Dela:

Bläddra per

Cancer, kontroll och konsumtion – En historia om snus, del 1

ESSÄ. ”Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje tisdag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras. 

Jag kan inte svara på varför minnet av snuset dyker upp just här. Det är ett år sedan. Jag är på apoteket på Mariaplan i Göteborg för att hämta medicin. Min vana trogen är jag ute en vecka innan jag har slut på den gamla, eftersom lagerhållningen verkar ha bantats efter privatiseringarna.

Medicinen finns mycket riktigt inte i lager. Kvinnan bakom disken ler ett inövat beklagande leende men berättar att jag kan lämna mitt telefonnummer så får jag sms när de fått in den. När jag vänder mig om för att gå faller blicken på ett ställ med färgglada påsar. ”Fruits n’ Stuff” står det på en. Om man inte får ut sin medicin får man trösta sig med naturgodis. Men den här texten ska ju inte handla om privatiseringarna av apoteken?

Ungefär ett år före apoteksbesöket diagnosticerades jag med bröstcancer. Fallandekänslan vid beskedet i mottagningsrummet på Sahlgrenska är omedelbar. Det är som att åka en attraktion på Liseberg som man inser att en inte törs åka först när man fastlåst av centrifugalkraften befinner sig i första kurvan. Jag måste av, tänker jag. Jag kan inte ha cancer. Jag måste av från cancer, tänker jag.

I rummet en läkare och två sjuksköterskor. De ska skära bort tumören, hör jag. Jag ska strålas. Nu ska sköterskorna informera mig om vad jag behöver veta inför operationen. Den ena delar ut broschyrer. Den andra verkar mer tvekande, valhänt i situationen och jag tänker att hon är nyanställd och att hon känner sig bortkommen.

En len fjäder av medlidande rör vid min kind.

”Röker du?” frågar den garvade sköterskan. ”Nej”, svarar jag, ”men jag snusar”. ”Jaha” säger hon, ”det får du sluta med, annars läker operationssåret sämre”. Jag tvekar. Det är någonting i den här informationen som inte stämmer. ”Men det gäller väl för rökare”, försöker jag, ”är det inte nåt i själva röken som…” Sköterskorna tittar på varandra, verkar försöka fatta nåt slags kollektivt beslut här men tiden är för kort, den rödflammiga patienten väntar på ett svar. ”Nej, det är bra om snusare också slutar”, säger garvade sköterskan. ”Och så kan du ju passa på att göra hälsan en tjänst samtidigt”, tillägger hon uppmuntrande.

Efteråt står jag tvekande i korridoren. Vill egentligen prata med någon annan som jobbar här men vill heller inte störa. Alla som kommer hit har cancer. Vissa ska dö av den, jag kan inte ta upp tiden med mitt snusberoende. Alltså går jag hem och slutar snusa.

KRISTINA ALSTAM