Dela:

Bläddra per

”Sorgeliga saker hända…”

Digital illustration/collage: C Altgård/Opulens

OND BRÅD DÖD. Det är längesedan hennes död inträffade, men Elivra Madigans öde berör människor än idag.  Ivo Holmqvist har gått till tidningsläggen för att ta reda på vad som egentligen hände… Det blir en liten lektion i hur media fungerade förr i tiden.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

Sången Elvira Madigan, ofta benämnd med sin titelrad Sorgeliga saker hända, är av de kändaste så kallade skillingtrycken och utgavs första gången 1889.

Sorgeliga saker hända
Än i våra dar minsann,
Sorgeligast är dock denna —
Den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel:
Ögon blå och kind så röd,
Smärt om livet som en stängel,;
Men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina
Lik en liten lärka glad
Hördes bifallsropen vina
Ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre,
Vacker var han utav börd,
Ögon lyste hjärtat darre
Och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter
Barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde,
Med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden
Men den tog ett sorgligt slut,
Ty långt ut i vida världen
Tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar
Ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar
Bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta,
Greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta:
Knappt hon andats förr’n hon dog.

Ack ni hör, Ni ungdomsglada,
Tänk på dem och sen er för
Att ni ej i blod får bada
Ni ock en gång, förr’n Ni dör!

 

Knappt hon andas, förr´n hon dog…

På jakt efter något helt annat i de gamla tidningslägg som förvaras i källaren hos Ystads Allehanda hittade jag den här annonsen i avisan för några av de sista julidagarna 1889. Den var då och många år framöver ett fyrsidigt blad i stort format där hela förstasidan ägnades reklam:

”Fröken Elvira Madigans porträtt i kabinetts- och visitkortsformat hos S M Marcus. Order från landsorten expedieras mot efterkrav av 50 öre för visit och 1 kr för kabinett.”

Inne i samma tidningsnummer trycktes en förtydligande kommentar: ”Fröken Madigans porträtt finnes, enligt annons i dagens n:r, till salu hos vår alltid påpasslige hovfotograf, som i sin branche följer noga med dagens händelser och söker tillfredsställa publikens nyfikenhet. Fröken Madigan framställes å porträttet i cirkusdrägt, halvliggande i en hängmatta.”

Ett smart geschäft av S M Marcus, kan man tycka så här nästan hundratrettio år efteråt. Fast kabinettsfotografiet kan vi nog klara oss utan, det räcker med de melankoliskt bitterljuva slutscenerna i Bo Widerbergs film, inspirerade av både impressionisterna och av kollegan Agnès Varda.

Nyheten om Elvira Madigans och Sixtens Sparres dubbelsjälvmord var inte många dagar gammal när den påpassliga annonsen infördes: först sköt han henne den 18 juli, och sedan sig själv morgonen därpå.

Tidningen hade upplyst sina läsare om händelsen under rubriken ”Slutet på cirkus-romanen. Dubbelt självmord”: ”Ett telegram meddelar att vid Svendborg funnits liken av ett ungt par, som med revolverskott berövat sig själva livet. Karlen befanns vara löjtnanten vid  Skånska dragonregementet Sixten Sparre. Sedan någon tid har det man och man emellan berättats att denne, sedan flera år gift med en fröken Adlercreutz och bosatt i Kristianstad, försvunnit och att han rymt med  en ung konstberiderska, anställd vid ett mindre cirkussällskap, fröken Elvira Madigan, känd för sitt ovanligt vackra utseende.”

Ett brev från fröken Madigans mor återgavs i en lång artikel, och någon annan kom med sina inte särskilt smickrande minnen från cirkusen. En underrubrik nämnde självmordsepidemi, med viss rätt: som följetong gick samtidigt ”Dramat i Mayerling. Historisk roman av E von Wellershausen.” Nyheten att kronprins Rudolf av Österrike berövat sig själv och sin sjuttonåriga älskarinna Marie Vetsera livet på jaktslottet Mayerling var bara något halvår gammal den gången — redan då spekulerades det om det inte i stället handlade om ett dubbelmord.

Men självmord hade det varit på Leopolds hotell i Köpenhamn ett år tidigare när Victoria Benedictsson, gift med postmästaren i Hörby och författare under pseudonymen Ernst Ahlgren, tog livet av sig, en händelse Strindberg snabbt drog nytta av för slutscenen i dramat Fröken Julie.

För övrigt var inte fotografen ensam om att slå mynt av dramat på Tåsinge. Publicisten Johan Lindström Saxon, mannen bakom den framgångsrika veckotidningen Såningsmannen och mycket annat, snickrade genast ihop ett efter hand efterhängset skillingtryck:

”Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann/ Sorgeligast är dock denna — den om fröken Madigan…”

Jodå, jag fann vad jag letade efter i läggen, några betydligt mindre sensationella nyhetsnotiser.

IVO HOLMQVIST

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS