KLASS. Det är inte enkelt att förhandla bort en orättvisa. Det är heller inte enkelt att förhindra ett system av girighet. Men det går. Ensam är inte stark. Det bevisas för oss gång på gång. Trots det tycks solidaritet vara ett begrepp som urholkats tills det i det närmaste blivit innehållslöst.
I juni 1932 deltog Gunnar Sträng som ombud vid Svenska lantarbetareförbundets kongress. Den 4 juli 1932 började han sin karriär som ombudsman genom att ge sig ut på en cykelturné till Gävle, Örebro och Köping. På 12 dagar rekryterade han 150 nya medlemmar. Återstoden av sommaren var han ute på cykelturné i Östergötland. Det var en nödvändig resa. Förbundet ville tvinga arbetsgivarna att skriva under det första kollektivavtalet, vilket var särskilt betydelsefullt för statarna. Det svenska Statarsystemet innebar bland annat att hela familjen arbetade på en gård. Utöver den lön en statare fick in natura; brödsäd, fodersäd, bostad, bränsle och ett potatisland, fick varje familj en kontantlön på 630 kronor.
På sommaren 1932 hade lantarbetsgivarna sagt upp det gällande avtalet och krävt en sänkning till 470 kronor. För lantarbetare med timlön föreslogs en sänkning av timlönen från 45 till 34 öre. Gunnar Sträng cyklade. Agiterade. Motstånd. Förkunnelse. Att tro att världen går att förändra. Att inte ge upp. Människovärde. Gunnar Sträng kom att bli finansminister. Statarsamhället avskaffades. Det bevisades att vi är starkare än jag.
Det finns ett nytt statarsamhälle. Lika grymt, lika orättfärdigt. Det tvingar människor att leva i utkanten av marginalen, i brist och otillräcklighet. Det är närapå som om kapitalet hade upphävt alla regler. Bemanningsföretagens politik – för en sådan förs naturligtvis – talar om flexibilitet, ungdomsarbeten, rörlighet. Det är i själva verket samma gamla godsägare som rider förbi sina ägor medan statarna står med kepsen i handen och tiger.
Ensam tiger, tillsammans talar. Det är så vi förändrar världen och återupprättar arbetsrätten. Det är i det större perspektivet naturligtvis ett hot mot vår rätt till trygghet och säkerhet på arbetsplatsen när vi inte ens längre vet vem det är som är vår arbetsgivare. Entreprenad på entreprenad skapar en skuggvärld där alla vill tjäna pengar, men där ingen tar ansvar. Det blir smärtsamt tydligt att ett nyliberalt systemskifte har ägt rum. Det har skapats en ny dagordning som har fått genomslag på flera olika nivåer. Arbetsmarknad. Sjukvård. Skola. Social trygghet. Det här skiftet, som naturligtvis är politiskt, har dock skett stegvis, bit för bit, inte sällan via omvägar. Aldrig har frågan ställts till oss om vi är redo att ge upp arbetsrätten? Istället har den upphävts via omvägar, inte minst genom nyspråk.
Vem kan vara motståndare till en flexibel arbetsmarknad? En öppen rörlighet? Ingen. Men konsekvenserna bakom formuleringar som dessa har skapat en arbetsrättslig rättsosäkerhet. Det är en värld där exempelvis bemanningsföretag definierar vår rätt till trygghet. Deras enda syfte är naturligtvis att maximera sin vinst. Vi har på mycket kort tid återskapat statarsamhället utan att egentligen förstå vad som har skett. Vi känner däremot av den nya tiden, som ett inpiskat klassmärke över ryggen.
kristian.lundberg@opulens.se
