Dela:

Bläddra per

Om de döda inget annat än gott

Per Ahlmark 2011. Foto: Atlantis bokförlag

DÖDSFALL. Furorna faller, en efter en, på allra sista tiden de folkpartistiska ledarna Ola Ullsten, under kort tid statsminister, och Per Ahlmark, som något längre var vice statsminister. Ivo Holmqvist om runor i allmänhet och Ahlmark i synnerhet.

Om Ola Ullstens efternamn skojades det en gång, kanske var det i Sveriges Radios engelskspråkiga program. Översatt blev hans efternamn aningen absurt: Wollystone. Om båda har man efter deras frånfälle skrivit vackra och uppskattande ord, som man ska göra, det visste redan romarna: de mortuis nil nisi bonum – om de döda inget annat än gott. Fast den devisen ska tas med en nypa salt.

Per Ahlmark gjorde sig bemärkt redan som gymnasist på Östra Real i Stockholm, år efter år vann han rikstävlingen Nutidsorientering. Som skarpsynt skribent lärde han sig mycket av Herbert Tingsten, professorn i statskunskap som var expert på internationella folkomröstningar och som under många år dominerade den in- och utrikespolitiska debatten, både på ledarsidan och på kultursidorna i Dagens Nyheter där han var en mäktig chefredaktör. I Tyranniet begär förtroende samlade Per Ahlmark en mängd av hans artiklar med en bra inledning.

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


Genom att prenumerera godkänner du Opulens integritetspolicy.

 

När Sven Lindqvist på den andra ideologiska ytterkanten 1992 grävde i folkmordens rötter i Utrota varenda jävel recenserade jag den, och påstod att också ”engelsmän satte i system en skrupelfri imperialistisk människosyn.” Det slog Per Ahlmark ner på i en artikel som han sedan tryckte om i sin bok Vänstern och tyranniet. Det galna halvseklet. Där förekommer mitt namn i registret, dock felstavat. Han försvarade britterna. Om han läst en indisk historikers uppgörelse med hur Winston Churchill for fram i Indien, hade han kanske varit lite mindre tvärsäker …

Möjligen var Ahlmarks utfall betalt för gammal ost: när tjugotvå brev växlade mellan honom och Lars Gustafsson 1985 trycktes i boken Frihet och fruktan anmälde jag den i Hufvudstadsbladet i Helsingfors under den varudeklarerande rubriken ”Självbelåtna epistlar”. Jag påstod att Ahlmark skrev som en kratta och att han var slarvig med akribin, och jag påtalade bådas dryghet och avsaknad av självkritik: ”självironi ingår inte i brevskrivarnas arsenal”.

Ett gemensamt hatobjekt var Olof Palme där Gustafsson stod för de grövre invektiven: ”ryttmästaren – i sig själv är han ingenting, ett stycke retorik, en pratbubbla, en impertinent och okunnig östermalmsyngling, berusad av Maktens alltför lätta affärer”. Jag erkände samtidigt att det fanns ”försonande inslag i Per Ahlmarks epistlar, framför allt hans djupa övertygelse om Israels rätt att existera som han ärvt från Herbert Tingsten, liksom han ärvt så mycket annat av denne lysande liberale publicist”. Om Palestinas rätt att vara till skrev jag dock inget då, för trettiotre år sedan.

IVO HOLMQVIST

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS