Lyrik: Ett land dör

Prosa & poesi.
“Ett land dör.” Bildkälla: Pixabay.com. Digital bearbetning: C Altgård / Opulens.

DIKT.  I Sam Carlquists dikt Ett land dör gestaltas till synes tidlösa scener som på samma gång är samtida. Det handlar om hus som raseras i krig och om människor på flykt. “I varje flykting möter du dig själv.”

 

 

Sam Carlquist är född 1946 och har utgivit Brev från Sevastopol (2014) och Gud bodde i Rågsved (2015) samt I morgon skall jag vara lycklig (2016), samtliga på Migoli förlag.  Skamsamlarens vagn, även den diktboken på Migoli, släpps i maj. Större delen av sitt liv har Carlquist arbetat med scenisk produktion. De sista trettio åren fram till pensionen var han programchef i Kungsträdgården. Han skriver oavbrutet och har en facebooksida som heter Sam Carlquists diktsamlingar, som han inte startat själv. “Jag är en mycket bortskämd människa med snälla vänner”, säger han.

Sov du!
Du kan ta även min sömn.

*
Ett land dör;
som tusentals stora skepp sjunker.
Under högarna av sten
ligger skomakarens verktyg
och döda barns skolböcker.

*
Skyll er gråt på dammet
från det rasade huset.
Lyft upp kroppen.
Bär den försiktigt i mattans fyra hörn.
Viska till varandra: Hur tung hon blev,
hon den springande, lätta —
när hennes jag flyttat bort.
Som om själen varit en uppblåst ballong
barnet gömt i den vuxna.

*
Redan innan människan uppfann tiden
hade hon lärt sig sitta nästan still
i de hetaste landskap och med små,
mycket små rörelser slipa sten mot sten.
Skapa verktyg att beskära liv.

*
Det här är nu ormens väg.
De andra djuren vänder sig bort.
Alla samtal avbryts.
Gud håller andan.

*
Gå före du!
sväng lyktan med din unga arm.
Vi andra kommer efter längs den hala rälsen.
Vi måste varna det kommande tåget;
att detta är förfalskningarnas värld
på väg att bemäktiga sig tiden.
De skrivna ordens stora ur
är draget i stå.
Fjädern så spänd att inte ett tickande ljud
kan varna, kan vittna, kan varna.

*
Visst är du rädd.
Det är därför du är så besinningslöst arg.

Skulle du inte vara rädd –
just du?
Världen sipprar bort.
Tillitens upplösning.

*
Ljudet av barn som slutat gråta.
Tystnaden på andra sidan väggen,
andra sidan gården, järnvägen.
Tystnaden och uppgivenheten
vid den uttorkade flodbädden.
De slarvigt överskylande tidningsreportagen;
vår tids harpor i träden.
Om inte du känner det brista — så vem?

*
I varje flykting möter du dig själv.
Det där är du — ett nedärvt minne
från tiden i en annan kropp.
Skärvan av dig dold i förfäder.
Du önskar att vi kunde, orkade
le igenkännande till tröst.

*
Flykten tvingar människan
att tömma sina redan tomma händer;
det ofrivilliga modet.

*
Det här skottet är det första och det sista;
allt ofullbordat, mjuknande och dödligt
är krutstänk genom skjortan in i huden.
Det raserades brännande tatuering.
Uppgivenhetens odling.
Svekens år.

*
Sov barn.
Sov under min arm;
sov i mitt hjärta.

*
Ännu en morgon när vi vänder oss om och ser bakåt;
akterskeppens speglar ännu längre bort.
De gångna åren på sin väg
att hämta nya människor.

*
Vi överger oss där på stranden
och vänder det förbannade havet ryggen.
Aldrig mer skall vi låta oss skrämmas
av dess kvidande fartyg.

*
Sov, du som kan –
i mina öron ringer redan
morgondagens trummor och alarm.

SAM CARLQUIST
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr