Dela:

Bläddra per

Frihat är det bästa ting

Foto: Comfreak

NÄTHAT. Allt som glimmar är inte medkänsla och solidaritet. Ibland handlar det bara om mode och medvindar, menar Ladislaus Horatius, apropos senaste tidens genusväder. 

Ibland känner jag mig som en väderpresentatör. I morgon underkylt regn, nästa vecka snöstorm i hela landet. Ta betäckning!

Vädret är en konstant; man lever i det hela tiden, även om väggar och tak räddar oss från direktkontakt. Det finns dock väderlek som passerar alla hinder. Jag tänker på den sort som kommer genom fiber och Wi-fi.

Internet stormar rätt friskt, ibland rätt sjukt. Men på nätet, precis som på slätten, är det lönlöst att be om “rättvist” väder. Sådant styrs av diverse imponderabilier, kanske yttre planeter, kanske bara modevindar. För att en smula sticka hål i rättviseillusionen vill jag be er att gå tillbaka i tiden till 2009. Men först en magstark fråga. Hatbrott, är det så allvarligt egentligen?

Om man tänker sig tre nyanser kan vi se att det finns ett helsvart fält. Formulera vissa tankar — och du sitter i fängelse (eller får åtminstone sparken) innan du avslutat din mening. Det finns också ett grått fält; meningarna går isär, de lärde och olärde tvistar.

Men sen finns det ett mycket intressant vitt fält där det är fritt fram att hata. Gör det bara inte mot megaminoriteter, det vill säga minoriteter som har minst några hundratusen medlemmar och därmed möjlighet att straffa dig hårt om du misshagar dem.

Verkliga minoriteter, enligt min definition, är små, oskyddade, försvarslösa. Alla får kasta skit på dem. Jag till exempel tillhör en verklig minoritet: ungerskfödda i Sverige boende filosofiskt lagda kompositörer. Vi är väldigt få, har ingen organisation, inte råd med advokater, balanserar utan skyddsnät.

Eller ta gruppen fotomodeller. Eller bara en ensam fotomodell. Adina Fohlin figurerade 2009 i en reklamfilm för Apotekets hudvårdsserie Apoliva. Ni minns kanske henne under smeknamnet “Apolivatjejen”? Sa jag smeknamn? Jag menade stryknamn, för hon smektes verkligen inte. I ett tramsigt ögonblick fick någon för sig att starta en Facebookgrupp med namnet “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Enligt tramset var reklamen så skrämmande att man fick mardrömmar av den. Sure.

Det här barnsliga utspelet fann under rådande planetställningar starkt gehör, och på två månader växte sig Facebookgruppen 107 000 medlemmar stark. Det är som hela Helsingborgs befolkning. Stundtals tillkom tretusen nya medlemmar per dag! Extremt viralt, med andra ord. Jag förvånas ständigt över hur man applåderar “virala” projekt utan att ägna en tanke åt virus. Virus är inte våra vänner, de är varken sympatiska eller godartade. Det var inte Facebookgruppen heller. Här några typiska smakprov på vad som där skrevs, jag menar harklades upp:

-Hon ser ut som en jävla serie mördare !!
-Hoppas att hon blir träffad en jävla blixt och dör
-Jag vill verkligen slå den här människan! Bara, klippa till!
-Häxa! Brinn!
-Ge henne ett unibrow så e hon nog knullbar

Vi var några som startade en namninsamling mot mobbningen. Vi samlade 308 underskrifter, ingen match mot 107.000 virala skrikhalsar. Vi skrev till Facebook att de skulle plocka bort gruppen. Den officiella policyn låter så här:

”Grupper som attackerar en specifik person eller andra grupper (och till exempel har ett rasistiskt eller sexistiskt budskap) tillåts inte. Om du skapar en sådan grupp kommer ditt Facebook-konto att tas bort direkt.”

Facebooks svar på vårt brev: ”Unfortunately, at this time Facebook only provides customer support in English, French, German, Spanish, and Turkish.” Inget mer. Gruppen ligger fortfarande kvar på Facebook, efter åtta år.

Det var i den vevan jag myntade ordet “frihat”. Ordet behövs sannerligen, för ibland, beroende på väder, är det verkligen fritt fram att hata. Vid andra tillfällen med annat klimat blir minsta antydan till kritik eller åsiktsavvikelse straffbar. Tänk inte fritt, tänk jävligt rätt!

Funderar över detta nu när genusdebatten drar fram med orkanstyrka. Det är bra att smuts som göms i snö kommer fram i tö, men jag undrar bara var alla engagerade systrar som brinner för rättvisan befann sig 2009, när hela Helsingborgs befolkning ville slå in pannan på syster Adina Fohlin. Var DET grova trakasseriet okej? Varför i så fall?

Jag har mina misstankar. Kanske för att vi är marionetter i händerna på yttre planeter och för att vår solidaritet och rättvisekänsla inte alls är så ädel, självgenerad och driven av socialt patos som vi till tro. Snarare väder- och modevindsdriven.

LADISLAUS HORATIUS

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *