KULTURDEBATT. “Jag blir faktiskt inte riktigt klok på Svensk Live. De kallar sig en demokratisk riksorganisation som ‘samlar arrangörer av livemusik, från ideell till kommersiell’. Samtidigt utesluter de i sitt extremt avsmalnade populärmusikbegrepp stora delar av den populärmusikaliska kulturen, och livemusiken”, skriver Andreas Engström.
”Kulturrådet gillar helt enkelt jazz, klassisk – och folkmusik”, skriver Linda Bönström i sin krönika om hur Kulturrådet fördelar sina pengar. Detta med anledning av Svensk Live och Studiefrämjandet Västs framtagna rapport Maktens Musik, en ”Vitbok” om ”hur det offentliga Sverige behandlar alla de genrer som kallas för popmusik”.
Rapporten är en partsinlaga, vilket de också skriver. Popmusiken får för lite av kakan och Bönström håller med. Hennes ställningstagande som skribent är knappast originellt. Frågar man eller läser den regelbundna publiceringen av vilken som helst av alla dessa kulturskribenter med fokus på ”media och politik”, så skulle de tycka samma sak – de brukar ju också skriva om populärkultur, eller mer precis populärmusik. Det som definierar ”Maktens Musik” är klassiskt, visa och jazz. Ser man till det offentliga samtalet så gäller dock omvända förhållanden. Mediaeliten gillar helt enkelt angloamerikansk pop.
Och det är den typen av populärmusik som avses i Maktens Musik. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på Svensk Live. De kallar sig en demokratisk riksorganisation som ”samlar arrangörer av livemusik, från ideell till kommersiell”. Samtidigt utesluter de i sitt extremt avsmalnade populärmusikbegrepp stora delar av den populärmusikaliska kulturen, och livemusiken. Popmusik i ”Vitboken” innefattar inte jazz eller folk-/världsmusik, vilket man motiverar med att dessa genrer är organiserade i egna riksförbund. När man så sammanställer hur mycket (eller hur lite) pengar som går till popen är följaktligen dessa genrer inte inräknade.
Världsmusik var från början en kategori konstruerad för att kunna marknadsföra musik som inte riktigt passade in i några vedertagna genrer. Ändå är det mesta av det som vi kallar för världsmusik inget annat än populärmusik men med ursprung i andra länder än de västerländska. Skulle man räkna in de resurser som tilldelas världsmusiken i popmusiken så skulle fördelningen genast se annorlunda ut.
Varför skulle man då göra det? Sverige idag är ett samhälle där många medborgare antingen är födda eller har rötter utomlands. Detta visar sig inte minst i musiklivet. I alla svenska stor- och medelstora städer finns scener för iransk, arabisk, västafrikansk, latin, grekisk, kurdisk et cetera – populärmusik. Här finns nätverk av musiker, producenter, arrangörer och konsumenter, som tillsammans utgör betydande populärmusikaliska subkulturer.
Varje popkritiker med självaktning borde bevaka och skriva om detta. Men den svenske popkritikern är i grunden ett fan och skriver om det den ”brinner för”. Följaktligen har vi flera generationer anglofila popkritiker som möjligen kryddar med lite tysk industri eller jamaicansk dancehall. Samma popkritiker som skriver engagerade krönikor om antirasism och etnisk segregering visar noll intresse för de musikaliska subkulturer som finns i alla Sveriges förorter.
I tyskt eller franskt språkbruk definieras ”populärmusik” mer i stil med ”folklig musik” i vid mening, vilket också skulle inbegripa olika former av jazz och folkmusik. Men så sker inte i här. Explicit eller underförstått åsyftas angloamerikansk pop.
Visst står ett och annat viktigt i Maktens Musik. Bland annat tar man upp problemet i ”mellanskiktet”; det halvprofessionella musiklivet med unga band, små klubbar och arrangörer och behovet av resurser. Samtidigt är det här är ett klassiskt problem vart du än vänder blicken inom kulturlivet: Resurser finns, men inte tillräckligt; det är svårt, särskilt för unga att satsa långsiktigt; och problemet med projekttänkandet inom offentlig finansiering. Vad nytt liksom?
En ”vitbok” om resursfördelning inom musiken är välkommen – också som partsinlaga. Men då krävs allt att man uppdaterar populärmusikbegreppet och försöker se genom det tjocka filter av ”angloamericana” som svensk popmusikjournalistik under decennier kletat över svensk kulturmedia och branschen själv. För att kunna diskutera kvalitetsbegrepp eller att popmusik inte skulle vara betraktad som kultur (vilka dumheter – antar att de menar att musiken inte skulle vara betraktad som konst), eller resursfördelning, måste man allt veta vad man talar om. Eller rättare sagt komma ut ur sin angloamerikanska rock- och popbubbla, sluta diskriminera och bejaka den populärmusik vi har idag.
andreas.engstrom@opulens.se
