Konspirationsteorier om nyliberalism

Krönikor/Samhälle.
Foto: Pxhere

SYNDABOCKSTÄNKANDE. Även i genren ”man kan alltid skylla det man ogillar på nyliberalismen” är Svante Nycanders skrift Liberaler i asylkrisen synnerligen fantasifull, skriver Mattias Svensson.

Svante Nycander har nyligen utkommit med Liberaler i asylkrisen (Dialogos Express). Enligt Nycander kan det svenska flyktingmottagandet under åren fram till 2015 förklaras med inflytandet från en handfull nyliberala opinionsbildare. Dessa ska dessutom ha haft en dold agenda med det ökande flyktingmottagandet, nämligen att ändra reglerna på arbetsmarknaden och minska välfärdsstaten.

Några problem med teorin: Nycander drar stora växlar på en DN debatt-artikel från 2014, men de som undertecknat är inte bara nyliberaler, och som Nycander själv medger handlar den inte bara om asyl. Tankesmedjan Timbro, som förstås också ska ha legat bakom, drev under perioden mest frågor om integration och reformer på arbets- och bostadsmarknaden, där väldigt lite hände. Nya moderaterna bröt under Reinfeldt med nyliberalismen och fjärmade sig från exempelvis Timbro samtidigt som man lade om sin asylpolitik. Ja, och så då att välfärdsstatens utgifter ökat och arbetsmarknaden knappast reformerats.

Svensk asylpolitik beslutades i bred partipolitisk enighet våren 2006; uppgörelsen mellan Alliansen och MP 2011 ändrade bara detaljer. Några öppna gränser har det aldrig handlat om. Redan under alliansåren satsade polisen med Reva på att avvisa fler och asylprocessen är i sig både byråkratisk och selektiv i fråga om vilka som får stanna. Att det kom betydligt fler asylsökande 2011–2015 berodde väsentligen på omvärldsförändringar, inte minst kriget i Syrien och det faktum att passagen från Turkiet till Europa öppnades under några veckor hösten 2015. Hur svenska nyliberaler ska ha regisserat det sistnämnda är som mycket annat i denna skrift höljt i dunkel.

Dessutom: Varför skulle nyliberaler ha en dold agenda? Vi förespråkar legalisering av droger i ett land där varje avsteg från förbudstanken fortfarande är hårt stigmatiserad. Vi kritiserar välfärdsstaten som idé och försvarar inkomstskillnader som uppkommer på hyggligt fria marknader i ett land som hyllar trygghet och jämlikhet. Vi försvarar yttrandefriheten för homofober som pingstpastorn Åke Green och för islamkritiker som danska Jyllands-Posten. Vi vänder oss emot gränshinder och kontroller och försvarar människors rätt att flytta och arbeta var de önskar, också i tider av växande främlingsfientlighet. Inget av detta är en agenda som maximerar populariteten – däremot en agenda som följer av att vara sann mot liberala grundvärderingar om personlig och ekonomisk frihet och som inte blundar för aktuella samtidsproblem. Nycanders konspirationsteori har med andra ord fler hål än en schweizerost. Det kan förklara varför den hittills främst förekommit bland de mest alternativa av nätmedier.

Det betyder förstås inte att all kritik kan avfärdas. Nycander har poänger i att asyl emellanåt förväxlats med fri rörlighet (han gör det själv, exempelvis) och att det är svårt att ha regler som avviker alltför mycket från grannländernas. Hösten 2015 tydliggjorde att generösa svenska asylregler bara kan upprätthållas genom andra länders restriktivitet, ett hyckleri som förvisso pågått åtminstone sedan EU:s transportörsansvar från 2001 och som varit uppenbart när dissidenter nekats tillträde till Sverige för konferensdeltagande och liknande just därför att de befaras vilja söka asyl.

Flyktingmottagandet är ett olöst dilemma för de flesta politiska läger, också för liberaler. Nycander har dock föga att bidra med till den seriösa diskussionen. Han radar upp kända problem med flyktingmottagande, men hans egen position är luddig. Bestämd är han bara i fråga om att både den föregående och den nuvarande svenska politiken är fel. Dessutom är han arg på att borgerliga partier diskuterar förslag till förändringar för att få in fler nyanlända på arbetsmarknaden. Nycander tycker i stället att diskussionen borde handla om att hitta syndabockar för att det kommit så många asylsökande till Sverige.

Historiken är även här fragmentarisk och tillrättalagd. Nycander förbigår att man under nuvarande moderatledaren Ulf Kristerssons ordförandetid i MUF gjorde fri rörlighet över gränserna till en viktig frihetsfråga för att i stället låta honom representera vad Nycander betraktar som en sund restriktivitet i partiprogrammet Land för hoppfulla (1997). Det programmet innehöll dock flera förslag för ökad öppenhet – exempelvis invandring för alla som kunde påvisa garanterad försörjning och avreglering av arbetsmarknaden – vilket Nycander inte nämner. Allt för att det ska passa tesen.

Det kanske är en brist hos mig, men jag har sällan läst en bok där jag haft så svårt att följa hur passagerna är tänkta att hänga ihop både med varandra och med verkligheten. En intressant genomgång av klassiska liberalers allt annat än naivt optimistiska människosyn utmynnar exempelvis i den absurda tesen att endast en rörelse är värdig att bära liberalismen i Sverige, Folkpartiet. (Att det tydligen ändå var 90-talsmoderaterna som hade rätt om asylpolitiken är en tes från ett annat kapitel.) Med socialliberalismen kring förra sekelskiftet var liberalismen nämligen färdigtänkt och Folkpartiet dess svenska uttolkare genom sin samklang med den tidens folkrörelser, nykterister och frikyrkliga.

Det kan man förstås tycka och argumentera för, men Nycander avfärdar i stället nyare liberala idéer och rörelser med att de är utlandsinfluerade och därför främmande. Ser han verkligen inte ironin i att ett resonemang som börjar med upplysningen landar i denna dunkla argumentation där arv går före förtjänst? Sannolikt inte, eftersom han genomgående domderar snarare än att argumentera. Det enda konstanta i hans gormande tycks vara att han är arg på det mesta. Det är säkert också nyliberalernas fel.

MATTIAS SVENSSON
mattias.svensson@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Mattias Svensson

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

0 0kr