POESI. Idag presenterar vi en kvartett nyskrivna dikter av den Stockholmsbaserade poeten och romanförfattaren Jonas Brun. Vi får bland annat, i den första dikten, Skamlösa ögonbryn, möta en åldrad dragqueen som lär ut konsten att måla ögonbryn.
Skamlösa ögonbryn
En video slutar och en annan
börjar genast rulla, som de gör.
En åldrad dragqueen instruerar
i konsten att måla ögonbryn.
Först lägger man en bas med vax
och färg som täcker de gamla
vardagsögonbrynen, för ett slätt
och jämt underlag, som en målarduk.
Sedan måttar man de nya brynens
höjd och fall. Ett tips: öva dig flitigt
att rita dina drömögonbryn på papper
eller på en apelsin! Öva ända
tills formen är till fulländning
inpräglad i handen, innan du
försöker applicera dem i ansiktet.
En hög och smäcker båge av
tunn tusch gör dig till Dietrich.
Förläng mot tinningen och öka
svärtan för Lizas sorgsna drag.
En djärvt vinklad, kraftig spets
som pekar upp i pannan och
nästan snuddar vid hårfästet
gör dig till en grym Disney-
härskarinna, en Evil Queen.
Det kan förstås betraktas som överflödigt,
till och med som skamlöst, att tillbringa
timmar framför spegeln för en detalj.
Men jag lärde mig något jag inte visste:
Som månskäran drar ett snitt genom natten
och förvandlar den, på samma vis
öppnar och förvandlar ögonbrynen ansiktet.
Och vad vore livet utan precision?
Utan exaktheten och arbetet som krävs
för att forma linjen som skiljer diva ifrån diva?
På skärmen fixerar hon med puder,
bättrar på med glitter just vid bågens krön
och avslutar lektionen med orden:
Falska som äkta, onda som goda,
drottningar av alla sorter niger för den
som härskar över ögonbryn.
Kroppens paradis (Efter Peter Hujar)
Avbildandet kräver
mycket av avbildaren.
Både stor hängivenhet
och brist på hänsyn.
Till att börja med måste
man stå ut med kroppen.
Man måste stå ut med
hur den tar sig ut i världen.
För den är väl vad man har
att hoppas på. Och när
skönheten slits upp med
rötterna, blottas då inte
genast en annan skönhet?
Är det inte själva skönhetens
natur? För ett ögonblick
vilar benen, vilar hela
uppenbarelsen. Grov
behåring. Kraftiga kängor
vid kanten av himlen
balanserar på själva
horisontstrecket. En ljusgrå
häst fångas i språnget, med
manen flygande och lera
på hovarna. Hos en gammal
stjärna ligger sminket tätt
om ansiktet. Någon sjunger
från radion att himlen
är en plats på jorden och
jag vill tillägga att kroppen
kan vara den platsen.
Att den i vissa stunder
och ur vissa vinklar är
sitt eget paradis, då
allt finns i närheten och
ingenting skrämmer.
Ögat får lämnas på vid
gavel med en känsla
av tacksamhet.
Eller snarare med en
särskild sort generös
artighet man visar
varandra efter ett stort
gräl, när något har blivit
blottat och man
helt enkelt måste
leva med denna nya
synlighet, för att alls
kunna fortsätta se.
Sådant som kräver mer omsorg än man först tror:
Lunch.
Kusiner.
Fallfrukt.
Perenner.
Garderober och andra förvaringsutrymmen.
Före detta älskare.
Människor med höga röster.
Tågräls.
Trasmattor.
Barndomsvänner.
Laminat.
Kaniner.
Människor med spetsade öron.
Pulversoppa.
Tunna böcker.
Textilier med hög procent konstfiber.
Ny elektronik.
Överflöd.
Silver.
Skrapsår.
Himmel över Tullinge
Samma tjocka molntäcke
i två veckor nu. Ligger platt
över Tullinges loftgångshus.
Mot sjön rinner täta
floder blandskog.
Utströdda villor på
slänterna speglar sig
i det mörka vatten som
faktiskt ger lite försoning
åt den här ensamma orten
mitt på pendeltågsträckningen
mot Södertälje. Men jag hinner
nästan aldrig gå till sjön
på lunchrasten, avståndet
är lite för stort eller rasten
lite för kort. Det är inte lätt
att tycka om dig, Tullinge,
när du tyngs av så mycket
missklädsam himmel
och skog. Det är tisdag
och det är onsdag.
Och det är tisdag.
På parkeringsplatsen
lyfter de grusgrå duvorna
och försvinner in i himlen.
När Judy Garland spelade
Dorothy slungades hon högt
ovanför regnbågen.
Hon fastnade i en tromb
och landade i en orimlig,
underbar värld, helt i technicolor,
där varje litet blomblad noggrant
målats för hand
i solgult, rubinrött eller
azurblått. En tillvaro fylld
till brädden av söta små vänner,
stora äventyr och mirakulösa
vändningar. Men det enda
hon till sist önskade sig
var att få resa hem. Duvorna
lyfter. De tar sin himmel
i besittning, oavsett
vilken färg den bär
just idag.
info@opulens.se
Foto: Hanna Källebo Neikter
