Dela:

Bläddra per

”De som skapat dessa avtal har nog inte slagit upp ordet förhandling”

Foto: Steve Buissinne

FULAVTAL. ”I mediebranschen försvinner regleringen i upphovsrättslagen genom att stora förlag som Bonnier, Aller och Egmont skickar ut ensidigt dikterade avtal. De som inte skriver på får inte arbeta för förlagen mer”, skriver Åsa Ohlsson.

11 miljoner kronor. Så mycket har Tomas Franzén i lön. Han är Bonniers koncernchef. Siffran kommer från Dagens Medias lönelista för mediebranschen. Ni vet den där branschen där man talar om tidningsdöden och att ungdomar inte tittar på linjär TV längre. Där man inte har hittat något bra sätt att ta betalt för digitalt material och därför måste säga upp fast personal. Där allt större andel av innehållet görs av frilansjournalister. Varför? Jo, utbudet av frilansjournalister är större än efterfrågan, och utan lagar och avtal som skyddar är det är fritt fram att betala väldigt lite och kräva mycket.

År 1991 räckte frilansarvodet för en Bonnier-artikel, cirka två dagars arbete, till att betala hyran, elen och telefonräkningen. Samt till en matkasse. Det berättar en då verksam frilansjournalist. Arvodet 1991 var 4 000 kronor. Och hyran låg på 1900 kronor berättar vår frilans. Sedan dess har som bekant hyrorna tagit rejäla kliv uppåt i reellt värde.

En anställd journalist hade samma år, 1991, i medellön cirka 17 000 kronor. Det motsvarar 24 000 kronor idag, men dagens faktiska medellön för en anställd journalist är drygt 34 000 kronor. Medellönen har under dessa år ökat även med hänsyn till inflationen. Den anställde journalisten arbetar emellertid hårdare idag, redaktionerna är slimmade, färre ska göra mer på kortare tid. Få är nog avundsjuka på de anställda, och det är helt rätt att lönerna går upp för att kompensera dem. Frilansarvodet från 1991 på 4 000 kronor motsvarar istället cirka 6 000 kronor i dagens penningvärde. Men i verkliga livet får dagens frilans 5 000 kronor betalt för ett motsvarande jobb. Och då ska dessutom bilder ingå i priset. Det har alltså sjunkit med hänsyn till inflationen och prisutvecklingen. Här råder en motsatt utveckling mot den anställde journalistens lön.

Till detta kommer avtalen. När en frilansjournalist säljer en artikel eller ett foto, då säljer den rätten att använda och publicera artikeln eller fotot, om inget annat avtalas. En gång. Det regleras i upphovsrättslagen som i grunden är en bra lag. Lagen tar upp att upphovsmannen ska ha betalt för sitt arbete och ha kontroll över det. Men lagen är dispositiv. Det betyder att lagen kan förhandlas bort. Det finns flera lagar som är dispositiva och delar förhandlas till exempel bort i kollektivavtalen, genom att man får något i utbyte. I Svensk Ordbok från 1987 förklaras ordet förhandla som ”överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp: vanl. (i fråga) om någorlunda jämnstarka parter”.

I mediebranschen försvinner regleringen i upphovsrättslagen genom att stora förlag som Bonnier, Aller och Egmont skickar ut ensidigt dikterade avtal. De som inte skriver på får inte arbeta för förlagen mer. De som har skapat dessa avtal har nog inte slagit upp ordet förhandling tänker jag.

Blickarna från Journalistförbundet har riktats mot Tyskland som i år har fått en ny lag som ska garantera alla upphovspersoner rätten att stämma individuella tidningar som har ett avtal om skälig ersättning, om tidningarna inte följer dessa ersättningsnivåer. Samtidigt som lagen trädde i kraft passade de tyska tidningarna på att säga upp avtalen om skälig ersättning. Det finns alltså inte något att stämma dem för.

En luttrad tysk fackföreningsjurist säger att tjugo år har nu har lagts på något som är verkningslöst. De där mediehusen runt om i världen är duktiga på att hitta sätt att envetet fortsätta betala allt mindre för innehållet.

Här i Sverige leder Tomas Franzén en koncern där färre anställda ska göra mer, där mer jobb läggs ut på frilansjournalister, som får mindre betalt, och vars material ska snurra runt i en mängd tidningar. På grund av lönsamheten. Men där man kan hitta pengar att öka koncernchefens lön med 25 procent till den nya lönen på 11 miljoner, motsvarande lönen för 27 anställda journalister årligen eller 183 frilansartiklar i månaden.

Vem vill betala för innehåll när man kan betala för höga chefer?

ÅSA OHLSSON