Dela:

Bläddra per

Kultur für alle

 

Västra Frölunda kulturhus. Foto: Wikimedia Commons

KULTURELL GEMENSKAP. Kulturen har blivit en viktig signalpolitisk arena. Nathan Hamelberg efterlyser ett kulturbegrepp som inte särskiljer, utan skapar ett enda ”vi” av medborgare och dem som lever i landet. 

Det är drygt fyra månader kvar till valet, och trots att kultur är en utgiftspost på en och en halv procent av regeringens budget så blir den en allt viktigare politiska fråga. Eller kanske inte trots utan på grund av: på grund av att kultur är så tacksamt att driva signalpolitik kring.

I dag är skillnaderna mellan alliansens och de rödgrönas ambitioner inte enorma vad gäller välfärd, men genom att diskutera kultur kan man signalera vilka man vänder sig till och vilka principer som ska gälla. Raymond Williams sade: ”Kultur är ett av de två eller tre svåraste orden i det engelska språket”, och detsamma gäller ju i det svenska språket. I vissa sammanhang används kultur för att signalera ett vi och ett de, för att förklara olikheter, för att peka ut andra, för att skylla problem på andra faktorer än sådana vi kan göra något åt genom omfördelning och så vidare. I andra sammanhang åsyftas litteratur, konst, musik, teater och film. I åter andra sammanhang avses platsspecifika normer, läktarkultur, organisationskultur, spelkultur, möteskultur och så vidare.

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


 

Alla betydelserna har ändå något gemensamt. Kultur är något gemensamt. Om det så rör sig om ett gemensamt språk, gemensamma referensramar, upplevelser av konst eller normer i givna sammanhang. Den som vill skapa en kultur för alla gör alltså bäst i att möjliggöra att vi delar saker med varandra. För en massa år sedan skrev Jan Gradvall om hur den billiga kollektivtrafiken i New York var en faktor bakom stadens blomstrande kultur på slutet av 1970-talet och början av 1980-talet – så att alla kunde delta, oavsett var de bodde i staden. Efter murens fall blev Berlin en plats för blomstrande kultur för att det fanns tillgång till så billiga lägenheter och gemensamma lokaler – så att folk kunde bo nära och faktiskt verka i kulturen. Förra kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth menade omvänt att den viktigaste kulturpolitiska reformen var att sänka skatten – så att folk kunde konsumera kultur på en kommersiell marknad.

Men kultur är inte bara konsumtion. Det är som sagt något som skapas och delas också. Att folk får mer pengar i plånboken hjälper föga om kulturen blir dyrare för att den inte finansieras gemensamt. Det blir då helt enkelt en omfördelning från dem som arbetar till dem som har kapital – och med vurmen för entreprenörskultur även en tanke om att kulturen i sig själv ska omfördela kapital så att de som arbetar med kultur ska skapa värde åt investerare snarare än åt folket.

De viktigaste kulturpolitiska reformerna är att sluta använda kultur som ord för att skapa etniska ”vi och de” mellan stad och land, mellan innerstad och förort, för att i stället bara skapa ett ”vi” av medborgare och dem som lever i landet. Vägen dit stavas kulturella allmänningar, kulturhus utan avgifter, projekt som En bok för alla, mer stöd till turnerande teatrar snarare än ensidigt fokus på institutioner i storstäderna, infrastruktur och kollektivtrafik som minskar avstånd mellan landet och klyftorna i städerna så att alla får ta plats i kulturen.

NATHAN HAMELBERG

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *