Dela:

Bläddra per

Varför monterar vi ner skyddet för de svagaste i vår välfärdsstat?

Bild: Gerd Altmann

UTBILDNING. ”Hur kan vi tillåta att outbildad personal hanterar en samhällsfunktion som kan beröva en individ möjlighet till samhällsdeltagande?”, undrar Marie Sjögren och James Brocka.

Utbildning är utveckling. Utan utveckling stagnerar vårt samhälle. Den enskilde individen är redan i riskzonen för att inte bli behandlad enligt Sveriges lagar och förordningar och med fler hinder ökar risken dramatiskt.

För dem med ett fysiskt eller intellektuellt funktionshinder är det en ännu brantare backe på rättsmaskineriets berg. På dess myndighetsavsatser borde alla vara utbildade och rustade för att möta medborgarnas olika behov i deras olika stadier av livet, från barn till äldre. När utbildning och kunskap saknas tillgodoses inte medborgarens rätt till rättssäkerhet och tillgång till de medel som finns för att säkerställa delaktighet i samhället på lika villkor.

Man kan inte att påstå att det inte går att konkurrera på arbetsmarknaden bara för att man har ett funktionshinder. Man kan inte fatta beslut om insatser och sedan inte sätta dessa beslut i verket. Man kan inte att utge sig för att vara kvalificerad för sitt arbete då man inte känner till de lagar som ligger till grund för verksamheten. Det är tragiskt när den insatsbehövande efterfrågar lagstadgad service som kan förbättra det allmänna välmåendet och leda till en framtida anställning eller ett fungerande hushåll, men får till svar att handläggarna på familjeomsorgen inte är utbildade i den aktuella insatsens förutsättningar.

 

 

 

Hur kan vi tillåta att outbildad personal hanterar en samhällsfunktion som kan beröva en individ möjlighet till samhällsdeltagande? En samhällsfunktion som kan beröva en människa hennes levebröd och i värsta fall bidra till att personen i fråga återfaller i självskadebeteende, missbruk och självmordstankar? Hur kan vi tillåta indirekta mord på våra medborgare bara därför att personalen inte är utbildad i det som är vardag för en del av Sveriges befolkning? Hur kan vi tillåta att resurser inte utnyttjas på det sätt som avsetts och att frågorna inte lyfts till den nivå som behövs för att hjälpa dem som redan ligger ner och kämpar för att kunna ställa sig upp, människor som vi ser i samhället men inte vill se? Hur länge kan tjänstemän vid individ- och familjeomsorgen få fortsätta sitt arbete utan rätt utbildning, rätt verktyg och rätt inställning till dem som är i behov av olika insatser för en ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet?

Med tanke på de incidenter som ägt rum, den nonchalanta attityd som uppvisats och den okunskap som finns på ett stort antal lokala kontor runt om i Sverige är det av största vikt att denna brist omgående åtgärdas. Att låta verksamheten fortgå utan åtgärder är liktydigt med att äventyra medborgarnas rätt att frigöra sina egna resurser och lära sig att bli mer självständiga.

Det som många av dem som behöver stöd utsätts för i den aktuella verksamheten underminerar deras självbestämmanderätt och integritet. Det strider dessutom mot Sveriges lagar.

MARIE SJÖGREN och JAMES BROCKA

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS