Dela:

Bläddra per

Organiserat motstånd är nödvändigt

Bild: kalhh /Pixabay.com. Bildmodifiering: Opulens.

VÄXANDE MÖRKER. Under tiden vi ägnade tid åt att stryka några ord i Astrid Lindgrens böcker växte sig nazisterna och Sverigedemokraterna starka. Skuggan, mörkret, blev bara större och större, skriver Crister Enander, som uppmanar till organiserat motstånd. 

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

Återigen skiner solen. Det är en vacker tid, hösten bär på en förförisk färgprakt. Döden klär, paradoxalt nog, i prunkande och måhända lockande dräkt.

Men den tid som är vår samtid svider in på bara skinnet. Kapitalet firar stora triumfer. Rovgirigheten biter djupt i köttet, in på benknotor och brosk.

Högervindarna har börjat nå orkanstyrka. De vidriga nazisterna, som alls inte längre framstår som några nynazister utan som samma träck från trettiotal och fyrtiotal, är den så kallade fria marknadens högsta och logiska form.

Fortsätt

 

Bli inte förvånade. Förfasas icke! Låt i stället vreden växa. Ty vi måste göra motstånd. Och, snälla, inbilla dig inte att det finns ett val. Det gör det inte.

Höstsolen kan vara kall.

Blodet stelnar i ådrorna när de höga blanka stövlarna åter har börjat marschera genom Europa. Taktfast. Fria från varje minsta ansats till tolerans. De har fått upp vittringen. Nu vill de ha blod — vårt blod.

Här i Lund har det nyss brunnit. Två bränder. De drabbade verkar enbart ha en sak gemensamt — förutom att de, som vi alla, är människor. De är av judisk börd.

Jag får en smak av aska och metall i munnen.

Under tiden vi ägnade tid åt att stryka några ord i Astrid Lindgrens böcker växte sig nazisterna och Sverigedemokraterna starka. Skuggan, mörkret, blev bara större och större. Och vi lät dessa farliga människor hållas. Hur tusan tänkte vi? Nu är rasismen och deras gristrynen, deras bökande i de lägsta tänkbara angelägenheter, här — mitt ibland oss. Det brinner, bokstavligen. Det handlar om vänner, grannar, släktingar till oss alla.

Jag vet. Jag bor i Skåne. I brunt land. Jag bor i en stad där Ann Heberlein blivit invald i kommunfullmäktige. Ärligt talat bryr jag mig inte det minsta lilla om Heberlein. Hon kunde, vad mig anbelangar, lika gärna arbeta inom… låt säga… slakterinäringen. Men hennes symbolvärde är mycket tungt, avsevärt tyngre än hennes så kallade litterära produktion. I Ann Heberlein syns tydligt hur den svenska högern — ja, hon är, enligt valsedlarna, moderat — på djupet har lierat sig med fascismens ädlare falanger.

Inget nytt där under den kalla höstsolen.

Jag fryser i denna tid som är vår svidande samtid.
Som jag redan sagt: vi har inget val. Inte längre.
Motstånd, organiserat motstånd, är nödvändigt.

Jag måste, och du måste, bli av med smaken av aska och metall i munnen om morgnarna.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS