Dela:

Bläddra per

Ansvaret att aldrig glömma

Den brinnande synagogan i Hannover under Kristallnatten den 9 November 1938.

EN PÅMINNELSE. Idag har det gått 80 år sedan Kristallnatten eller Novemberpogromen, som den snarare bör benämnas. Erik Cardelús påminner om de ofattbara grymheter som begicks. Vi får inte glömma vad som hände och aldrig sluta hörsamma vittnesmålen, framhåller han.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

 

Det har nu gått 80 år sedan Kristallnatten. Natten mellan den 9 och den 10 november 1938, då närmast ofattbara grymheter ägde rum. Natten då Hitler och nazisterna öppet visade sina verkliga avsikter. Det innebar att 400 judar mördades eller tvingades begå självmord, 1 400 synagogor och 7 500 affärer ägda av judar vandaliserades. Likaså innebar det att 30 000 judar skickades till koncentrationsläger.

Den dåtida tyska regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna fick också städa upp efter förödelsen.

Det har nu gått 80 år sedan Kristallnatten eller Novemberpogromen, som den snarare bör benämnas. För det rör sig om flera dagar av intensifierade grymheter och förföljelser, från den 7 november till och med den 13 november. Händelser som ledde till att 1 500 judar dödades på olika sätt.

Fortsätt

 

80 år har gått och trots alla tänkbara bevis för vad som hände fortsätter antisemitismen att visa sitt fula tryne, världen över. Under fjolåret attackerades synagogan i Göteborg av brandbomber. I Lund brandattackerades en judisk lokalpolitikers bostad. På Karolinska sjukhuset anmäldes nyligen en överläkare för antisemitiska trakasserier. Och i Pittsburgh inträffade nyss en massaker i en synagoga. Runtom i vårt land uppger många judar att de känner sig mer otrygga nu än förut. Runtom i Europa har antisemitismen vuxit sig starkare, inte minst genom partier och politiska rörelser som i varierande grad ger antisemitiskt tankegods och strömningar legitimitet.

Inför detta har vi alla ett ansvar för att aldrig glömma, att ständigt minnas och påminna om det som hände och det som fortsätter att hända.

På Kulturhuset i Stockholm pågår denna höst utställningen Witnesses av den svenske mästerfotografen Mikael Jansson. Det är en utställning där 97 stycken av de idag återstående överlevarna från Förintelsen framträder, i bild och text. Värdiga och vackert avskalade porträtt i svartvitt möter besökaren och därtill en samling lika unika som viktiga vittnesmål från den krympande skara överlevare som än idag finns kvar i vårt land.

Inom litteraturen finns också mycket att tillgå. Under fjolåret utkom Hédi Frieds Frågor jag fått om Förintelsen, boken som har delats ut i hundratusentalet exemplar till årets niondeklassare.

Från i år finns också vittnesskildringen, Att återvända till livet. Författarna är paret Dina och Jovan Rajs, den förra arkitekt och den senare mer känd som läkare i rättsmedicin.

Redan i förordet berättar paret Rajs om hur åhörarnas reaktioner ändrats på senare tid. De säger bland annat att ”i samband med de senaste årens oro och krig i världen, som fått ökad migration till följd, och växande populism och rasism har frågorna ändrat karaktär. De rör sig allt mer om hur vi levde vidare efter de traumatiska upplevelserna. Vi känner att de som frågar kanske bär på sina egna osynliga ryggsäckar.”

Osynliga ryggsäckar, ja. Skildringen är rak, osentimental och — kanske just därför — så drabbande. I centrum står frågan som paret Rajs fick från en femtonårig tjej vid en av sina skolframträdanden. Hur blev ni hela?

Berättarrösterna varvas, i det ena kapitlet Jovan och i det andra Dina. De möts på ett judiskt sommarläger i den numera slovenska badorten Rovinjn. Båda kommer från familjer som nästintill utplånats under andra världskriget. I de osynliga ryggsäckarna finns erfarenheter av nästintill outsägliga grymheter och sorger.

Vid något enstaka tillfälle berättar de om sina erfarenheter för varandra, och på den judiska klubben i Belgrad träffar de andra med liknande bakgrund. Där skapas en förståelse som inte kräver ord och förklaringar, en samhörighet bland dem ”med ryggsäckar fulla med minnen, saknad och smärta. Minnen som gör att de inte kan tänka på framtiden och som hämmar dem i umgänget med andra människor.”

Den krokiga vägen leder sedermera till Sverige, till Linköping, Norrköping och sist Stockholm. Här börjar ett nytt liv där man duar överläkare, fikar alla tillsammans på jobbet och prövar högljudda larmsirener första måndagen i varje månad, trots att ingen katastrof har inträffat. Men ingen undrar över det som en gång hände, vad som finns i den osynliga ryggsäcken.

Inte förrän sent i livet öppnas ryggsäcken och då för de egna barnen. Genombrottet kommer några dagar efter besök i Norrköpings synagoga, ett bönerum som Jovan aldrig vistades i Jugoslavien, då det kring detta ”rådde hos en absolut tystnad.”

Barnen ber nu att få höra om vad som hände under kriget, de vill veta vad som hände när farmor, farfar och farbror gick förlorade. De ser sin pappa rakt i ansiktet, uppfordrande. Ryggsäcken öppnas:

”Okej, nu ska ni få höra. Jag börjar berätta om min mormors värme och morfars soldatsånger från första världskriget. Sedan blir det tyst. Det kommer inga fler ord ur mig. Jag tar sats för att fortsätta. Tårar börjar okontrollerat rinna och jag får kramp i strupen.”

Frågan Hur blev ni hela? fortsätter att ställas skildringen igenom, mer eller mindre uttalat. Men ges det något svar på frågan, så löper det som trådar genom berättelsen, trådar vars nyanser varierar i synlighet. Allt beroende på vem läsaren är och vad denna förmår att leva sig in i.

Helandet blir alltså mer av en process än något fullständigt klart. Detta liknar delvis förståelsen. För kan vi fullständigt förstå de grymheter som släpptes loss under Kristallnatten och därefter? Vad vi dock alltid kan och måste göra är att oupphörligen försöka förstå, ständigt hörsamma de personer och de vittnesmål som finns från Förintelsen och dra nutida lärdomar av detta mänsklighetens mörkaste kapitel.

ERIK CARDELÚS

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS