Dela:

Bläddra per

Svensk valchock kan öppna upp

Illustration: C Altgård/Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

UTAN REGERING. Är det dåligt att Sverige är oregerligt? Chockerande ja. Men det öppnar upp mycket. Det öppnar upp för en massa principlösa uppgörelser ovanifrån, men också för mycket motstånd nerifrån, skriver Nathan Hamelberg i sin krönika om ett Sverige som förändrats.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

Valresultatet den 9 september kom som en chock för alla. Alla. Socialdemokraterna som var uträknade fick inte kompanistryk. Sverigedemokraterna vars största fans hade börjat tro på mätningarna YouGov och andra opinionsmätningsinstitut med självanmälda deltagare. Moderaterna vars självbild sedan 1970-tal har varit att de utgör det näst största partiet i svensk politik och därför självklart ska vara regeringsledare om sossarna backar.

Kristdemokraterna som varit uträknade men vars heliga familj plötsligt sågs som angelägenhet för många fler än frikyrkligt konservativa. Liberalerna och centerpartisterna som gick till val på sådant som alla håller med om, men ändå inte fick allas röster. Vänsterpartisterna som blandade ihop att många som pratar om hur de röstar berättade att de röstar på vänstern med att folk i allmänhet gjorde det i samma utsträckning. Miljöpartisterna som trots en sommar med klimatrelaterad torka, skogsbränder och extremvärme bara med nöd och näppe lyckades klamra sig fast ovanför riksdagens fyraprocentsspärr. Alternativ för Sverige, som på en våg av stöd från de mest högljudda botkontona på sociala medier och högljudd retorik om att kasta ut alla invandrare lyckades kastas ut från restaurangen Shahrzad Persiskt Kök och Sveriges riksdag på valnatten. Feministerna som bara lyckades ta sig in i några kommuner trots orkanvinden #metoo i ryggen.

 

Men den största chocken måste vara omställningen. Det är inte längre samma Sverige. Det brukade vara något annat. Det var landet som klarade sig undan två världskrig. Landet lagom med Saltsjöbadsavtal. Landet där de styrande beställer utredningar för att skjuta undan alla tänkbara konflikter. Landet där flit — eller lojalitet i hierarkiska organisationer — alltid lönat sig. Landet med fred mellan arbetsmarknadens parter de senaste tre årtiondena så när som på små gnistor. Landet där borgare och arbetarrörelse dumpar sina egna misshagliga på landshövdings-, ambassadörs- och direktörsposter för att köpa tystnad och styra upp partilinjen. Landet som alltid regerats.

Nu står plötsligt landet — där alla regeringar det senaste kvartsseklet, från höger till vänster, har varit ett utskott för att förvalta den administration som krävts för att låta marknaden lösa de gemensamma angelägenheterna — utan regering. Självklart kan det ordna sig parlamentariskt. När den här krönikan publiceras har kanske Löfven, Kristersson, Lööf, Fridolin samt Åkesson (och vilka andra det än må involvera) kohandlat sig fram till ett sätt att förvalta vidare. Men mer än någonsin sedan allmänna rösträtten infördes frågar sig medelsvensson: ”vem är det som kör egentligen?” Och mer än det; vad är det för idéer som styr? Den inte så lite nihilistiska retorik som vid varje val slentrianmässigt avfärdar valet mellan partier som ett val mellan pest eller kolera är ju befängd; mellan partierna skiljer sig väldigt mycket i sak. Men om man ser till samhällsvisioner, till grundläggande idéer om hur ansvar ska kunna utkrävas, samhället bör organiseras och välstånd fördelas, framstår valet demokratiska partier emellan mer som ett val mellan olika nyanser av vit väggfärg. De enda färgklickarna är negativa — avtrycket högljudd ultrahöger har på de traditionella partierna.

Blockpolitiken måste begravas sägs det, och med det menas antingen att C och L ska ge stöd åt eller ingå i en mittregering med S och MP, eller att Löfven ska stötta en moderatledd alliansregering. Men blockpolitiken — menat som två mot varandra stående block — är överspelad av SD. Det är jobbigt, SD är ett högerparti men oense med C och L om enormt mycket. Är det dåligt att Sverige är oregerligt? Chockerande ja. Men det öppnar upp mycket. Det öppnar upp för en massa principlösa uppgörelser ovanifrån, men också för mycket motstånd nerifrån. Vilken regering Sverige än får till slut — det kan vara i oktober och det kan ta längre tid — kommer vara lättare att stoppa än på länge om den lanserar impopulära förslag. Partier som deltar i regeringen trots sina principer, främst för maktens skull, kommer vara de lättaste att straffa.

Nästan hela det politiska språket är smittat av ett auktoritärt bakgrundsbrus, strängare straff, sanktioner, utvisningar, hårdare tag, respekt för auktoriteter, lydnad — av partier som uppenbart inte har den auktoriteten, eftersom det inte finns tillräcklig tilltro till deras idéer. Politiker är inte auktoriteter, de har bara mandat de fått från folket. Mandat kan återkallas — om folk inte bara väntar på att politiker skapar majoritet i församlingar utan även protesterar mot den förda eller föreslagna politikens innehåll. Och om folk inte bara lyder. Om vi inte bara lyder finns det hopp om att nya idéer, om hur ansvar ska utkrävas, samhället bör organiseras och välstånd fördelas, kan prägla samhället.

NATHAN HAMELBERG

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS