Dela:

Bläddra per

Det våras för nätrecensenterna

 

DAGSKRITIKEN. ”Nätet är som solen, skiner på goda som onda och skiljer inte på hedervärd och vedervärdig, privat och offentlig, kritik och tyckande. På YouTube finns massor av självutnämnda kritiker sysslande med ett slags hemvävt barfotatyckande”, skriver Ladislaus Horatius.

Som musikkritiker (jag skriver mest om klassiska skivor) har jag, måste jag ha, ansvar och en hederskodex. Några punkter:

  • Du skall icke låta privata nycker och förutfattade meningar styra din recension.
  • Du skall, så mycket du bara mäktar, vara rättvis, även mot dem du inte gillar, ­ särskilt dem! ­ På det att du må leva länge i ditt land och din tidning.
  • Du skall ge akt på grammatik, logik, vederhäftighet och generellt vara snäll och hjälpsam mot dina läsare (om än inte dina skivor).
  • Du skall lyssna på dina skivor MÅNGA gånger och icke bekvämt låna formuleringar från texthäftet.

Men i dagens digitala höghastighetskultur har vi fått en ny sorts kritik, skriven av frilansande amatörer.

Det ska sägas från början att dessa frilansare kan vara mycket proffsiga. På Amazon hittar jag bok- och musikrecensioner som är lysande, rentav bättre än ”riktiga” publikationers. Men Nätet är som solen, skiner på goda som onda och skiljer inte på hedervärd och vedervärdig, privat och offentlig, kritik och tyckande.

På YouTube finns massor av självutnämnda kritiker sysslande med ett slags hemvävt barfotatyckande. Glöm forna tiders respekt för kritikeryrket. Alla kan! Det är ett fritt nät och i DuBurkens allrum behövs ingen pedagogisk examen för att lägga upp taffliga, förvirrande “tutorials”.

Den roligaste och knäppaste recensionsformen är kanske unboxing som inte handlar om att sluta boxas utan är ett slags modern striptease där man öppnar förpackningen och… tar ut produkten (kameran, läsplattan). Häpp!

Somligt kan jag kvalitetskontrollera, annat inte. En skiva på Amazon kan jag provlyssna för att bilda mig en egen uppfattning. Men för ett gym i Barcelona, hotell i Bombay eller bar i Mexiko City blir saken svårare. Där måste jag nästan lita på andras omdömen. Och dessa kommer sällan från recensioner i beprövade media (tar tid att hitta) utan från det som hoppar upp i en Googlesökning. Och det är inte lite som hoppar upp, för på nätet inspireras alla från fan och hens mormor att skriva recensioner. ”Vad tycker du? Hur nöjd var du?”

Det är väl bra med folkets röst, kan man tycka. Interaktivt, demokratiskt, rättvist på något sätt. Låt oss lägga till gement och orättvist också. Den vinkeln kan illustreras med följande tänkta men inte osannolika historia:

Säg att jag vill klippa håret och går till salongen Sweeny’s Äggtoddy (fingerat namn). När jag kommer dit visar det sig att en av min bästa väns värsta ovänner, Nora, jobbar där. Jag blir klippt (inte av Nora) och går sen hem och skriver en “recension”.

”Undvik Nora som ett skadedjur! Hon är den sämsta frisören på jorden. Jag skulle inte låta henne klippa mig igen om jag så fick betalt!”

Eller något i den stilen. Sen trycker jag på SEND. Vad händer sen? Vem kontrollerar min text, vem korrläser, vem är redaktör? Ingen, naturligtvis.

Så vitt jag vet kan Nora vara en trevlig person och en mycket kompetent frisör. Men jag är inte intresserad av att VETA något, informera mig eller vara rättvis. Det handlar bara om att jag fick ett osökt tillfälle att kasta skit på en väns ovän. Jag har inte växlat ett ord med Nora, skulle kanske gilla henne. Rentav omvärdera min vän på köpet. Konstigare saker har hänt. Men det händer inte nu när reptilhjärnan fått fria tyglar.

Nora har nu ett problem, en ful fläck på sitt anseende. Kommande kunder kommer kanske att säga ”Snälla, låt mig klippas av någon annan…”. Nora själv undrar vad det är som händer och läser till slut recensionen (som jag förstås inte undertecknat med eget namn). Hon blir arg, ledsen och förtvivlad. Men då är skadan redan skedd, för det finns inget effektivt lösningsmedel mot recensionsfläckar. Och Nätet glömmer inte så lätt.

Själv är jag nöjd; partisk galla har utspytts; ännu en skrupelfri Volksmurvel har genomfört ännu en vardaglig, banal terroraktion.

“Och så levde frisörskan ledsen i alla sina dar, men som tur var levde hon inte så länge.” Ja, så kan denna lilla onda saga ­ en betraktelse över det lättfärdiga, i cybervinden blåsande ordets makt i vår sköna nya digitala värld sluta.

LADISLAUS HORATIUS

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *