Det raseri och den sorg vi förtjänar att känna

Krönikor/Samhälle.
Foto: Wikimedia Commons

SOLIDARITET. Möten handlar inte om identifikation så mycket som om att hitta de likheter i olikheterna – eller olikheterna i likheter – som gör det möjligt att spränga sorgen åt samma håll; mot system, normer och gränser som har ihjäl oss, skriver Anna Jörgensdotter.

Cindy Milsteins Rebellious mourning (AK Press 2017) inleds med ett citat av zapatisten Subcomandante Galeano: ”Er kamp bildar en spricka i systemets mur.” Vilket påminner mig om låtar och dikter jag skrev för kanske femton år sedan utifrån Subcomandante Marcos bok Från sydöstra Mexikos underjordiska berg. Sångerna hördes inte ut i världen men hjälpte mig att ta mig ur en instängd sorg – den sorts sorg som inte ens får finnas i ett ensamt rum, ifall någon ändå skulle höra och kanske säga att man inte har något att gråta för, att sorgen är överdriven och larvig och lönlös. Men Marcos skrev i sin bok om hur man kan slå sönder spegeln och finna inte bara verkligheten därbakom utan också mänskor som inte är som en själv men som också slagit sönder sina speglar.

Och det i sin tur påminner om ord av författaren Sun Axelsson som jag läste när jag låg på psyket och ännu inte hade redskap att krossa speglar med: ”Innan blicken kan nå ut till de andra måste den först igenom dig själv.” Jag vet inte om det är sant, men det hjälpte just då. Jag kunde inte blanda ihop mig med världen men med mänskorna på avdelning 102: Pysselrumskollektivet, som skreksjöng barnvisor och hastigt fångade varandras blickar. Ingen kunde och vågade berätta om ursprung, smärtan var högljudd eller självskadande eller på annat sätt transformerad: det var uttryck för sorg, som av andra och oss själva tolkades som oljud.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Rebellius mourning är en antologi med röster från många olika håll: Ferguson, Fukushima, Palestina, fängelser, flyktingläger, den mexikanska gränsen, röster från och om hbtq-världen och transpersoners självmord och från mänskor med aids och cancer som försöker ordna med kollektiv, ideell omsorg. Det är inte mina erfarenheter, men möten handlar inte om identifikation så mycket som att hitta de likheter i olikheterna – eller olikheterna i likheter – som gör det möjligt att spränga sorgen åt samma håll; mot system, normer och gränser som har ihjäl oss.

Fick jag till exempel skriva om de Spanienfrivilliga svenskarna i romanen Solidärer, fick jag grina på arkiven, fick jag ens känna igen mig? Hur skulle det annars ha kunnat bli en roman om att orka fortsätta kämpa för en förändrad värld? Marcos skriver att nyliberalismen räds historien eftersom den kan lära oss något. Att få fatt i den kollektiva sorgen, den som sjuder i marginaliserade kroppar, eller i kroppar som lärt sig en viss form av sorg, är ett mäktigt vapen.

Som artisten och aktivisten Benji Hart skriver i antologins första bidrag: ”Vi förstår, och har rent av fått lära oss, att vi inte kan tillåta oss att känna det ständiga raseri och den ständiga smärta som vi förtjänar att känna.” Han skriver också att en del av honom önskar att han verkligen överdrev. Att det gick att förneka oss rätten att sörja rädslan i en annan mänskas blick. Han skriver om mötet med en liten flicka i en musikmarsch (i syfte att uppmärksamma ett polismord på en ung svart kvinna). Manifestationen ansätts av poliser och flickan blir rädd och han inte kan ljuga, säga att det är ingen fara. Han inser att skyddet finns i att mötas; att det finns ett fönster i tiden där främlingar tillåter sig att vara verkliga och sårbara tillsammans. Fönster, inte spegel! Ett kollektivt sorgearbete bidrar till att upprätta gräsrotsformer av rättvisa, och vi vet inte vilka vi kommer att vara efter att allt det här har fått hända.

Subcomandante Marcos skriver att det är nödvändigt att skapa ett alternativ som rymmer alla som talar och framför allt alla som är tysta. Historiens glömda kommer att göra sig påminda. Minns mänskorna på den låsta psykavdelningen. Vi förstod inte att vi gjorde motstånd. Vi trodde att vi bara var kassa. Instängda berättelser. Vi såg hur mänskor skulle vara för att anses värdefulla. Berättelser om förtryck färdades mellan våra blickar, och vi sörjde tillsammans över hur svårt det är att leva och fungera i en snäv och sjuk verklighet, där sorg och smärta stämplas som svaghet och individuellt ansvar. Många överlevde inte.

ANNA JÖRGENSDOTTER
anna.jorgensdotter@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

AI, robot,

Hör AI hemma i skolan?

KUNSKAP. Artificiell intelligens kan förslagsvis vara en betydelsefull resurs i skolans kompensatoriska
0 0kr