Dela:

Bläddra per

När procenttal blir klickfiske

Digitalt collage: C Altgård / Opulens. Bildkälla:  kalhh/Pixabay.com

POLARISERING. En undersökning i tidningen Kamratposten om hur barn av idag upplever sin situation resulterade i att andra medier utnyttjade svaren i polariseringssyfte för att dra trafik. Om detta skriver Nathan Hamelberg som analyserar effekterna av polariseringen.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

Den 20 september publicerade KP (Kamratposten) resultatet av en undersökning om sina läsares liv. Frågor som ställdes var till exempel ”Vem vill du prata med när du är ledsen?”, ”Hur känner du för din kropp och ditt utseende?”, ”Känner du dig stressad av skolan?”, ”Vem bråkar du oftast med?”, ”Har du regler för skärmtid?”, ”Vilka sociala medier använder du?” med mera. Man kan tycka att det vore närmast tjänstefel att inte ställa sådana frågor om man ger ut en tidning för barn på barns villkor.

När andra medier väl rapporterade om undersökningen brakade helvetet lös. Det enda svar som slogs upp var att sju procent av barn svarade att de helst pratade med sin pappa om de var ledsna. I jämförelse med KP:s likartade undersökning för tio år sedan är det en liten ökning — genus förändras! — men den stora förändringen jämfört med för tio år sedan var att 17 procent svarade ”ingen alls” mot 9 procent förr. Nästan en fördubbling alltså, men som försvann i bruset. För resultatet i frågan om ”Vem vill du helst prata med om du är ledsen?” överröstade allt annat. Svaren såg ut såhär:

Mamma: 46 procent
Kompis: 22 procent
Ingen alls: 17 procent
Pappa: 7 procent
En annan person: 3 procent
Syskon: 2 procent
Mor- eller farföräldrar: 2 procent
Skolsköterskan: 1 procent

I till exempel Aftonbladet rapporterades det sensationalistiskt, spekulativt och klickfiskande om undersökningen: ”Barn pratar hellre med ingen alls än med pappa när de är ledsna. Än en gång visar tidningen KP:s undersökning att papporna inte duger för tröst”.

Fortsätt

 

Det må finnas helt andra studier som ger stöd för påståendet att ”papporna inte duger för tröst”, men att hävda att det är vad läsarsvaren tyder på är befängt — det är att säga att om någon inte är favorit så är den inte bra. Om Johanna säger att Patrik är hennes bästis så duger inte Emil som vän liksom. Siffran 17 procent om ”ingen alls” är den enda som går att utläsa som att pappa och andra ”inte duger”. Siffrorna tyder självklart på något: fler av KP:s läsare vill helst prata med sin mamma än med sin pappa om de är ledsna, men vi vet inte om de som helst pratar med mamma eller en kompis helst inte vill prata med pappa.

I min barndom ändrades vem jag pratade helst med under åren. Min mamma har varit där mest, men under en tid var det min pappa, under ytterligare en tid ville jag inte prata om problem med mina föräldrar alls utan pratade med vänner — om sådant som kändes okej att ta upp. Ett tag, när mina föräldrar var separerade, såg min klassföreståndare att jag mådde dåligt och kom till och med hem till mig och pratade med mig om hur jag hade det.

Missförstå mig inte: män lägger generellt mindre tid på omsorg och vård av barn än kvinnor, och det påverkar så klart förtroendet. Män tar ut en mindre del av föräldraledigheten och även om det ändrats enormt, sedan den tid då män inte var med vid förlossningar, så behöver män generellt bli mer närvarande i sina barns liv.

Vi vet inte om de som svarat i KP:s undersökning saknar en pappa, om de har en frånvarande pappa, eller har en pappa de inte får träffa. Som ett brev på posten (som den var innan Postnord tog över) kom hotfulla och hatiska inlägg mot KP:s chefredaktör efter andra mediers hårdvinklade och ibland direkt felaktiga tolkningar av deras undersökning.

Att skiljas från barn mot sin vilja måste höra till det värsta en människa kan råka ut för. Och av det skälet är ju att få höra att man är en dålig förälder bland det mer skrämmande och kränkande man kan utsättas för.  Kränkande och skrämmande eftersom det potentiellt hotar just möjligheten att få träffa sitt/sina barn om det skulle uppstå konflikt om dem.

Det finns så klart en könsskillnad här: att vara en bra moder är ett outtalat krav för kvinnor, att få träffa sina barn beskrivs som en rättighet för män. Men man behöver inte ha en magisterexamen i psykologi för att förstå att bland de som hört av sig till KP lär det funnits en del män som förlorat vårdnaden om sina barn.

Det är fullt rimligt att föräldrar kan förlora vårdnaden om barn. Att fäder gör det i högre utsträckning än kvinnor beror inte på någon konspiration utan på att kvinnor generellt tar mer ansvar för barn, i synnerhet i tidig ålder. För den som vill skapa sprängämne av undersökningar räcker det att antyda att den som pekar på mönster och generella tendenser påstår något om enskilda fall.

Trots att undersökningen uttryckligen inte sa något om alla fäder så duggade kommentarer mot KP om att ”alla fäder” minsann inte var dåliga fäder. Vilket vi hade sluppit om inte andra medier inte valt att polarisera för att dra trafik. Eftersom verkliga och inbillade hot mot män, samt vidhäftande svårigheter och hinder,  underminerar alla jämställdhetssträvanden så är det en bra idé att inte bidra till att måla upp en bild av fäder som ”inte duger”. Speciellt med tanke på att en sådan svartmålning då baseras på en undersökning som inte ger stöd för en sådan slutsats. Medierna i fråga tog en extremt allvarlig fråga — barns rätt, trygghet och liv — och gjorde klickfiske av det. Uppgiften att få män att ta större ansvar i barns liv är alldeles för viktig för att överlåtas åt kvällstidningars rubriksättare.

NATHAN HAMELBERG

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS