Dela:

Bläddra per

Även männen måste agera

 

ÖVERGREPP. ”Kulturministern, chefen för Svenska Filminstitutet, chefen för Uppsala stadsteater, kulturskribenter på de ledande tidningarna och så vidare. Kvinnor. Dramatenchefen Eirik Stubøs bortförklaringar hade däremot episka mått,” skriver Sofia Nerbrand om #metoo, #visjungerut och #tystnadtagning.

Min chef kommer med fysiska och ovälkomna inviter. Jag krånglar mig ur situationen – som är djupt obehaglig – och fylls av självförakt, rädslor och förtvivlan. Har jag fått jobbet bara för att han vill komma mig in på livet? Kommer andra att tro att jag bjudit ut mig för att få jobbet om de får veta? Vad har jag gjort för att han ska tro att jag vill något mer än att arbeta tillsammans? Och bisarrt nog rationaliserar jag hans olämpliga beteende med att han är ensamstående och ledsen. Att det är ensamt på toppen – för han är en offentlig person med mycket stor makt i samhället.

Jag håller tyst om saken, även om det skaver djupt inom mitt rättrådiga jag. Och jag skäms över att jag inte vågar berätta.

Det visar sig efter ett tag att fler har råkat ut för likartade saker på arbetsplatsen och facket blir inkopplat. Jag redogör då utförligt om vad jag varit med om för den manliga ordföranden. Han lyssnar, men väljer att svara att jag inte är medlem i klubben och att han därför inte kan eller vill göra någonting. Känner mig minst sagt övergiven och gör inget mer av saken. Ingen annan kvinna går ut med några detaljer publikt, utan avböjer de också att kommentera när journalister ringer. Fackordföranden tar så småningom över som chef när förövaren slutat. Ridå.

Tänker på detta när jag läser de omskakande vittnesmålen som nu kommer i strid ström från skribenter, sångerskor och skådespelerskor. De sexuella övergrepp de beskriver är sanslösa och fasansfulla. Vämjeliga. Det är svårt att läsa, utan att stanna upp och andas. Vad får en man i ledande position att komma på idén att han ska – och kan – utnyttja sin ställning för att förnedra en kvinna? Makt? Sex? Elakhet? Alltihop?

Har de ingen empati?

Läser en artikel av Emerich Roth om människor som hatar och beter sig illa mot andra: ”Vi vet – även om man kan hitta undantag – att det är män, som slåss och sparkar på den som redan ligger. Det är män som kastar gatsten. Det är män som bedriver gängkriminalitet och skjuter ihjäl varandra. Det är män som begår skolmassakrer. Det är män som startar krig och misshandlar och våldtar kvinnor, och det är män som hämnas igen och igen. Men det är inte alla män som gör detta, så rätt fråga att ställa är alltså: ´Varför just de?´”

Roth lyfter fram vikten av att pojkar får kärlek av framför allt sina pappor för att inte hata och skada andra som vuxna. Skolan är också viktig, men utbildning räcker inte menar Roth och pekar på personerna bakom Förintelsen.

Uppenbarligen inte, tänker jag uppgivet och tänker på alla högutbildade män på fina institutioner som begår övergrepp mot kvinnor. Ett exempel från operavärlden: ”En dirigent som hämnades på de som han inte fick ´äta´, alltså utföra oralsex på. Jag höll om min kollega som grät inför sin entré och jag glömmer aldrig hur hon på väg in på scenen sa: jag särade på benen och tänkte på min man … hon sjöng grandiost dirigerad av maestro som fortfarande lever i tron att det är han som har befriat kvinnan inom henne som gör henne till en så strålande sångerska.”

Jag mår fysiskt illa när jag läser artikeln där vittnesmål efter vittnesmål radas upp. Den är undertecknad av 653 sångerskor. Men normer då? Social kontroll kan hålla människor i schack. Att dåligt agerande får konsekvenser. Eller att de känner skam över vad de gjort.

Påminns om ett seminarium som jag lyssnade på i våras där tre profilerade kvinnliga debattörer, tillika chefer, redogjorde för alla de hot de får från sin läsekrets. Män, för det är bara män, skickar meddelanden till dessa kvinnor om att de förtjänar att dö, hur de ska våldtas – och deras döttrar också – eftersom de har förhatliga åsikter. Eller för att de bara syns i medierna.
Tonläget har skruvats upp. Det oacceptabla har blivit vardag. Polisanmälningar leder ingenvart. Alldeles för få säger ifrån i sociala medier när otrevligheter och personangrepp haglar där. Ger man sig in i den offentliga debatten får man debatten tåla, verkar vara samtidens melodi.

I publiken sitter ett inte oansenligt antal män som är styrelseledamöter i medieföretag. De lyssnar med allt större förfäran och uttrycker sin avsky under frågestunden. Men i pausen framgår att de är tagna på sängen, att de är förvånade, chockade. Alla dessa män, som ytterst har ansvar för verksamheterna och medarbetarna. Undrar om de tog sitt ansvar och agerade efter seminariet. Jag undrar det.

Slås av att det främst är kvinnliga ledare som nu reagerar. Kulturministern, chefen för Svenska Filminstitutet, chefen för Uppsala stadsteater, kulturskribenter på de ledande tidningarna och så vidare. Kvinnor. Dramatenchefen Eirik Stubøs bortförklaringar hade däremot episka mått.

Förhoppningsvis för #metoo, #visjungerut och #tystnadtagning med sig att fler vågar berätta – och att omgivningen inte längre vänder bort blicken utan istället högt och tydligt gör klart att trakasserier är oacceptabla.

Oacceptabla.
Punkt.

Respekt, civilkurage, takt och fason. Är det för mycket att begära? Det undrar en numera desillusionerad men stridslysten kvinna.

SOFIA NERBRAND

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Sofia Nerbrand