Dela:

Bläddra per

Spillrorna av ett kollapsat samhälle

Foto: Quinn Kampschroer

SAMHÄLLSKONTRAKTET. Jag finner det idag omöjligt att förbli en alltigenom laglydig medborgare. Moralens tvingande bud, de medmänskliga skyldigheterna, väger tyngre än en inhuman och orättfärdig lagstiftning, skriver Crister Enander i en rasande uppgörelse med en allt kallare samtid.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
I Sverige finns över 30 000 hemlösa. Enligt Socialstyrelsen rörde det sig förra året om 33 250 personer, en katastrofal ökning som inte minst beror på att alltfler vräkningar verkställs. Enligt en stor undersökning som Sveriges stadsmissioner genomfört nyligen är antalet hemlösa människor idag betydligt högre än den officiella statistiken.

December, julmånaden som firas till minnet av Jesu födelse, borde vara en tid av glädje och tacksamhet.

Men december är ofta kall, vinden hård och svidande och tuggar sig in i märg och ben. Minusgraderna kryper neråt. Bland de allra fattigaste, till exempel de mentalsjuka som inte längre får den vård de behöver och många andra som piskats och drivits ut från samhällsgemenskapen, är det många — ja oanständigt många — som inte ens har tak över huvudet eller väggar som skyddar mot isvindarna.

Tidigt på morgonen, långt innan de välanpassade ens slagit upp ögonen och än mindre lämnat den varma sköna sängen och härliga inomhusvärmen, hämtas uteliggarna som dött av kylan under natten. Anonyma bilar rullar fram i skydd av mörkret till de anonyma livlösa kropparna.

Ingen ska dessa de, fattigaste av bröder och systrar, få störa ens i döden.
Jag har sett det några gånger. Stela som stora bräder läggs de i säckar och hivas in därbak på bilen.

Summan av ett liv.

Spillror av ett kollapsat samhälle.

Inget samhälle är någonsin bättre än vad som uppvisas när det tar hand om sina svaga och minsta. Sedan får de mäktiga och rika rabbla sina hjärnbedövande ramsor och lögner hur mycket de vill. Tomma ord. Ihåliga människor.

Fortsätt

 

Jag känner enbart förakt, ja, förakt och vämjelse, inför tidens egoism och dessa omänskliga människor som förvandlats till en sorts empatilösa monster, avskalade sina känslor och förmågan till inlevelse. De borde fira Djävulens ankomst, inte Jesu födelse.

Men vem bryr sig egentligen om dessa falskspelare och fifflare? Cyniska manipulatörer som ser allt i siffror, som vinst eller onödiga utgifter. Människor av kött och blod blir döda decimaler på en dataskärm.

Glöm inte den där bilden: stela som bräder!

Ihjälfrusna i ett av världens rikaste länder.

Med de massiva angreppen på grundläggande och för många helt livsavgörande sociala nätverk som pågår oavbrutet, och eskalerade under Alliansens tid vid makten, måste gamla frågor ställas på nytt och dagens frågor formuleras på andra sätt.

En hemlös i Mörbylånga fick nyligen ett litet tält av Socialen i stället för att få hjälp med en bostad. Vem av beslutsfattarna eller vem av socialtjänstemännen i landet är beredd att övervintra i ett tält? Jag tycker på allvar att de ska prova på det. De borde tvingas att prova, inget annat tycks ju fungera i denna förhärdade tid.

Gapet mellan moraluppfattning och lagstiftning är numera fatalt stort. Vad många, ja, jag tror rentav överväldigande många, håller för moraliska sanningar står i öppen strid med de lagar och förordningar som gäller i dagens Sverige. Vad händer med ett samhälle där diskrepansen blir för stor? Förtroende vittrar självfallet sönder. Rättssamhället riskerar att reduceras till en pappersprodukt, en ihålig radda tomma ord och paragrafer utan fäste i vardagslivet.

Jag kan redan i dag utan ansträngning tänka mig en rad situationer där jag knappast skulle tveka att följa mitt samvete, min övertygelse om vad som moraliskt är rätt, och därigenom bryta mot lagen. Många gör det utan att tveka. Flyktingar undan tortyr, förtryck och grymma krig hålls gömda för att skydda dem från polis som ska verkställa beslut om utvisning och hemtransport till länder där en säker död väntar.

Samhällskontraktet är, som jag ser det, brutet på en mängd områden. Rent filosofiskt gör det uppror till en nödvändig och, tillspetsat uttryckt, laglig rättighet — ja, till och med en skyldighet. De styrande har svikit folkets förtroende.

Hur länge kommer vi till exempel att acceptera och uthärda utförsäkringar från sjukförsäkringssystemet? När tål vi inte längre att se cancersjuka tvingas ut och förnedra sig i arbetslöshetsköerna och därmed förkorta sina liv ännu mer än deras sjukdom redan dömt dem till? När blir de drabbades och sjukas svåra lidanden för mycket för vår moraluppfattning? När har vi helt enkelt fått nog?

Jag finner det redan idag omöjligt att förbli en alltigenom laglydig medborgare. Moralens tvingande bud, de medmänskliga skyldigheterna, väger tyngre än en inhuman och orättfärdig lagstiftning. Och jag är fullt medveten om att det är en såväl vansklig som ytterst farlig situation. Men ansvaret är inte mitt. Det är heller inte ditt. När avståndet mellan medborgare och makthavare blivit så stort att lagarna inte är förankrade i det allmänna rättsmedvetandet är det politikernas skyldighet att skapa nya lagar.

Samhällskontraktet är, som sagt, brutet — av makthavarna.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS