MAKTSTRÄVANDEN. “Jag tänkte som nyårslöfte att jag ska försöka att primärt bemöta människors bästa argument, men blir det till godo eller till skada för de övergripande värderingar jag kämpar för? Finns en motsättning mellan att nå sina politiska mål och att följa sina politiska ideal?”undrar Isobel Hadley-Kamptz.
“Do you enjoy losing?” ”Not that much, no. Then again, I really don’t have a lot to compare it to.”
Toby Ziegler, då i Josiah Bartlets till synes förlorande primärvalskampanj får en fråga från en kritisk kollega och svarar. Han har varit en politisk strateg i hela sitt liv och har ännu aldrig vunnit ett val. Han har nyss givit presidentkandidaten rådet att tala sanning i ett möte inför arga bönder, om så bara för att sanningen är enklare att komma ihåg.
Jag har älskat Toby sedan jag först såg honom på tv i The West Wing (Vita huset), för snart 20 år sedan. Med sin cynism, sitt intellekt, sin osvikliga moral och sitt goda hjärta vann han omedelbart mitt och sällan har jag känt igen mig lika mycket i en karaktär i populärkulturen.
Finns det en konflikt mellan att vara en intellektuellt hederlig människa och att vinna val? En av basparadoxerna i West Wing är att president Bartlet faktiskt blir president, trots att han är en hopplös liberal elitist som både kan latin och erhållit ekonomipriset till Nobels minne. Det där är egenskaper som tv-tittare som jag gillar, men som den vanlige väljaren antas ogilla. Med vissa undantag beskrivs presidentens stab också som renhårig, rakryggad och politiskt konsekvent. Politiska problem beskrivs uppkomma främst när man avviker från den rätta vägen. Det är inte särskilt realistiskt.
Många pratar om att svensk debatt måste bli mer vuxen, mer sansad och hederlig, men vinner man verkligen något på det? Är det inte tvärtom de personer som medvetet ligger på eller över gränsen för det man kan kalla ett anständigt samtal som har flest följare, mest entusiastiska supporters? När jag kritiserat högermänniskor som jag tycker beter sig oanständigt får jag ofta svaret att vänstern var först. ”Vi blev överkörda förut, nu ger vi bara igen.” Kanske har de rätt, men är det rätt?
Människor har en oerhörd tendens till överseende med övertramp från åsiktsfränder, och säkert är jag undermedvetet likadan. Jag vet att jag inte alltid protesterade särskilt tydligt när folk säg 2010 kallades rasister på rätt lösa boliner. Det försöker jag lära av nu och faktiskt säga emot när jag tycker att det behövs.
Jag tänkte som nyårslöfte att jag ska försöka att primärt bemöta människors bästa argument, men blir det till godo eller till skada för de övergripande värderingar jag kämpar för? Jag är allvarlig nu: finns en motsättning mellan att nå sina politiska mål och att följa sina politiska ideal? Och vilket är i såfall viktigast. Sviker man de förra om man avviker från de senare? Sviker man dem mer om man håller sig på sin höga moralhäst och därför aldrig vinner makten?
För Bartlet blir president mot alla odds, men det beskrivs inte i serien hur kampanjen till slut såg ut som gjorde att han vann. Kanske är det logiskt. Toby vann äntligen ett val, men vi får aldrig se om han gick emot sina principer för att nå dit. Den lyxen finns inte i den verkliga politiken.
isobel.hadleykamptz@opulens.se
