Dela:

Bläddra per

När journalister slutar tänka

Illustration: The Digital Artist / Pixabay.com.

KRIS. ”Det blir allt svårare för vettiga, balanserade röster att höras; medierna förstår nämligen inte längre deras funktion”, skriver Lisa Bjurwald, som menar att Horace Engdahls kölhalning och stormen kring Jonatan Unges pedofilskämt är exempel på ett medieklimat ur balans.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

 

Vad händer med journalistiken när medierna slutar ifrågasätta och bara refererar? När den oberoende granskningen förvandlas till ett aggregat i mängden? Vi är inte där än, men tendenserna är oroande. Och allt färre enskilda journalister verkar vara medvetna om det, eller ha något intresse av att gå emot trenden. Låt oss ta skandalen kring Svenska Akademien som exempel (men 2019 lovar åtminstone jag att försöka skriva så lite som möjligt om denna havererade institution, som dessutom snor spaltutrymme från andra kulturutövare och -händelser).

Det är i princip bara Aftonbladets Åsa Linderborg som vågar ifrågasätta den dagligen upprepade “sanningen”, att fruktansvärda repressalier väntar den som vågar yppa något ofördelaktigt om Akademien och dess mäktiga män. Repressalier? Really? Linderborg själv ser ut att sitta säkert på sin kulturchefstron. Sara Danius har blivit något slags superstjärna i den nya pöbelfeminismen.  Faktiskt är det väl Horace Engdahl som fulklipps i intervjuer och kölhalas av kvinnliga tyckare, från norr till söder, för att han försvarar en vän samt uttrycker impopulära och udda (men knappast olagliga eller ens särskilt stötande) åsikter.

Fortsätt

 

Ytterligare ett exempel på medietrenden där journalister förvandlas till klickaggregat: pedofilskämt. Komiker som Jonatan Unge drar ett skämt om exempelvis bilder på barnövergrepp — man kan tänka sig dussintalet amerikanska mainstreamkomiker uttrycka det så mycket grövre — och några privatpersoner misstycker i sociala medier. Vips är kvällspressen där och blåser upp det till en story, där svenska folket påstås rasa. ”Det första jag hörde om någon kritik var när din kollega ringde”, påpekar Unge i Aftonbladet Morgon. Reportern verkar inte höra utan mal bara vidare på programmets förutbestämda vinkel. Det är ganska obehagligt att se, och de sekunderna fångar allt som är fel med samhällsdebatten just nu.

Det blir allt svårare för vettiga, balanserade röster att höras; medierna förstår nämligen inte längre deras funktion. Svart eller vitt men absolut ingen gråskala — så lyder de inofficiella direktiven. Men när debatten förlorar sina nyanser, förlorar den också sin mening. Icke-frågor, fördummande frågor och rent fiktiva frågor, som antydningar om att en viss komiker är pedofil för att han skämtat om pedofiler, tar över det offentliga samtalet. Skeva, ibland helt upp-och-ned-vända bilder av samhället — det är livsfarligt att kritisera mäktiga män i Sverige! — förvandlas till sanningar.

Intressanta röster tystnar för att de inte orkar simma motströms längre. För att använda en annan metafor: Det finns en gräns för hur många gånger man orkar dyka upp till debatter med en genomarbetad bunt texter, bara för att bli slagen i huvudet med ett plakat. Fler mediearbetare borde känna frustration över den tid vi spiller på denna idioti — och oro inför att bidra till att skapa ett samhälle, som det till slut blir olidligt för den självständigt tänkande människan att leva i.

LISA BJURWALD

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS