Påvens förnekande av övergrepp ifrågasatt i Latinamerika

SEXÖVERGREPP. “Att påven avfärdar offrens dossier som förtal innebär inte bara att underkänna den som bevis, utan att anklaga offren för att ljuga.” Lars Palmgren om hur Franciskus segertåg i Latinamerika vändes till dess motsats i Chile. 

Påven Franciskus har just besökt Chile och Peru. Som vanligt har han gjort kloka, och ibland uppseendeväckande uttalanden i de mest spridda frågor. Och han har också, som vanligt, orsakat polemik. Framförallt i Chile där hans besök trots många innerliga ögonblick lämnade kvar en lite bitter smak.

Det hela började bra med ett tal för landets politiska ledare i presidentpalatset La Moneda mitt i Santiago. Franciskus berömde Chiles övergång från diktatur till Latinamerikas stabilaste demokrati. Och han slutade med att på ett drabbande naket sätt ge uttryck för den smärta och skam han känner inför avslöjandena av sexuella övergrepp begångna av präster inom den katolska kyrkan. Ett hett ämne i Chile.

Många fall av sexuella övergrepp har avslöjats de senaste åren. Det mest emblematiska fallet handlar om Fernando Karadima, kyrkoherde i Santiagos rikaste församling. 2011 avsattes Karadima sedan tre män, som haft honom som sin andlige ledare, avslöjade att de utsatts för sexuella övergrepp som började när de var i de lägre tonåren och fortsatte långt upp i vuxen ålder, till och med efter att de gift sig.

Deras vittnesmål var en bomb vars sprängkraft blev än större av att de tre offren var välutbildade män från den övre medelklassen. Karadima dömdes så småningom både i civil domstol och av Vatikanen och det gjordes både en film och en TV-serie som förvandlade ”Karadima” till ett begrepp för hur någon utnyttjar sin maktposition för att tillfredsställa sig själv på andras bekostnad.

Men att Karadima dömdes och avsattes satte inte punkt för affären. När Franciskus för två år sen utsåg Juan Barros till biskop i Osorno i södra Chile blossade den upp på nytt med förnyad kraft. Juan Barros hade tillhört Karadimas innersta krets. Han hade på olika sätt bidragit till Karadimas system av ”förförelse” av unga män i församlingen. Han hade också varit närvarande när Karadima utsatte sina offer för sexuella handlingar. De tre offren satte samman en hel dossier som visade hur insyltad Barros var. Församlingen i Osorno protesterade högljutt mot utnämningen. Påven sägs ha övervägt att begära att Barros skulle ta ett sabbatsår för att få tid att studera fallet mer noggrant, men något hände och Barros tillträdde trots protester och församlingens bojkott.

När Franciskus landade på Santiagos flygplats var kravet på Barros avgång starkare än någonsin. Liksom också förhoppningarna att påven skulle ta itu med saken. Och efter hans ord inför de politiska ledarna i La Moneda om den skam och smärta han kände över de sexuella övergrepp som präster utfört, så trodde många att han faktiskt skulle ta ett steg till och avsätta Barros.

Istället blev det tvärtom. På påvens första mässa i Chile i den stora O´Higginsparken i Santiago med 400 000 deltagare – den största gudstjänsten under resan i Chile – upptäcktes snart att Barros fanns med bland biskoparna som gjorde Franciskus sällskap uppe på scenen. Och det var inte bara i O´Higginsparken Barros fanns med. Med växande indignation såg chilenarna att Barros var med på alla mässor som påven höll i Chile och att han flög tillsammans med påven i det officiella planet.

Det var som om Barros försökte förvandla påvens besök inte bara till ett försvar för sig själv, utan till en anklagelse mot dem som anklagat honom.

Och frågan är om han inte lyckades. Efter den sista mässan i Iquique i norra Chile, där påven talade om den växande immigrationen, om invandrarnas rättigheter och vilken rikedom de tillförde, så fick en chilensk radiojournalist tillfälle att fråga Francisco om Barros. Påvens svar var kort och torrt: ”När jag fått några bevis ska jag tala om Barros. Hittills är allt bara förtal. Förstått!”

Med en nypa god vilja skulle påvens ord kunna tolkas som ett försvar av principen att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Att ord står mot ord. Men att avfärda offrens dossier som förtal innebär inte bara att underkänna den som bevis, utan att anklaga offren för att ljuga. En så pass allvarlig anklagelse att inte bara flera chilenska biskopar reagerade. Sean O´Malley, biskop i Boston, ansvarig för påvens speciella kommission för beskydd av minderåriga, sa att påvens ord var djupt sårande.

Så när påven lämnade Chile för Peru var det många som inte längre mindes hans respektfulla besök i kvinnofängelset i Santiago, hans konstruktiva möte med mapucheindianer i Temuco eller hans uppmuntrande och inspirerande möte med ungdomar i Maipú. Hans stöd till Juan Barros, den ifrågasatte biskopen i Osorno, överflyglade allt.

Men även i övrigt rådde en dämpad känsla av besvikelse i Chile; det hade varit mycket färre deltagare på alla mässor (utom den i O´Higginsparken) än beräknat och när påvemobilen drog fram genom gatorna var det ganska glest med folk, men gott om poliser… Först när han kom till Peru möttes Franciskus av det massiva, entusiastiska och varma mottagande han fått under sina andra resor både i Latinamerika och på andra håll.

En av Franciskus centrala uppgifter i Latinamerika har varit att vända den trend som gjort att katolska kyrkan förlorat miljontals medlemmar till olika frikyrkliga väckelsekyrkor. En uppgift han faktiskt lyckats rätt väl med. Den massiva uppslutningen i Peru är ett uttryck för det. På den sista mässan i Lima innan han flög hem till Rom deltog nästan en och en halv miljon människor.

På denna sista mässa talade påven om korruption och politikens kris i Latinamerika. ”I Peru tycks alla expresidenter hamna i fängelse”, påpekade han. Den sittande presidenten har dessutom med nöd och näppe nyligen klarat sig ifrån att avsättas på grund av korruption. I den typen av kris och misstro gentemot det politiska etablissemanget (som också sträcker sig in i den katolska kyrkan) upplevs påven som det stora undantaget – exemplet på att det goda ledarskapet trots allt kan existera. Även om det också i Peru finns skandaler med präster som begått sexuella övergrepp, så svävar påven här ovanför de jordiska problemen.

I Chile är det annorlunda. Här beror den katolska kyrkans minskade inflytande mindre på medlemsflykt till väckelsekyrkor och mer på att Chile är på väg att bli en sekulär nation, på nästan samma nivå som Uruguay.

Därför betraktas Franciskus i Chile med skeptiska ögon. Som en vanlig människa som kan göra dumma misstag. Och att stötta Barros och avfärda offrens vittnesmål som förtal var definitivt, i de flesta chilenares ögon – både troende och icketroende – ett dumt misstag. ”Jag gillar Franciskus”, förklarade en ledande icketroende chilensk politiker men, tillade han, jag tror på offrens vittnesmål. ”Franciskus stöd till Barros är ett mysterium”, konstaterade han också. Många chilenare tänker likadant.

Och att Fransiskus bjöd in Sean O´Malley, biskopen i Boston som kritiserade honom för hans stöd till Barros, att gemensamt hålla den sista stora mässan i Lima, kan kanske tolkas som att han faktiskt insett att det var ett misstag.

Men oavsett det kan man ändå säga att de lite motstridiga resultaten av Franciskus resa till denna sydliga del av Sydamerikas Atlantkust är att Chiles rörelse mot sekuläritet snarare befästes än bromsades, medan den katolska kyrkan i Peru lyckades ta tillbaka initiativet från de pentekostala väckelserörelserna.