Dela:

Bläddra per

Kulturens dödgrävare

ESSÄ. Året är 1978. Det är en annan tid, präglad av en annan anda. Själv är jag en sökande tonåring. Platsen är ett bokkafé som drivs av en flitig vänstergrupp som ännu inte lagt benen på ryggen för att vårda sina karriärer i tröga ämbetsverk. Kvällens ämne är ”Kulturen och folket”.

En gäst är inbjuden. Han ska hålla ett föredrag som ska följas av allmän diskussion.

Mitt under sin inledning säger gästen, författare och radikal skribent, en sak som sedan sitter fast som en ispigg i mitt minne. Han säger att allt är kultur. Jag tror mig minnas att han till och med sade: ”allt är egentligen kultur”. Han utvecklar sitt resonemang genom att tala om ordet ”kulturs” etymologiska bakgrund, att dess ursprung kommer från odling. Han drar sig inte för att sedan, i ett allt annat än klart och redigt resonemang, ge uttryck för en falsk och romantiserad bild av ”det gamla bondesamhället”.

Sedan kommer den vassa ispiggen. Utan att visa ens en ansats till tvekan säger han: ”att läsa en bok är fullt utbytbart – och av samma vikt och betydelse – som att meta abborre”. Att läsa Dostojevskij och att sitta i en träbåt och fiska är likvärdigt, det är ”två kulturella sysselsättningar av samma värde”. Det är hans seriösa åsikt. Den vrede jag känner välla upp som lava genom kroppen är svår att förklara om inte situationen, det nu rätt rökiga bokkaféet, föreläsaren och de övriga åhörarna – sätts in i ett större sammanhang.

Föreläsarens namn är inte Göran Palm. Men det är Göran Palms ganska nyutkomna debattbok Kritik av kulturen som gett mannen hans idéer. Det är ur den boken som han hämtat sin inspiration och sina exempel. Han citerar den flera gånger. Han håller den i handen och viftar då och då med den för att ytterligare understryka vad han vill få sagt.

Men för att förstå vad som händer i det där trånga bokkaféet måste en del av de bakomliggande förhållandena förklaras. Åhörarna är alla i nedre medelåldern. De är samtliga från privilegierad medelklass och – som det hette med tidens term – politiskt medvetna. De har valt sida sedan länge. De är vänster – på ett eller annat sätt. Men jag är den ende som har arbetarbakgrund. Jag är, som det heter, den ende ”arbetarungen”. Snart kommer jag att vara den förste i hela min släkt som någonsin går ut gymnasiet.

Klasskillnaden är av avgörande betydelse. Jag är inte uppvuxen med ett naturligt och självklart förhållande till kulturen. Visst fanns det böcker hemma. Men här handlar det om ett förhållningssätt till en värld av konst, musik och litteratur som de andra som sitter där på bokkaféet tar för given. För mig har det alltid varit en värld att erövra, och att ständigt – ännu idag – erövra på nytt. Igen och igen.

Så där finns skillnader som går djupt, mycket djupt. De andra som sitter där i rummet har ett val. Ett val som jag inte äger på samma vis, och framför allt inte på samma villkor. Det går att uttrycka på olika sätt, men rent konkret går det att formulera som så, att när de kommer hem om kvällarna kan de själva välja om de imorgon ska sätta sig i en båt och fiska eller om de i stället ska leta fram en bok ur de välfyllda hyllorna – kanske Dostojevskij, kanske Montaigne, kanske Balzac?

Det valet har aldrig varit mig givet. Rätten att välja, rätten att få ta del av litteratur och kultur har jag fått erövra liksom i smyg, vid sidan av det jag egentligen skulle ägna mig åt. Jag hittade dit genom biblioteken och via människor jag mötte som blev vänner och som gav mig råd och vägledning. Inte sällan skedde det under kraftigt motstånd från omgivningen. Motståndet kom från olika håll, och ofta av de mest skiftande skäl. Min väg till skrivandet, som jag sedan ett drygt kvartsekel ägnar mig åt på heltid, har varit allt annat än okomplicerad. Någon vecka efter mötet – då jag äntligen hade litet pengar över – köpte jag Göran Palms Kritik av kulturen. Jag har boken kvar. Marginalerna är fullklottrade av utropstecken, ilskna små utbrott, frågetecken och – ser jag till min förvåning – en del instämmanden. Jag läste boken och blev rasande. Det minns jag kristallklart, och det syns tydligt på anteckningarna.

Efter en mer distanserad genomläsning idag framstår Palms bok som en sorts skrik. Han verkar vilsen i kulturen. Han söker.

Han vrider och vänder på tankarna och synsätten på det rätt sympatiska sätt som alltid varit hans särmärke. Men han slits mellan två ideal vilka han då uppenbarligen inte var förmögen att förena, och kanske inte heller var fullt klar över att han faktiskt satt fången i. Där finns å ena sidan den gamla borgerliga bildningens stelnade värderingar – hierarkiska, patriarkala, ensidiga i sina utgångspunkter – och å den andra sidan ett ganska egenartat hopkok av en inte helt igenom sund romantisering av det gamla bondesamhället och det agrara livet som, enligt Palms starkt svärmiska syn, levdes i sakta mak och nära till naturen.

De idéer och förslag som Palm för fram är en variant av kulturrelativism
Sanningen är att det bakom Göran Palms åsikter – där han framställer ”vanligt” folks kultursträvanden som det viktiga och verkligt avgörande – döljer sig en elitism. Han skriver det aldrig rakt ut, men folk är egentligen rätt dumma, de kan inte tillgodogöra sig den ”svåra” och ”krångliga konsten”.

Självfallet speglar detta en kluvenhet hos Palm själv. Det är svårt att se honom i rollen som en fullt ut föraktfull elitist. Men fördomarna bubblar upp. ”Frågan är om ens flertalet av de positiva recensionerna verkligen kan sägas ge en bredare publik chans att nå fram till den kvalificerade litteraturen”, skriver han och fortsätter: ”utan att ens i förbigående förvarna ovana läsare om vilket intellektuellt pris den tydligen oerhörda läsupplevelsen betingar.” Och vidare säger han att det är ont om kritiker som ens har samma ”genomsnittssmak som en vanlig bibliotekarie”. Kritikerna är ”finsmakare”, Palm kallar dem ”rashästar”. ”Det är förvisso ingen bredare publik som har behov av en heltäckande litteraturbevakning eller ens av översiktliga artikelserier om ’Den nya kvinnolitteraturen’ eller dylikt”, slår han fast.

Vad Göran Palm faktiskt hävdar – det går inte att komma ifrån, hur välvilligt man än försöker tolka hans ord – är att folk i gemen är rätt korkade. De har svårt att ta till sig mer avancerade texter. Folk måste få vara som de är, resonerar han. De ska inte störas eller pådyvlas krångliga eller tunga böcker. Genom att i en anda av tillgjord och – i mina ögon – fånig folklighet kräva att folk ska få vara ifred med sin ”kiosklitteratur” visar Palm samma sorts förakt som en gång rådde i den bildade borgerlighet som vid denna tid höll på att dö ut.

Göran Palm förminskar det folk vars intressen han påstår sig företräda.

Här finns ansatser till en – i mina ögon – obehaglig elitism, oavsett hur medveten eller oreflekterad den är. Det Palm i stället vill se som alternativ är snarare – med dagens språkbruk – en renodlad populism. Litteraturen måste anpassa sig till ”vanliga människors” nivå och sätt att se världen. Palm hyllar deckargenren. Han hyllar thrillern. Han ser science fiction-romanernas stora möjligheter. ”De har alla utnyttjat en genres popularitet för att avväpna den breda publikens misstro mot den ansedda konsten”, skriver han. Och om de deckarförfattare och andra populärförfattare som redan prövat denna väg skriver Palm: ”de ha sannolikt hittat de enda framkomliga
vägar som idag finns”.

Det går inte att betrakta det Göran Palm skrev som något annat än ett svek, ett stort svek – i första hand mot just sådana som mig, arbetarungar som skulle hållas nere och tvingas kvar därute i marginalen, som skulle tvingas att stanna kvar där vi var satta till världen och därefter lydigt inordna oss i produktionsledens nedersta skikt, långt därnere där de riktiga skitjobben fanns.

Det var ett grandiost svek mot arbetarklassen.

Hur man än vrider och vänder på vad Göran Palm skriver så blir det konkreta resultatet av denna kulturrelativism att skiktningen och skillnaderna mellan de bildade klasserna och arbetarklassen förblir intakta, de cementeras. Det hindrar effektivt så kallat vanligt folk från att hitta vägar till exempelvis den litteratur som skulle ge möjligheter att börja betrakta världen ur ett mer kritiskt perspektiv.

Göran Palms budskap är och förblir reaktionärt. Genom att kulturbegreppet dräneras på sitt substantiella innehåll, erbjuds enbart glitter och banaliteter till alla dem som inte blivit födda och fostrade till medvetenhet och från början fått insikt om vad som är livgivande i de bedövande mängder av produkter som media dränker oss med.

Kulturrelativismen leder direkt till populism, och populismens lika obevekliga som logiska följdled är att de så kallade marknadskrafterna får verka fritt och ohämmat styra även kulturen och litteraturen. Vad Palm gör i sin debattbok är att tillhandahålla ett ideologiskt kitt som fogar samman en föregivet radikal kultursyn med den totala kommersialisering av kultur- och litteraturlivet som väntade runt hörnet.

Hur ser då dessa ”verkliga människors” kulturintressen ut enligt den välutbildade Göran Palm? De ”bygger sportstugor, uppfinner nya maträtter, virkar runda mattor av gamla lakanstrimlor … tillverkar tygdjur, hittar på sagor för sina barn, gräver brunnar, improviserar på gitarr, smalfilmar, syr sina egna kläder eller snidar i trä.” Det är här tydligt att Göran Palm talar uppifrån. Han talar ner till andra människor – ner till mig, till dig och våra likar.

Han vet. Han har överblick. Han har kunskaperna. Han tror sig dessutom veta vad som är rätt och – inte minst – vad som är bäst för folket. De förstår inte till fullo sitt eget bästa. ”Det visar sig då att kulturvärden kan påträffas där ingen brukar fråga efter dem”, konstaterar han om sin egen granskning: ”Renhållning, hushållsarbete, trädgårdsskötsel och vaktmästeri tycks vara yrken som dignar av kultur.”

Men mest skrämmande är trots allt hur denna kulturideologi beredde mark för den gigantiska fördumningsindustrin – en verksamhet som idag tillverkar inskränkta, bigotta, lättuggade böcker på löpande band.

Den kulturrelativism som Göran Palm gör sig till förespråkare för rymmer också en hel del konkreta inslag som handlar om till exempel vad kultursidorna borde innehålla. De förslag han presenterar uppvisar många likheter med de förändringar som genomförts under de senaste tio-tjugo åren. I kulturrelativismen kan den ohämmade turbokapitalismen lätt finna ideologiska ursäkter för sin skoningslösa kulturskövling. Så här menar till exempel Palm att tidningarnas kultursidor borde se ut för att ge det nödvändiga utrymmet åt populärkulturen.

”Jag tänker därvidlag inte bara på de av stora folkgrupper livligt efterfrågade kioskromaner, veckotidningsberättelser ur livet, seriemagasin, svensktoppstexter och TV-serieunderlag”. Och längre fram: ”Men löper man linan ut och föreslår att dagskritiken” – vilken han anser helt ska förvisas från kultursidorna och skötas av specialtidskrifter – ”av böcker ska ersättas av presentationer, samtal och andra journalistiska former är det säkert en och annan som kommer att dundra om kulturskandal. Själv menar jag att det i stället vore en kulturskandal om den nuvarande dagskritiken bevarades.” Men Palm låter resignerad. Han tror inte att hans populism har en chans. ”Men detta är tyvärr inte nog för att i grunden förändra kultursidornas karaktär av knarkarkvartar för boknarkomaner.”

Idag vet vi – tyvärr – att han hade fel på den punkten. Kultursidorna har nästan helt kapitulerat för just den populärkultur och den populism som Göran Palm då efterlyste. Jag måste erkänna att samma vrede väller upp inom mig idag på samma sätt som den gjorde när jag då, för längesedan, satt och lyssnade på det där föredraget och senare läste Palms debattbok.

De försökte lura mig. De ville att jag skulle hållas nere, att jag skulle stängas ute från den litterära och kulturella värld de helt klart ville ha för sig själva. Ännu idag har jag svårt att förlåta dem. Jag anser att varje form av kulturrelativism ska ”bekämpas med alla till buds stående medel” – för att citera vännen Kristian Lundberg.

Den är ett hot mot varje grundläggande demokratisk tanke om medborgarnas rätt till kunskap, till litteratur som förmår väcka tankar och skapa insikter, ge överblick och näring åt kritiskt tänkande – och som inte uteslutande roar och förströr, förslöar och fördummar. Så jag säger till alla spetsnästa elitister och frihjulande populister: Kom inte till mig och säg att kulturyttringar är utbytbara. Säg inte att allt är kultur. Våga aldrig någonsin hävda att det går lika bra att sitta i köket och pilla med makramé som att läsa Mallarmé!

Göran Palm tjänade rörelser han inte förmådde se. Han blev till en nyttig idiot. Jag är fullt och fast övertygad om att han inte ville ont.

Men hans medelklassiga naivitet, hans klassbetingade elitism, hans bristande insikter i hur ”vanligt folk” levde ledde honom just dit. Och för det bär han ett stort ansvar. Jag har ett annat minne från den idag ovanligt långa morgonpromenaden då det absurt nog åskade några gånger så här i början av februari månad. Kanske var det årstiden som lockade fram minnet.

Eller så var det mina tankar om kulturrelativismen.

Det var hur som helst en av dessa evigt tomma och blyertsgrå eftermiddagar.
Den höll på att övergå i mörkaste kväll. Höstvindarna hade dragit in och klätt av träden deras löv. Det var en tung dag; en sådan där dag som saknar hopp. Då kommer Göran Palm gående på en av Lunds gator. Vi hälsar och börjar samspråka. Han skulle hålla en föreläsning och annars var han ute på sin andra vinterresa i Heinrich Heines efterföljd. Del ett av Sverige, en vintersaga hade redan kommit ut. Nu skrev han på del två av sitt mäktiga blankversdrama.

Vi gick upp på hans hotellrum. Han bodde på Lundia i ett sådant där rum som ser exakt likadant ut var än du befinner dig i världen.

Ur en gammal hederlig brun portfölj – hur många sådana såg man inte förr, hängande över cykelstyret eller på pakethållaren? – plockade Göran Palm fram en liten whiskyflaska att värma sig med mot höstkylan. Visst pratade vi, men mest minns jag ändå den rätt behagliga tystnaden. Det var som om man stigit in i ett kök på landet. Man hör hur klockan – som ständigt saktar sig fem minuter i veckan – tickar ömsom ödesdigert och ömsom hoppfullt – allt efter belägenhet och sinnesstämning – där på väggen. Vaxduken är välanvänd men noggrant avtorkad. Middagen uppäten. Man sitter tyst. Far ligger på kökssoffan. Man väntar och tittar på klockan. Man håller kväll.

Sådant var Sverige en gång tiden. Och Göran Palm är svensk – folkhemssvensk – som få andra.

Whiskyn vi drack var av billigaste märke, Standard selection. Det var sådant man drack i Sverige. Inga märkvärdigheter. Ingenting krångligt.

Göran Palm var också en gång i tiden nyenkelhetens poet framför andra men under 1960-talet svängde hans – liksom så många andras – intresse alltmer över mot de samhälleliga och politiska frågorna.

Med böckerna En orättvis betraktelse och Indoktrineringen i Sverige visade Göran Palm sitt engagemang. Kanske ångrar jag idag att han fick vara ifred, att jag lät ögonblicket passera. Jag vet att jag där, på det trista hotellrummet, i den märkligt självklara atmosfären som rådde mellan oss och våra nickar då vi sippade på tandbortsglasen med whisky, ständigt återkom till detta med kulturrelativismen i mina tankar. Jag tänkte på hans svek, på den enorma skada hans idéer skapat. Men mina tankar och invändningar blev hängande i luften; de formulerades aldrig. Jag vet – ärligt talat – inte varför. Han var så vänlig och så avväpnande vanlig. Där på sängkanten i ett trist hotellrum satt en lätt åldrad man – till synes rätt resignerad, håret grått, ögonen trötta, ryggen lite krum – och ville ingenting annat än att få ett par timmars sällskap.

Han bar därtill på en distinkt lukt. Den gick inte att värja sig emot. Den trängde på som dygnsgammal ångestsvett. Göran Palm luktade ensamhet. Hans utstrålade en stor och nog så sorglig ödslighet kring honom.

Därför teg jag. Därför ställde jag honom inte till svars. Jag kan inte ens ärligt säga att jag idag ångrar mig. Jag tror inte hans svar på mina frågor egentligen skulle ha betytt något. I Göran Palms fall var det redan då för sent.

CRISTER ENANDER

Alla artiklar av Crister Enander