Dela:

Bläddra per

Den oberoende journalistiken hotas i Vitryssland

Larysa Shchyrakova (Foto: BAJ, Belarusian Association of Journalists)

PRESSFRIHET. ”Larysa berättar för oss om hur hon brukade göra olika manifestationer i samband med rättegångarna, symboliska markeringar så som att bära en snara runt halsen, eller en lapp över munnen.” Åsa Ohlsson rapporterar från ett möte i Minsk om de allt hårdare villkoren för frilansjournalister i Vitryssland. 

I konferensrummet på Hotel Planeta i Minsk sitter ett fyrtiotal personer. Journalister och representanter från fackförbund från flera europeiska länder har samlats för att tala om villkoren för frilansjournalister i Vitryssland. Att vara journalist i en diktatur är inte lätt. I Vitryssland har makten gjort det än svårare för frilansar genom att i lagen definiera vem som är journalist. Och journalist är den som är anställd på av staten godkänd media. En frilansjournalist är som bekant inte anställd och ägnar sig då enligt lagen åt olaglig verksamhet. Något för oss i Sverige att tänka på när frågan om ”vem som helst kan kalla sig journalist” dyker upp. Ja, vad är alternativet? Att en stat ska bestämma vem som är journalist, att ett fackförbund ska bestämma det?

Konferensen simultantolkas mellan engelska, ryska och vitryska. Än en gång slås jag av vilket otroligt svårt jobb simultantolkar har. Den ena av tolkarna har jag träffat tidigare här i Minsk. Hon tolkar så ledigt och snabbt att jag ibland glömmer att det är hennes röst jag hör, inte den egentliga talaren.

Före lunch ska journalisten Larysa Shchyrakova tala. Hon har under många året frilansat för Belsat TV, en oberoende TV-kanal som sänds från Polen till vitryska tittare. Hon är i 40-årsåldern, ser pigg och cool ut, klädd i en gul tröja som en färgklick bredvid många kostymklädda män.

En dag i april i år greps hon och ställdes inför rätta för brott som makten har döpt till ”olaglig produktion och distribution av massmediaprodukter”. Under året har hon senare gripits ytterligare sju gånger. Faktum är att under 2017 har journalister gripits vid 55 olika tillfällen. Under 2016 var enbart tio tillfällen. De grips och döms till böter- ett led i att få dem att ge upp den oberoende journalistiken.

Larysa Shchyrakova berättar att hon förberedde sitt försvar och anlitade advokat de första gångerna hon greps. Men hon blev dömd varje gång, även när det inte fanns några bevis för de påhittade brotten. Efter ett par rättegångar började hon istället säga: ”jag tänker inte yttra något till mitt försvar för jag har inget förtroende för den här domstolen och jag vet att jag blir dömd oavsett vad jag säger.” Larysa berättar för oss om hur hon brukade göra olika manifestationer i samband med rättegångarna, symboliska markeringar så som att bära en snara runt halsen, eller en lapp över munnen. Hon berättar starkt och inspirerande. Hon berättar om det psykologiska spelet när hon förhörs av ”good cop” och ”bad cop”. Hon berättar hur ”good cop” böjer sig fram och viskar ”det är ju jättesynd att vi ska behöva ta din son ifrån dig”. Hon berättar hur polisen en dag kommer gående på hennes uppfart och hur hon går ut för att höra vad de vill den här gången. Hon börjar berätta att sonen springer efter henne ut och ropar ”mamma, mamma!”

Sedan bryts berättelsen. Hon sitter tyst och gråter så hon skakar. Alla vi andra tittar på henne. Många av oss börjar gråta. Ingen vet riktigt vad vi ska göra. En kvinna klädd i grått reser sig, häller upp ett glas vatten, går bort runt det stora bordet och lägger armen om Larysa och säger något tyst och ger henne vattenglaset. Larysa dricker, tittar upp och säger ”I am sorry”. Vi mumlar att hon inte behöver be om ursäkt. Många tittar runt efter något att torka sina tårar med. Det blir tröjan för de flesta. Larysa Shchyrakova fortsätter och ”min son sprang ut för han var rädd att polisen skulle ta med mig”. ”Och nu har jag bestämt mig – jag kommer inte fortsätta arbeta som journalist. Jag vill inte längre. Det är ett för högt pris.”

I fredags hölls ett toppmöte inom det så kallade östliga partnerskapet. Stats- och regeringscheferna för EU mötte företrädare för Vitryssland och fem andra östliga länder, bland annat Georgien och Ukraina. Vitrysslands president Lukasjenko var för första gången inbjuden, något som är möjligt eftersom EU har lyft sanktionerna mot honom. Han hade dock inte tid att närvara och utrikesminister Vladimir Makei deltog istället. Men i vitrysk media framgår det att Lukasjenko är glad över inbjudan. Det oberoende fackförbundet BAJ och andra organisationer i den vitryska demokratiska rörelsen är oroliga. Mötet i Bryssel fick de höra om på omvägar bara någon dag före det hölls. ”Vi önskar att EU skulle ha talat med oss först – för att få mer detaljer om hur situationen är just nu” säger Andrus Klikunou, koordinator på BAJ när vi pratar på telefon efter mötet.

Från EU:s håll försäkrar man att det inte tummas på kraven på demokratiska rättigheter och pressfrihet. Det krävs dock ett tränat öga för att hitta passagerna om det i den långa förklaringen som undertecknades gemensamt efter mötet av samtliga parter.

Dagen före konferensen i Minsk öppnades för övrigt Vitrysslands ambassad i Sverige igen, efter att ha varit stängd i fem år. Kanske är det så att relationerna på diplomatisk nivå normaliseras. Men för de vitryska demokratikämparna går utvecklingen åt fel håll. Den försiktigt positiva utveckling som oberoende journalister i Vitryssland upplevt från mitten av 2015 är över nu. Det är Larysa Shchyrakovas berättelse ett tydligt exempel på.

ÅSA OHLSSON