Dela:

Bläddra per

Skandalerna kring Akademien är en spottloska i läsarnas ansikten

Foto: Sajinka

KORRUPTION ”Litteraturkritiker, kulturchefer, förläggare och akademiledamöter super, knullar, minglar och hyllar varandras böcker, gärna i förstadagsrecensioner, och till råga på allt elände tyder mycket på att denna brist på integritet och yrkesansvar belönas med stora summor av pengar av den högsta maktinstansen för litteraturen: Svenska Akademien”, skriver Cecilia Persson.

I svallvågorna av #MeToo har kultursidorna och de sociala medierna  under flera veckors tid dominerats av skandalerna kring ”kulturprofilen”. Akademiledamöter och andra namnkunniga personer inom litteraturbranschen har visat sig ha olika intrikata konstellationer och grader av suspekt samröre med kulturscenen ”Forum” i Stockholm som ”kulturprofilen” driver.

Nu har detta med absolut nödvändighet lett till att Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius igår torsdag kallades upp till ett utredande möte med kung Carl XVI Gustaf angående den så kallade kulturprofilen som anklagas för sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkt. Det ska understrykas att ”kulturprofilen” är gift med en akademiledamot och nära vän med flera andra av de aderton. Kungen är den ende som har mandat att kritiskt granska Svenska Akademiens arbete och i vilkas fickor de 30 miljoner som utdelas varje år i stipendier och gåvor hamnar. Kungen borde tillsätta en haverikommission beträffande den skamliga och generande offentliga redovisning av vänskapskorruption som pinsamt avslöjat hur kulturhierarkierna och litteraturmakten ser ut i Sverige.

Den franske sociologen Pierre Bourdieu publicerade 1992 boken som i svensk översättning har den ytterst belysande titeln − ”Konstens regler. Det litterära fältets uppkomst och struktur.” Vad Bourdieu gör i denna tänkvärda och lärorika analys är att undersöka litteraturens och kulturens fält. Utgångspunkten är de litterära och konstnärliga fältens maktarenor och Bourdieu problematiserar vilka disparata symboliska och strategiska karriärinvesteringar författare, kulturarbetare och intellektuella gör för att nå positioner och vad som legitimerar konstens och bildningens regler, koder och normer. De senaste veckornas litteraturskandaler har med emfas tydliggjort att Pierre Bourdieu, i mångt och mycket måste anses ha rätt i sin skarpa och kritiska kultursociologiska analys.

Litteraturkritiker, kulturchefer, förläggare och akademiledamöter super, knullar, minglar och hyllar varandras böcker, gärna i förstadagsrecensioner, och till råga på allt elände tyder mycket på att denna brist på integritet och yrkesansvar belönas med stora summor av pengar av den högsta maktinstansen för litteraturen: Svenska Akademien. Litteraturskandalen är komplett och litteraturkritiken riskerar att förlora sin trovärdighet. Vad ska läsarna tro och tycka när de tar del av denna litteraturinavel som skapat litteraturförmedlande missfoster? Ska läsarna behöva googla sig till en konsumentupplysning innan de läser recensioner och litteraturdebatter?

Sveriges Författarförbund borde gå ut med yrkesetiska rekommendationer för det litteraturkritiska uppdraget som utöver att bedöma litterära kvaliteter är böckernas VDN –märkning på den kommersiella bokmarknaden. Litteraturkritiker bör inte recensera sina vänner, älskarinnor, makar och hustrur eller förlagskollegor. Litteraturkritiker bör inte supa tillsammans och i bakfyllan skriva lovordande recensioner om varandras verk dagen efter. Litteraturkritiker bör inte heller skriva om sina mecenaters verk som betalar deras hyra och räkningar. Det är ett mycket osunt och allvarligt beroendeförhållande som självfallet inte bidrar till att generera objektiva litterära betygsättningar.

I efterskalvet av skandalerna så kommer i bästa fall en självkritik och självsanering ske inom det litteraturkritiska skrået. Läsarna ska kunna lita på att litteraturkritiken inte går  korrumperade makthavares ärenden utan drivs av kompetenta personer med en yrkesetik som gör dem förmögna att ge trovärdiga omdömen av böckernas litterära förtjänster och brister. Om läsarna inte längre vill läsa litteraturkritiken eller köpa författarnas böcker så blir alla arbetslösa.

Det är läsarna författare skriver för och litteraturkritiken ska visa både de litteraturälskande läsarna och författarnas krävande skrivarbete tillbörlig respekt.

CECILIA PERSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Cecilia Persson