Dela:

Bläddra per

Till kritiken av några heliga kor

UTANFÖRSKAP. ”Arbete förefaller med andra ord inte på ett enkelt vis vara förknippat med vare sig ekonomisk belöning eller ansträngning”, skriver Carsten Palmer Schale.

När jag – som lekman – går igenom diagnosfrekvensen för olika psykiatriska tillstånd de senaste 15-20 åren blir jag helt perplex. För det första vet vi alltså att ångest och depression är sjukdomstillstånd som drabbar ca 20 % av befolkningen, någon gång i livet (Socialstyrelsen). Samtidigt vet vi att läkemedelsbehandlingen med diagnos ADHD de senaste tio åren ökat med flera hundra procent (NEPI-rapport: Läkemedel vid ADHD m.m. i Sverige 2006–2012, s. 4; varefter det klingat av asymptotiskt). Här finns en hel hundkyrkogård.

Det finns ett tabu mot att stämpla någon som intellektuellt funktionsnedsatt. Vi vet att det finns åtminstone någon eller några procent med en IQ på < 75. Samtidigt vet vi att detta inte får sägas, samtidigt som ”alla”, inte minst lärarna, är helt införstådda med detta. Här kamoufleras med andra ord en intellektuell underbegåvning med annat – bland annat neuropsykiatriska diagnoser som, oftast, bara anses lämpade för farmakoterapi (amfetaminderivat), och inte alls för terapi i vidare mening.

Vi har en undervisningssituation där alla reellt insatt vet att vi ofta har att göra med ”snällbetyg” –  från grundskolan över gymnasiet och –  eventuellt på sikt – högskolan. Vi vet att en skräddarsydd individutbildning torde vara den optimala för varje individ (även särbegåvade), men tvingas förhålla oss som om alla vore ”likadana på alla sätt”. Samtidigt tycker alla att intagningspoängen till ”statusutbildningar” skall bibehållas (så även jag). Det vill säga: att optimalt få utvecklas som människa är något absolut grundläggande. Samtidigt krävs det väldigt höga betyg för att komma in på vissa utbildningar, vilket sammantaget leder till ”sänkta ribbor” avseende kvalifikation. Alla är lika har alltså kommit att betyda att alla skall ha samma betyg, eller åtminstone samma förutsättningar för samma betyg. Förutsättningar?

Skolan är idag i praktiken tolvårig, och vi förväntar oss att mer än 90 % tränger sig fram till något i stil med minst grundläggande behörighet för universitets- och högskolestudier. Detta är vare sig rimligt eller önskvärt. Varför reser sig inte hela lärarkåren upp och skriker? Nej, det går inte. Därför att – ja, därför att? Att: alla individer är lika bra på allting – bara de anstränger sig lite, eller ingår i exempelvis åtgärder i form av studietekniskt stöd, extra-stöd, mentorskap och så vidare.

Alla människor är lika mycket värda som människor. Ja! Men kan alla klara matte si och så, och bli till exempel läkare? Nej. Eller en Charlotte Kalla eller Marcus Hellner? Nej, inte det heller – men här sysslar vi med saker som inte är lika laddade som vanliga studier i vanliga ämnen.

Ca 16–24 personer omhändertogs (i åldrarna 17–18) för cannabisinnehav i Stenungsund 2012–2016. Vi vet att detta är en synnerligen dålig markör för framtida problem – om det inte också och samtidigt handlar om annat (vilket det ibland förvisso gör). Samtidigt rapporterar den regionala polisen (med säte i Kungälv) att 20 % eller mer av alla grundskoleelever ”upplevt våld i nära relationer” (vilket oftast dessutom innebär en massa annat otrevligt). Men det är ”pisse-prov”, som är grejen hos exempelvis kuratorer och sjuksköterskor på gymnasiet. Eller nja, det är inte heller sant: många från elevhälsan är mycket medvetna om de större problemen; men just dessa är svåra att ta sig an.

IFO gör inget. BUP skriver ut amfetamin. Vuxenpsyk pekar tillbaka på en utveckling från en dominans av icke-neuropsykiatriska diagnoser till det omvända.

Individ och kollektiv, frihet och gemenskap/solidaritet och så vidare. Visst är det så att oinskränkt frihet för den ene ofta leder till inskränkt frihet för den andre. Visst är det vidare så att ”välvillig solidaritet” är granne med tyranniet. Ingenting av detta problematiseras – som jag ser det – vare sig på politisk eller administrativ nivå.

I runda slängar är det ca. 20–25 % som inte har fått grundläggande högskolebehörighet tre till fyra år efter påbörjad gymnasieutbildning. Omkring hälften av dessa kommer det INTE att gå illa för på lite längre sikt, men däremot för kanske 5–7%. Även ”eländet” synes alltså vara normalfördelat, med en eller annan standardavvikelse hit eller dit, räknat på en normal elevpopulation, vilket i ett 50-årsperspektiv innebär en kostnad för landet på åtskilliga miljarder kronor. Och? Ja, det är måhända – och mest troligt – delar av den ovannämnda 20 %-gruppen som här blir aktuell, och sålunda även aktuell för samverkan mellan kommunala, regionala och statliga aktörer. Hur skall vi då ”kommunicera” detta till de ytterst ansvariga politikerna? Det är svårt.

Låt oss dock och för guds skulle konstatera i varje fall följande:

1. Alla människor är unika. Alla människor är i någon mån helt lika. Vissa människor har mer gemensamt med vissa människor än med vissa andra människor. (The Rule of One Third inom nordamerikansk alkoholforskning).

2. Det är inte omedelbart en konflikt mellan individuell utveckling och optimal individuell undervisning å ena sidan och intagningspoängen till högstatusutbildningar på universitetet å den andra. Därvid pratar vi om två olika saker.

3. Många professionella människor underkänner sig själva, eftersom de av olika skäl är rädda.

Utvikning: Vari består livets mening

Behöver man anstränga sig för att klara ekonomin? Nej. Man kan exempelvis ärva, leva på räntor eller låta ”kapitalet arbeta”. Kan man anstränga sig, mycket, utan att klara sig ekonomiskt? Ja, exempelvis genom att deltidsarbeta, jaga efter timmar eller hamna i vårt moderna Sveriges verkliga slaveri: ”aktivitetsgarantin” eller andra AF-subventionerade arbeten.

Arbete förefaller med andra ord inte på ett enkelt vis vara förknippat med vare sig ekonomisk belöning eller ansträngning. Är inte detta märkligt? För mig är det så. Men inte för regeringen eller oppositionen. Arbetet har inte längre ett självklart innehåll. Arbetet är en kulturellt betingad form sedan ungefär 150 år. Denna form, som skiljer agnarna från vetet, är för majoriteten av oss lönearbetet. En form som gör att en del människor lever gott, medan andra tvingas till slaveri och förnedring. Men denna form uppfostras vi till att anamma. Från det att vi är barn till dess att vi är formellt myndiga. Hela samhället understöder denna linje. Inte minst dresseras vi till detta tänkande i skolan.

Samhällets värdegemenskap har kommit i otakt med de reella existensvillkoren. De sociala konsekvenserna av arbetslösheten – lönearbetslösheten – bör därför ses i sitt kulturella sammanhang, det vill säga i ljuset av de värderingar och materiella villkor som de facto råder. Parollerna om allas arbetsvilja och arbete till varje pris, för att inte tala om den så kallade arbetslinjen, förstärker de lönearbetslösas (som inte ärvt en förmögenhet eller så, ty detta är legitimt) förtryck och självdisciplinering – det vill säga anpassar dem till det rådande arbetslivets ordning. Och med detta sätt att naturalisera det kulturellt rotade lönearbetet tappar vi förmågan att uppfatta det historiskt specifika i vår nuvarande situation. Vi är helt enkelt uppfostrade och skolade till att bejaka lönearbetet som form för våra produktiva aktiviteter och som form för gemenskap (andra innanförskap är inte tänkbara) – och samtidigt förneka dess inre motsättningar och förekomsten av eventuella alternativ. Kanske är det dock inte arbetslösheten som är det egentliga problemet – kanske är det istället lönearbetskulturens former och ofta godtyckliga uttryck.

Hur då med skolan? Vi odlar en myt om skolutbildning: utbildning (i motsats till bildning) har upphöjts till modern dogm, en helig ko som alla obligatoriskt dyrkar, tjänar och underkastar sig, trots att den inte ger någon verklig andlig näring i utbyte. Skolan har svikit våra individuella behov. Den stöder bedrägliga idéer om ”framsteg” och utveckling som en följd av tron att ständigt ökande ekonomisk tillväxt, konsumtion och vinst är de rätta måttstockarna för bedömning av den mänskliga livskvalitén.

Själv är jag mer än kritisk till detta tänkande. Jag förordar istället ett samhälle byggt på något så gammaldags som frihet, jämlikhet och syskonskap. På gemenskap och självförverkligande. På solidaritet, människovärde och verkligt miljöengagemang. Jag föreslår därför införandet av en medborgarinkomst knuten till ett krav på arbetsplikt efter var och ens förmåga. Jag föreslår samtidigt en omdefiniering av det suspekta begreppet ”utanförskap”. Låt detta exempelvis inkludera bristande kulturell kompetens, bristande empati, bristande respekt för alla människors verkligt lika värde. Idag tycks utanförskap närmast vara synonymt med att inte vara stämplad som löntagare.

Prekariatet breder ur sig, liksom segregationen i allmänhet. Åldersfixeringen också.

Livets mening har devalverats till BNP per capita och en betygshets utan riktning.

 

CARSTEN PALMER SCHALE