ANTINAZISM. “Det bor en stillsam kraft i denna skörhet som nazismen trodde sig kunna utplåna, i den barlagda och oförmedlade mänsklighet som vi alla delar.” En reflektion av Mattias Irving inför Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg på lördag.
Lägg i varandras händer fred,
och bär den som en fågel…
Det var en psalm som kom till mig. Kanske var det med glimten i ögat som jag tog i ända nerifrån magstödet när två poliser grep tag i mig och med synbar möda drog mig över Jönköpings stenläggning. Någon liten fågel var det knappast som de släpade på.
…Och skydda den, som om den var
ett ljus när stormen råder.
Det var vrede i luften på gatan där vi satt, i Jönköping den första maj 2014. Tusentals engagerade antirasister fyllde stadens gator för att protestera. När temperaturen steg och nazisternas tåg drog närmare blev protesterna förståeligt nog intensivare, och i många fall argare. I bakgrunden klämtade kyrkklockorna med en ihärdig och ödesmättad uppmaning: Stormen råder. Håll freden och bevara den.
Vad är fred? Är det fredligt att skrika åt folk att försvinna från våra gator, när de som man skriker åt är våldets apostlar? Står man upp mot nazisternas övermänniskoideal i praktiken, om ens sätt att protestera gör gatorna mindre tillgängliga för oss som inte har normkroppar? Hur fredligt är det att låta bli att protestera alls?
Lägg i varandras händer fred
Som bröd vi fått att dela…
Jag åt middag med en nazist en gång för länge sen. Vi åt köttfärssås och potatis med mycket vitpeppar hos en gemensam bekant, och vi diskuterade Monty Python. Han verkade så harmlös. Trevlig och tillmötesgående, med självdistans och humor. Jag kunde inte förstå att det fanns en våldsideolog där under den skämtsamma ytan.
Några veckor senare fick jag veta att han hade misshandlat vår gemensamma bekanta, och hon kastade prompt ut honom ur sitt liv. Då kunde jag inte förstå. Var kom våldet ifrån? Eller hade det legat där vilande hela tiden, som en knappt märkbar bordunton medan jag satt där och trodde att vi höll freden över en middag?
Idag förstår jag att våldet är vardagsmaten i nazisternas måltidsgemenskap, och striden är inte ett medel för högre syften, utan ett mål i sig själv. Det är därför de föraktar demokratisk dialog. Inte för att de är dåliga på att argumentera, utan för att den inte är tillräckligt våldsam för att väcka deras respekt.
…I skörheten vi delar liv
vår uppgift är att hela.
Min kropp är knappast lämpad för aktivism. Jag har 25% hörsel, missbildad ryggrad och nacke, och försumbar respektive halvbra syn på vardera öga. Allt härrör från två små vridna stegpinnar på DNA-spiralen, som har givit mig ett högst personligt skäl att manifestera för människovärdet. Sådana som jag utgjorde med våra två skeva stegpinnar generalrepetitionen inför Förintelsen, på Tiergartenstraße 4 i Berlin.
Det bor en stillsam kraft i denna skörhet som nazismen trodde sig kunna utplåna, i den barlagda och oförmedlade mänsklighet som vi alla delar. Det är förmågan att kunna ömma och låta sig beröras av andra, vår unikt mänskliga förmåga att förlåta våra fiender och försonas, en gåva som nazismen i sitt själva väsen har förkastat.
Nazismen, med sina rötter i Carl Schmitts antagonistiska världssyn och en bastardiserad Nietzsche som husfilosof, kan aldrig se freden ens som en behaglig rastplats på den eviga vägen mot övermänniskoidealet. För den är själva freden fienden. Freden är ett tillstånd av förslappning och dekadens, och för sin övertygelses skull är nazisten kallad att slå den i bitar, med motdemonstranter och poliser som ofrivilliga kavaljerer i en ideologisk dödsdans. Det är därför som den kristna humanismen är och alltid måste vara nazismens antites.
Inför nazisternas marsch i Göteborg den 30 september, ber jag alla goda krafter: Låt inte våldets logik ta överhanden. Lita på freden och dela den, och för er som tror, be för dem vars hjärtan har mist förmågan att ömma. Lyssna på Förintelseöverlevaren Emerich Roth. Bara kärlek kan rädda oss från hatet.
Lägg Kristus i varandras famn
Han är vårt hopp, vår framtid
Bär ut Guds ord, ge fred en chans
Och dela den för alltid.
(Psalm 831)
info@opulens.se
