

Bävrar är inga pungdjur, sa jag till Vick.

Nej men jag tänkte att det var praktiskt, sa hon.

Hon hade rätt. I den ligger fiskelinan, en nätpåse, tändstålet och min lilla yxa. Läderslidan ser ut som en munkavle.

|

Mary fuck kill stora lilla och mellanbocken Bruse, säger Vick. Hon har ett måttband i handen och sitter på knä framför mig.

Jag tror att stora bocken Bruse och lilla bocken Bruse ligger med varandra, säger jag.

Aldrig, säger hon. Kristian är gift och har barn, och Emil är typ tjugi.

Hon mäter insidan på mitt ben.

Jag skulle döda lilla, ligga med stora och gifta mig med mellanbocken, säger hon.

Finns det ens nån bäver i Bockarna Bruse, säger jag.

Nu finns det, säger hon och skriver ner det sista måttet i ett spiralblock.

Ska du med till Berlin, frågar hon när vi lämnar ateljén.

När, frågar jag.

Efter sista föreställningen, säger hon.

Jag kan inte, säger jag.

Senare i juli då, säger hon.

Jag vill inte, säger jag.

Tror du inte att du skulle må bra av att komma ut i världen, säger hon. Se nåt nytt.

Jag läser en bok, säger jag. Visste du att bävrars ögon inte är anpassade efter mörkret, men de är nattaktiva ändå.

Method acting, säger hon.

De har valt det, säger jag. Förmodligen som ett skydd mot människorna.

Jag simmar under de värsta strömmarna mot andra sidan ån. Jag har blivit ganska bra på att manövrera svansen. I början stjälpte den mer än den hjälpte, men jag fattar vitsen nu.

Jag hinner se ett stim av spigg och en abborre innan jag kommer fram till strandbrinken med aspen. Bävrar kan känna doften av asp på flera hundra meter. Jag får nöja mig med att lyssna efter lövens darr.

Jag tar mig upp på strandkanten. Bredvid aspen drar jag i en reptamp och marken öppnar sig. I en nedgrävd plastlåda ligger ett par jeans, en skjorta, underkläder, strumpor och skor. En jacka och en torrpåse. Jag ville bara dubbelkolla. Jag stänger igen och sätter mig på en stubbe. Tar upp fiskelinan ur fickan och kastar ut draget. Firar in det igen. Jag kastar ut och firar in, kastar ut och firar in. När jag fått två feta abborrar slutar jag kasta och betraktar min hydda.

Man skulle ta det för en riktig bävers om det inte vore för skorstenen. Jag har försökt dölja den så mycket det går, men man ser den om man vet att den finns där. Blänkande metall mellan grenarna.

|

Jag tror du skulle gilla henne, säger brorsan.

Vi börjar med middag. Japanska nudlar, det är ganska gott och vi samtalar.

Jag är intresserad av naturen, säger hon. Hon gillar doften av gran och promenader.

Öppnar munnen på vid gavel när hon skrattar men får knappt ut några ljud.

Jag följer med henne hem. Hennes lägenhet är i princip en våning och det är när jag ska hänga av mig i garderoben jag ser den. Pälsen. Bäverrocken. Brun och glänsande. Min handrygg rör vid den när jag hänger upp min jeansjacka bredvid. Mothårs kittlar det, medhårs smeker.

Vill du ha ett glas vin, säger hon. Hon fyller på sitt flera gånger och jag smuttar.

Jag vill dansa, säger hon och sätter på musik. Jag håller om henne och gungar från sida till sida och sen undrar hon om jag vill sova där.

I sängen trycker hon sig mot mig och jag slickar henne tills hon skriker. Hon somnar med både armar och ben över mig. Jag ligger vaken tills hon börjar snarka och sen krånglar jag mig ur hennes lemmar, tar bäverpälsen från garderoben och går hem.

Stegen hörs i skogen ett tag men jag vänder mig inte om förrän jag hör ett halli hallå.

Hej, säger jag.

Vick har smilgroparna framme. Gummistövlar. I handen en bukett tulpaner.

Jag vet inte om de intresserar dig, men det kändes fel att komma hit utan gåbortpresent, säger hon. Jag har mazariner också. Hon visar en brun papperspåse hon har i andra handen. Flottfläckarna ser lovande ut.

Hon tar av sig till baddräkt.

Vad ska vi göra med människosakerna, frågar hon.

Vi lägger i hennes kläder, tulpanerna och mazarinerna i torrpåsen. Sen hoppar jag i vattnet, och hon kommer efter. Jag har förberett en lina över ån så att hon inte ska dras med av strömmen. Vid hyddan tar jag hennes hand och så dyker vi ner och in genom ingången.

|

Fönstret är öppet. Släpper in frisk luft och ljudet av morgonpendlare. Jag ligger raklång på sängen. Mobilen i handen. Pälsen som täcke. Jag ringer Vick.

Jag var på dejt, säger jag.

Jag visste inte att du gick på dejter, säger hon.

En dejt, säger jag. En dejt har jag varit på.

Ska du gå på en till, frågar hon.

Vill du inte höra om den, frågar jag.

Jag hinner inte nu, säger hon.

Jag har fixat en päls i alla fall, säger jag.

En sirén hörs. När dopplereffekten är över märker jag att jag har hjärtklappning, men polisen verkar ha viktigare saker för sig.

Tulpanerna har blivit lite tillplattade, visar Vick. Mazarinerna med.

Jag har ingen vas, säger jag.

Det gör inget, säger hon. Hon plockar ur dem ur plasten, en och en, och sätter fast dem i kvistarna runt fotot.

Det ser ut som ett altare, säger jag.

Det var extrapris på Maxi, säger hon.

Jag rensar fisken och filéar. Steker i smör. Hon får den stora kåsan och den stora skeden. Hon har shorts och en blus på sig. Mitt underställ i ullfrotté är noppigt. Jag har håret i en fläta. Hon har nog vax i sitt.

Hur går det med din årstidsbundna depression, frågar hon.

Jag känner efter.

Jag tror inte bävrar blir deprimerade, svarar jag. Hur är det med pollenallergin.

Jag ska vaccinera mig, säger hon.

Har du ledigt nu, frågar jag.

En vecka symaskin kvar, sen drar jag till Barcelona, säger hon.

Kul, säger jag.

Jag tänker inte fråga om du vill följa med, säger hon.

Bra, säger jag.

|

Lever du? står det i det första sms:et från Vick. Sen följer:

Vad håller du på med?

Var har du varit.

Premiären!

Marie-Louise är rasande på både dig och mig.

När träffade du nån senast.

Svara då.

När träffade du nån senast.

Jag pratade med brorsan igår, svarar jag.

Hur länge har du suttit hemma? Du måste ta dig ut!

Jag vill bara ha lugn och ro, svarar jag. Jag måste tänka.

Vill du komma hit? Vi kan baka en kaka. Eller spela femhundra. Eller läsa högt ur en bok. Se en film. Vi behöver inte prata. Jag kan låna bil. Vi kan åka och bada.

Jag vill vara själv, svarar jag.

Jag kan komma hem till dig. Kladdkaka eller smulpaj? Jag köper ingredienser.

Jag stänger av telefonen. Klappar mig själv över armens päls. Öppnar en burk Soldatens och äter den kall. När jag för skeden från burken till munnen känner jag dragkedjan kittla mot raggarsträngen.

Jag går till badrummet och tappar upp ett badkar. Det ringer på porttelefonen när jag kliver ner. Jag klarar fem minuter och tretti sekunder under vattnet. Bävrar klarar upp till femton. Dräkten är tung när jag går upp. Det dryper om mig. Svansen gör ett blött spår på golvet när jag går ut i lägenhetens enda rum. Jag slår igång telefonen igen. Vick har ringt massor utav gånger. Skickat flera sms. Jag står mitt i rummet och läser igenom dem.

Hallå.

Svara mig.

Jag blir orolig för dig fattar du väl.

Du kan inte bara stänga in dig.

Brorsan har också skrivit. Säger att jag måste skärpa mig.

Knackningar på dörren.

Jag står alldeles still.

Fler knack. Jag andas så ljudlöst som möjligt. När andningen blir svagare blir blodomloppet desto starkare. Susar i öronen. Dunkar i bröstet. Det smäller i brevinkastet.

Hallå, säger Vick. Är du där.

Jag blundar och försöker stå ännu mer stilla.

Hallå, fortsätter hon. Hör du mig.

Det plaskar i parketten. Om jag bara kunde sluta droppa.

Jag ser dig, säger hon. Jag ser din svans. Rör på dig så jag får se att du lever.

Jag blundar hårdare.

Ge dig, säger hon. Jag ser ju att du är där. Vifta på svansen om du är okej.

Jag skakar på rumpan. Svansen glider längs med golvet. Hon suckar. Jag hör hur hon sätter sig ner på andra sidan dörren. Skärmen slocknar. Dropparna drämmer i golvet med längre och längre intervall.

Jag är arg på dig men jag kan väl få berätta för dig i alla fall att det är sant att stora bocken Bruse ligger med lilla bocken Bruse, säger Vick efter en stund. De kom ut för ensemblen igår och gick runt hand i hand i logen. Jag saknar dig och jag önskar att du ville prata med mig. Men jag går nu. Hejdå.

Något dunsar ner på dörrmattan, och även om jag hör stegen i trappan räknar jag till hundra innan jag går fram och ser kortleken på golvet. Det är ett tryck av en gammal skolplansch på baksidan av korten. Asp. Trädet till höger. Under det fröna och till vänster lövet, fibrerna uppförstorade.

Jag trodde att det skulle vara mindre, säger Vick efter mazarinerna. Sträcker upp handen och känner på grenarna i taket.

Vill du spela femhundra, frågar jag. Tar fram kortleken ur ziplockpåsen.

Du har kvar den, säger hon.

Jag sa aldrig tack, säger jag.

Nej det gjorde du inte, säger hon. Du delar.

ANNA HED

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

4 thoughts on “Novell: Castor Sapiens”

  1. Olof Jennfors:

    Nu har jag läst den två gånger. Väldigt fin!

    1. Anna:

      Tack! Det gör mig glad att höra.

  2. ziggi:

    det här är 100% den bästa novell jag har läst i hela mitt liv. detaljerna!!!

    1. Anna:

      Tack 🙂

Comments are closed.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS