Förbud mot den utsträckta handen

Krönikor/Samhälle.
Foto: Pixabay.com

FÖRNEDRING. Kläderna var inte rena. Smutsen var ingrodd sedan år tillbaka. Koftan såg snudd på stel ut av alla fläckarna som inte längre gick att skilja åt. Kläderna var inte heller hela, även om han inte var iförd trasor.

Det var tidig kväll. Mannen satt där invid husväggen som om han behövde stöd för att inte falla omkull. Han satt stilla, orörlig till dess någon passerade. Då sträckte han ut högerhanden i en försiktig och liksom räddhågsen gest. Skägget var tovigt. Håret tillbakastruket över skallen. När vi gått förbi tidigare på dagen hade han redan suttit där på samma plats. Han verkade inte ha rört sig sedan dess trots alla timmar som hunnit passera.

Jag kunde inte förstå vad jag sett.

Mannen kunde inte, enkelt uttryckt, få plats i min föreställning av hur vardagen och verkligheten hängde ihop. Det fanns inget givet utrymme för vad jag fått se.

Detta var i Spanien. Och det var en chock. Jag förstod det verkligen inte. Pappa fick förklara. Ganska ingående och – antar jag – med pedagogisk ansträngning. Tydligt minns jag hur han berättade om olika tiggare från sin uppväxt, hur vanligt det då var med tiggare och inte minst att de var tvungna att smyga och ständigt kasta vaksamma blickar omkring sig. Polisen höll ögonen på dem. Och ingen av de fattiga och ofta halvsvältande “trashankarna”, som man sa förr, ville bli inlåsta och sedan riskera att tvingas till straffarbete.

Då, under rekordåren, var avståndet till fattigdom och svält avgrundsdjupt. Ja. Otänkbart för ett barn uppvuxen i Folkhemmet.

Så var det då.

Samtiden svider sedan dess allt smärtsammare – in på bara skinnet. Reaktionära förslag hör numera till den vardagliga och invanda ordningen. De politiska partierna tycks tävla med varandra om att vara mest inskränkta, mest notoriskt inhumana, mest intoleranta. Jag antar att de tror sig få fler röster genom bigotta och inskränkta utspel. Hur ska man annars tolka dessa förnedrande och djupt frånstötande lagförslag och politiska utspel?

År 1885 ändrades lagen. Det var inte längre ett renodlat brott att sakna arbete eller stadig försörjning. Förmögenhet dög självfallet minst lika bra. Den nya lagen om lösdriveri hade dock ett stort antal inskränkningar.

De nya moderaterna är osedvanligt förtjusta i gamla hårda lagar som gör de fattigas liv till ett ännu större helvete.

På blodigt allvar vill de nu förbjuda människor att tigga. Det slog deras partistämma fast i höstas. Och det första de nämner om “problematiken” när de nyligen presenterade lagförslaget är tiggare från “Rumänien och Bulgarien”. Det är alltså inte främst “svenska” tiggare Moderaterna störs av. Det är andra medborgare i Europeiska unionen. En skamlig flirt med främlingsfientligheten? Ja. Utan tvekan förhåller det sig så. Att socialdemokraterna hakat på och “visat stort intresse” för försöket i Eskilstuna med tillstånd för tiggeri visar tydligt hur djupt partierna gemensamt har sjunkit.

“Tiggeri är inte”, skriver Moderaterna, “ett lämpligt sätt att försörja sig.” Lämpligt? Smaka på ordet! Säg det gärna högt för dig själv.

Lämpligt … Ja, där står människor och beter sig högst olämpligt. Är då inte lagen enbart en lag för de mer välbeställda så att de ska slippa se fattiga människor i sin vardag? Jag tror det. Störande inslag i gatumiljön, som det hette förr.

De som inte känner att det isar i tänderna och springer upp en metallisk och vidrig smak i munnen måste nog genast sätta sig ner och fundera över hur deras människosyn ser ut.

Föraktet mot de fattiga, föraktet mot svaghet, är högst påtagligt.

Nu är det femtiotre år sedan det var olagligt att tvingas att tigga för att överleva. År 1965 avskaffades lagen mot lösdriveri. Och nu, efter alla dessa år, vill Moderaterna – och uppenbarligen vissa ledande inom socialdemokratin – återigen kriminalisera tiggeri.

Den utsträckta handen, som ber om hjälp och pengar till mat, ska bli en brottslig handling.

Vi måste vägra. Vi kan inte fortsätta att tyst acceptera denna syn på oss människor.

Detta förslag är förnedrande för oss alla.

CRISTER ENANDER
crister.enander@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Krönikor

0 0kr