Kroppar i vinden eller hur vi fortsätter konstruera svin

Krönikor/Samhälle.
Än har vi inte sett den sista mansgrisen… Illustration: Opulens efter gammal vykortsförlaga.

FÖRÄNDRING. Patriarkatet måste dras upp med rötterna, inte bara ansas, skriver Anna Jörgensdotter i sin krönika. Hon menar också att det krävs organisation för att åstadkomma förändring.

 

Det är nåt med den här kulturprofilen-svenska-akademien-skiten som inte slutar skava. Kulturprofilen — som folk gillar att kalla Jean-Kladd — blev jag varnad för 2002 när jag precis romandebuterat och vi hamnade på en gemensam fest efter en litteraturfestival. Han stirrade oavvänt på mig och det var obehagligt och det var också uppenbart att den där stirrande personen hade status och ett skyhögt självförtroende. Ingen sa nu åt honom, han var fortsatt välkommen att vara med. Det som det handlade om var att undvika honom. Men blicken skavde lik förbannat.

När #metoo exploderade berättade jag om det övergrepp från en skrivlärare som jag var med om på Biskops-Arnö. Jag hade berättat om det två gånger redan. Först när det hände, och sedan på FB långt före #metoo. Första gången var det ytterst få som reagerade. Skolan/andra lärare skyddade honom och andra elever hade svårt att hantera att en välmeriterad lärare också kunde vara ett arsel. Dessutom var jag en sån som var destruktiv och strulig, drack för mycket och skrev utlämnande texter. Inget supervittne vill säga. Andra gången jag berättade var jag etablerad författare, och reaktionerna blev annorlunda; mer förstående. Skulden var inte min att bära. Efter #metoo blev reaktionerna massiva — det var först då som hela locket lyftes av.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

 

Anklagelser på individnivå är inte intressanta. Många ville att jag skulle outa läraren men då riktas fokus fel. Trestegsreaktionerna var kollektiva: förnekelse, förståelse, vrede. Och jag är heller inte en separat individ i det här, utan ett symtom på eller en symbol av något större.

Såklart kan (ska?) man tycka att Kulturprofilen nu får det han förtjänar. Liksom alla som blir påkomna när de använder makt för att kränka. Men runtomkring centrumet då? De övriga i Akademien som hela tiden visste (för det gjorde de såklart), har inte de en del i skulden och övergreppen?

Efter att läraren trakasserat mig, och tystnaden dränkte min vrede, tänkte jag på hur systerskapet ofta missar att ta hand om systrar som inte riktigt passar in. Det finns en tydlig längtan att tillhöra avgränsade grupper och eliter. Men eftersom det bara finns ett visst antal platser på de olika nivåerna i hierarkin går det att blunda för de som hamnar utanför. Det går att kindpussa sig långt in, och långt bort från den brinnande periferin.

I ett fullfjädrat kapitalistiskt system upprätthålls patriarkatet — och utvecklar fascistiska strukturer runt och i oss — eftersom systemet bygger på ojämlikhet. CrimethInc skriver på sin sajt om förhöret av Brett Kavanaugh och Christine Blasey Ford — som anklagat Kavanaugh för sexuella övergrepp. När vi reducerar sexuellt våld till att handla om avvikande individhandlingar så förlorar vi fokus på misogynin och maktbalansen som råder i regeringar, på arbetsplatser och i samhället i stort. Våra kroppar och liv fortsätter vara föremål för skiftande politiska vindar. Vilket tydligt går att se i de länder — nu senast Brasilien — där aborträtten börjat ifrågasättas igen. Rättighet efter rättighet sveps bort med samma iskalla högervindar.

Så, vi väljer ut representanter som vi avrättar, men behåller systemet. Som fortsätter odla våldtäktsmän och förnekare. Hur, och när, väljer vi ut syndabockar och avsvärjer oss själva ansvar?

I DN skriver Lars Linder om hur mäns ensamhet är ett växande samhällsproblem och att det handlar om att kvinnor skaffar sig bättre jobb och att männen halkar efter. ”Kvinnor väljer partner efter förväntningar om framtida inkomster”. Svar som ställer många frågor, som varför kvinnor upprätthåller mönster av att behöva att män är framgångsrika, och varför män i sin tur upprätthåller mönster av att vara främmande för sig själva och utveckla störningar. Samt hur pengar och makt kan vara viktigare än empati, jämställdhet, närhet, respekt. När vi försvarar våra privilegier (mot andras behov) är vi också medskyldiga.

Patriarkatet måste dras upp med rötterna, inte bara ansas. Ingen man, oavsett position, har rätt att bestämma över kvinnors kroppar. Inte heller någon lagstiftare eller domare.

Det krävs mer kunskap om sexualitet, samtycke och relationer, skriver CrimethInc, samt strategier för att ingripa där övergrepp sker. Då kan vi skapa en kultur med alternativa tankar kring kön och intimitet och där rättvisa handlar om grundläggande mänskliga värden, och inte kränger och svänger med vinden och rådande styre. Ju kraftfullare och mer kreativt vi organiserar oss desto mindre behöver vi begränsas av världens alla Trumps, Kavanaughs och Kulturprofiler. Successivt förlorar de sin makt. Utopiskt? Nå, hellre arbeta mot en dröm än att dystopiskt fortsätta producera och understödja svin.

ANNA JÖRGENSDOTTER
anna.jorgensdotter@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

 

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

AI, robot,

Hör AI hemma i skolan?

KUNSKAP. Artificiell intelligens kan förslagsvis vara en betydelsefull resurs i skolans kompensatoriska
0 0kr