Cancer, kontroll och konsumtion – En historia om snus, del 3

Samhälle.

ESSÄ. “Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje måndag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras.

Så en dag i maj får jag mitt slutliga tumörbesked. Det är strålande sol och kaffemaskinen i väntrummet på Sahlgrenskas kirurgmottagning har bara Wiener melange kvar att välja på. Det är en munter läkare som ska leverera besked. ”Goda nyheter”, säger han, ”din tumör är aggressiv men den hann inte ta sig så långt innan vi knep den”. Vad detta betyder är att tumören inte haft lång tid på sig att göra åverkan, hur illasinnad den än är till sin natur.

Mitt i sommaren blir det dags för strålning. Jag åker hem från landet och försöker bo in mig i den stekheta lägenheten igen, promenerar genom Slottsskogen varje förmiddag mot radioterapin. I väntrummet sitter kvinnor utan ögonbryn och hår och jag är så skamset rädd för dem – tänk om det där är jag om några år? De läser veckotidningar och pratar om sina behandlingar med någon i andra änden av en mobiltelefon. Om ett år eller två kanske de inte svarar i sina telefoner längre.

Efter några stråldoser är det som om bröstkorgen nästan faller av. Nej, det gör den ju inte, så löjligt formulerat. Jag vet bara inte hur jag ska beskriva hur köttet brinner efter tjugonde strålningsdosen, hur det rinner var från alla blåsor som spricker och spricker igen i en lager-på-lager-effekt som får kratrarna på månen att se närmast ansiktslyfta ut. Men jag snusar inte, det törs jag inte.

Däremot börjar jag somna överallt. På föräldramötet somnar jag mot en främmande pappas axel. Jag somnar på spårvagnen och vaknar på ändhållplatsen, stirrar förundrat ut på Saltholmens skräpiga refug. Jag somnar på jobbet, rakt över tangentbordet. ”Det är biverkningar av strålning” säger Sahlgrenska, ”du bör sjukskrivas”. (Behöver jag tillägga att Försäkringskassan efter några veckors sjukskrivning hör av sig och frågar om arbetsgivaren kan finna andra arbetsuppgifter till mig så att jag kan återgå i arbete? Min chef replikerar att arbetsplatsen svårligen kan hitta arbetsuppgifter som arbetstagaren kan genomföra sovande). Men just det ja – jag snusar inte. Ståndaktig som en tennsoldat värker jag mig igenom min längtan efter min bästa kompis, mitt tidsfördriv, min vardagliga oas, min tröst. Jagsnusarintejagsnusarintejagsnusarinte.

Sen är det över. Kvar är jag med mitt rödbrända bröst och mina salvtuber. Cancern är över. Åtminstone formellt.

Under nåt år efter operationen är cancer min huvudsakliga hobby – att googla på den allra mest. Jag litar inte ett ögonblick på min kropp, den är uppenbart kapabel till vad som helst och varje cell kan vara en quisling. Min omgivning uppmanar mig att äta frukt och att träna så mycket jag bara kan. Detta får jag också bekräftat på Cancerfondens hemsida.

Men om Cancerfonden, bloggosfären och glansiga tidningar rapporterar om duktiga medelklasskvinnor som löptränat bort sin hjärntumör, bombarderat bröstcancer med broccoli eller bekämpat livmoderhalscancer med bassängträning är budskapet från Googles tristare storasyster Google Scholar både mindre lutheranskt och mindre uppmuntrande. Jag sträckläser studier om bröstcancer och träning. Min tumörsort verkar vara en slags Robocop som rasslande kämpar sig på fötter och tar sig vidare oavsett beskjutning men östrogenrelaterad bröstcancer skulle kanske vara möjlig att bekämpa med egna ansträngningar?

Fast det räcker oftast att läsa abstract på studierna om bröstcancer och träning och stanna vid den sista lakoniska meningen: ”The results are inconclusive”. Vetenskapliga studier är färglösa, helt utan lyster och löften. Jag betraktar dem som Heliga Skrifter.

KRISTINA ALSTAM
info@opulens.se

Det senaste från Samhälle

0 0kr