Lyrik: Nazismen & författarframtid i Kina

NYA DIKTER. Vi kan idag presentera två nya dikter av Malmöpoeten Cyril Tönisberg. Det handlar om en reflexion och en fantasi.

PERSONLIGA HINDER FÖR ATT BLI NAZIST

Har aldrig
varit någon
gruppmänniska

Trivdes
aldrig
riktigt

i

vargungarna
scouterna
schackklubben
söndagsskolan
simskolan

(Fantomenklubben
var nog
den förening
som låg mig
närmast
hjärtat
men
så
slapp
man ju
också
träffa
de
andra
medlemmarna
i densamma)

Eller

i

riktiga skolan
gymnasiet
lumpen
högskolan

Fan,
jag trivdes
ju inte ens

i

min
egen
familj

BEIJING (författardrömmar)

I den relativt
fridfulla natten
gav plötsligt
ett gäng vrålkåta
marskatter
utlopp för
sina känslor

oartikulerade ljud
som tycktes komma
från andra sidan graven

Det lät som
10 000 lobotomerade galningars,
10 000 aborterade fosters dödsskri
och väckte
halva kvarteret

En packad granne
som satt och halvsov
på sin balkong
reste sig
vinglande upp
och
började hiva ner
glasflaskor
mot dem

Flaskorna detonerade
likt handgranater
mot gatstenarna
i gränden

Det skrämde iväg katterna
till nästa kvarter
och väckte
ytterligare
några grannar

Strax började folk
gapa och skrika
på varandra

från höger
till vänster
och tillbaks igen

De svettfuktiga sängkläderna
hade inte velat bedöva mig
hade inte velat
försänka mig
till en något mindre
ångestladdad tillvaro

Jag hade legat
och vridit mig
under
minst två-tre timmar
i insomningsförsök
men nu gav jag upp
Fan-fucking klarvaken!

Jag reste mig från madrassen
och satte mig vid köksbordet
hällde upp ett glas
whisky
från den fortfarande
halvfulla flaskan

Var sugen på en cigarett
men hade aldrig
lyckats njuta av nikotin
i denna asiatiska bastumiljö
varm, riktigt varm
rök
i lungorna

Nej, tack
det var
inget för mig
inte längre

Jag hade faktiskt,
tack vare omständigheterna,
lyckats sluta röka
efter nästan 20 års beroende

Jag plockade fram skrivmaskinen
och skrev:
”Jag plockade fram skrivmaskinen
och skrev”

Sedan reste jag mig
och gick
fram till fönstret

Grannarnas okvädingssymfoni
hade bedarrat

Det var fortfarande någon dryg timma kvar
tills gryningens inträde
men termometern visade redan
28-29 grader Celsius

Det skulle bli ännu en stekhet dag
under smogen
i
Mittens Rike

Jag återvände till
skrivmaskinen
medan
jag hällde upp
ännu ett glas

Började känna mig
riktigt…

Munter!

Såg mig runt i lägenheten
Diskhon var ok
inga kackerlackor
i sikte
men
tvättkorgen
var överbelamrad
och längst upp
låg minst fem par
mensbefläckade trosor

Lin var inte heller
Den Mest Ordningsamma

Mobiltelefonen ringde
Det var
inte oväntat
Farbror Fu

Han ville nog
att jag skulle börja
hjälpa till igen
men jag var trött
på att smuggla
fågelbon och förfalskad sprit
så jag svarade inte

Skrev
”Plonk, plonk, plonk,
plink, plink, plank”

Kanske var det dags
att återvända
hem

Kanske var Beijing 2020
inte min stad längre

Det hade gått bra väldigt länge
men inget
varar för evigt
och regelverket
hade inte
varit till min fördel
på sistone

Problemet var bara
att jag inte hade något
Hem
hade egentligen aldrig
haft

Tömde flaskan
i glaset

Ljuset började visa
sin slöjbestänkta sida
därefter
dröjde det aldrig
länge,
några enstaka minuter bara,
innan dagen var kommen

Det var som att släppa upp
en rullgardin
i slow-motion

Lin borde
dyka upp
när som helst

Jag försökte finna någon tråd
något att skriva om
Värmen, fukten, livet, döden, närvaron…
men kom aldrig igång

Lagom berusad
gick jag och la mig igen

Somnade direkt