Dela:

Bläddra per

Oförmågan att ta nazismen på allvar

”Det som en gång var scifi-dystopi nu kändes som blott några få steg bort från verkligheten”

DYSTOPI. När jag läste Margaret Atwoods roman The Handmaid’s tale första gången för 20 år sedan tyckte jag att den var fantastisk. Jag tyckte också, utan att fundera närmare på det, att den var science fiction. En saga där friheten försvunnit och kvinnor gjorts till avelsdjur, fruktansvärd, men inte mer samtida sannolik än säg Ursula Le Guins The left hand of darkness, där karaktärerna är ambisexuella och kan välja kön efter tillfälle.

När jag såg tv-serien The Handmaid’s tale i våras satt jag i stället i soffan och kunde inte andas. Det som en gång var scifi-dystopi nu kändes som blott några få steg bort från verkligheten.

Och förra helgen i Charlottesville i Virginia skanderade unga amerikanska nazister om white sharia.

White sharia är ett begrepp som är skapat bland amerikanska nynazister och som spritt sig i det som kallas alt right men som allt tydligare just är nätburna högerextremister och nazister. Kvinnor ska enligt denna veta sin plats, föda barn, våldtas tills de inser vad som är rätt (nazism), fråntas rösträtt och medborgarskap, emellanåt könsstympas. Det formuleras ibland i textform men framförallt som så kallat skämtsamma memes. Nazister är tyvärr inte så bra på svart humor, om man nu inte skrattar åt Pepe the frog-figurer som håller upp en häcksax mot nåns klitoris.

De skanderade för Trump också, i Charlottesville. ”Heil Trump”, närmare bestämt.

Så oförberedda är vi på faktisk nazism att vi inte kan ta in det. Hur ska man kunna ta ”Heil Trump” på allvar? Hur ska man kunna ta nazister med facklor och hakkorsflaggor och Pepe-skyltar på allvar? De enda kopplingar vi har från sådant är till tveksam populärkultur (white sharia skulle inte släppas igenom av en seriös romanredaktör) så vi vet inte ens hur vi ska reagera.

I USA tar presidenten nazisterna i aktivt försvar. Det kan man inte heller ta in. I Sverige är det inte så illa, men många här menar att vi inte ska ta den uppblossande högerextremismen på för stort allvar. Johan Hakelius kan till exempel skriva skämtsamma krönikor om den spännande jakten på nazister i Almedalen och sedan döma ut de upprörda som twittermobb (alla utom Margit Silberstein som till svar skrev om sina släktingar som dött i koncentrationsläger, henne svarade han med att han faktiskt inte är förintelseförnekare).

I år har nazister i Sverige attackerat Pride-festivalen, tvingat en HBTQ-parad på Gotland att flytta, flyttat på ensamkommande flyktingbarn i Falun av säkerhetsskäl, anfallit en demonstration för asylsökande afghanska barn, bombat politiska motståndare och flyktingboenden i Göteborg och en nazist har försökt köra på flyktingvänliga demonstranter med bilen i Malmö. Lägg detta till alla hot mot politiker, mot opinionsbildare, våld mot vanliga människor som råkar komma i deras väg.

I Charlottesville blev 19 antirasistiska demonstranter skadade och en kvinna dog när en nazist körde in i dem med bilen. Det var för övrigt svenskar där i nazistparaden också, däribland förre SD-politikern Christoffer Dulny.

Nazismen är inte stor politiskt, vare sig i Sverige eller USA. Den kan verka stark på sociala medier, medlemmarna är oerhört nätaggressiva, men i verkligheten handlar det i Sverige om några hundra personer. I ett samhälle som snabbt, effektivt och gemensamt slår tillbaka är några hundra extremister inget större problem. Men om vi svarar med skämtsamma krönikor om hur ofarliga de är? Om opinionsbildare inom högern skickar runt likadana grodmemes som nazisterna, för det är ju bara på kul?

Så trygga är vi i civilisationen att vi tycks helt hjälplösa mot dem som vill förgöra den.

ISOBEL HADLEY-KAMPTZ

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz