Dela:

Bläddra per

Ännu en fläck i historien

Foto: Megan P. Lyon

ÅLDERSBEDÖMNINGAR. Fram tills för några dagar sedan var jag onyanserat förbannad över åldersmätningar. Jag såg det som ovärdigt på så många sätt. Mätningar av människor för att avgöra om de kan få chans att skapa ett liv, vid en gränsålder (18 år) då inte ens gymnasiet är över. Det ger mig rysningar.

Men nu när många barn redan bemöts av misstänkliggörande och kan bevisa att de är barn, ser jag poängen med dem. Hade de varit tillförlitliga vill säga. Det känns lite som att hållas gisslan. Jag gissar att vi är fler som känner oss som gisslan av ett system av ekonomiska kalkyler, nyttotänk, separation och utnyttjande av människor.

De systematiska åldersuppskrivningarna efter sammantaget tvetydiga mätresultat är en skandal i sig. I en vetenskaplig artikel författad av bland annat Andreas Schmeling, den tyska universitetsprofessorn i rättsmedicin som ansågs oseriös av Rättsmedicinalverket, skriver han och hans medförfattare om vikten av att fastställa minimiåldern baserat på resultatet av de undersökningar man gör. Att antingen tandröntgen eller magnetröntgenundersökningen visar på ålder över 18 år är tillräcklig för uppskrivning av ålder bryter mot allt vad rättssäkerhet heter, det klassiska ”benefit of doubt”. Visar testerna olika, bör man antingen göra fler undersökningar tills man kan vara säker, eller bedöma åldern vara det lägsta för de resultat personen fått.

Medicin- och rättsetiska ställningstaganden gör sällan mer än berör de ramar inom vilken de ska ta ställning. Åldersbedömning inom ramen för asylprocessen – en etisk analys byggde på antagandet att den av Socialstyrelsen framstressade rapporten och dess slutsatser var objektiv sanning. Man är sina förutsättningar.

Antaganden råder på fler plan, även bland allmänheten, eller Migrationsverket. Som hur en 18-åring ser ut, på ytan, och innanför. En del studier har visat att kronisk stress kan ge onormalt tidig pubertet. Att vi ser underåriga med rik skäggväxt kan vara ett kroppsligt tecken på de svårigheter de genomgått. Även socioekonomiska faktorer påverkar skelettuppbyggnad och bör tas i beaktning vid åldersbedömningar.

Inte sällan finns en påstådd vilja till att bevara x eller y för ”allas” skull i separationen av folk från folk. Vare sig det rör bevarandet av något svenskt, något moraliskt gott, resurserna eller välfärdsamhället. Påståenden som inte sällan gömmer sig bakom moral, eller påstådda objektiva fakta. ”Resursbrist”, ”otryggt”, ”kris” eller ”tillförlitlig bedömning” är några exempel. Inte sällan är de undanflykter från ansvar. Bakom allt finns ett grundantagande, en problembedömning som lyser av ideologi och värderande ställningstaganden.

Det man befarar om man ännu en gång slutar med medicinska åldersbedömningar har redan inträffat. Åldersuppskrivna barn bor redan i vuxna asylboenden. Välfärdssamhället är redan så pass nedmonterat att uppsägningar bland socialtjänst, migrationsverket och inte minst sjukhusen är ett långtida faktum. Kortsiktiga ekonomiska beslut är redan inbyggt i regelverket, ett resursförvaltande som är minst sagt tveksamt.

Samtidigt är vi oerhört många som aktivt gör det vi kan för att bevara folks värdighet i vardagen. Som inte går med på att vi får göra vad vi vill mot de barn och ungdomar som vädjar om stöd och hjälp. Om det här är en episod, ännu en svart fläck i historien, är det särskilt alla ni som aktivt engagerat er, i åldersbedömningarna, deportationerna, i att ge förutsättningar för goda liv, som kommer få den att bli kortvarig.

SAMIRA ARIADAD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Samira Ariadad