Dela:

Bläddra per

Noterat

TEFLON-STURE. Om en annan makthavare i Sverige gång efter annan öppet uttryckte förakt för pressen, påstod att svenska journalister ljuger, att de hittar på nyheter och har en dold agenda, som syftar till att underminera hans organisation. Om makthavaren kallade journalisterna idioter. Då skulle väl journalistkåren resa sig och ryta ifrån? Då skulle väl publicistklubbens ordförande rasa?

Faktum är att akademiledamoten och tidigare ständige sekreteraren Sture Allén obemärkt kommit undan med just detta. I P1-morgon 9 april säger han: ”Pressen har sin egen bild av vad som skett och det är den som man visar i tidningarna / … / En stor del av pressen önskar att det ska gå åt skogen helt och hållet.”

Samme man i Expressen 16 april: ”Det är bara dumbommarna i tidningarna som drar fram
det och knyter blusen som Sara gjorde.” Expressen: ”När du säger dumbommarna, vilka tänker du på då?” Allén: ”De som hittar på saker som de skriver. Som inte har med verkligheten att göra.”

Om någon så kallad högerpopulist påstått att journalister hittar på saker som inte har med verkligheten att göra, så hade han hudflängts. Sture kommer undan utan en skråma. Man kan fråga sig varför.

Patrik Stigsson

***

WELTSCHMERZ. Jag röstar vänster för att jag är en oengagerad arbetsskygg misantrop. Låter det som en motsättning? Jag vill ha rätten att vara lat och skita i folk. Jag vill ha ett samhälle där inte 60 timmar om veckan åtgår till att fysiskt eller mentalt vara på jobbet.

I en fungerande välfärd har du rätt att bryta. Bryta med hopplösa psykopatföretag. Bryta med vänner och släktingar som du inte kan rädda eller hjälpa. Mår du dåligt? Ring psyk! Kommer du att ha problem att betala hyran? Kontakta soc.

I en tid av alltmer obefintligt skyddsnät förväntas vi i våra mellanmänskliga relationer vara stöd, hjälp, skyddnät och hobbyterapeut. Men ta inte era problem till mitt cafébord tack. Vänd er till samhällets ändå mycket mer professionella och konstruktiva hjälp. Mitt hjärta vill jag delegera via skattsedeln så att mina vänner blir mina vänner, inte mina trasiga ”patienter”.

Jag röstar vänster för att slippa ha med folk att göra, inte för att engagera mig i människors problem. Jag vill inte ha det som i USA, där skenheliga miljardärer dricker för dyra drinkar under den vidriga beteckningen charity.

Jesper Nordström

***

BILDAD DUMHET. Första april passerade påfallande odramatiskt i år. Men i dessa tider av alternativa fakta och amerikanska Natural News är det kanske inget att förvåna sig över.

Det finns de som på fullt allvar tror att Vatikanstaten undanhåller fakta om en nyupptäckt planet i solsystemet, och för ett tag sedan avslöjades att en rehabinriktad handläggare på Försäkringskassan tog till tarotkortleken för att utreda vilken väg framåt en långtidssjukskriven skulle klara.

Aprilskämt är ett fenomen som kräver en viss fond av vett, sans och samförstånd för att ens fungera, även på så sätt att man lite småskrattande kan avslöja det relativt enkelt. För att förstå att det var ett skämt att Sten Broman tillsammans med Pioneer uppfunnit ett dragspelsfilter till bilstereon måste man ju faktiskt veta vem Sten Broman var.

Nu finns inget samförstånd, ingen samlande sanning, så hur ska man då hitta fonden där det roande hittepået upptäcks och sticker ut? Skulle man helt enkelt kunna säga att första aprils hela existens vilar på en bildningsgrund? Att man faktiskt måste vara smart för att en dag om året njuta av att vara dum?

Jesper Nordström

***

ÖVERTRAMPSBANKEN. Ring så tipsar vi.

”Behovet av snabba och enkla avhyvlingar har ökat de senaste åren. I takt med att allt fler företag ansluter sig till populära management-trender har mängden bra tillsägelser nästan uttömts inom vissa branscher. ’Det handlar om att hänga med’, ’Så går det till överallt’, ’Vi måste vara konkurrenskraftiga och kunna mäta oss med andra företag runt om i världen’, ’Ni måste tillåta mig att göra de här förändringarna, det handlar om min personliga utveckling.’ Nödtorftiga bortförklaringar och tillrättavisningar istället för slagkraftiga och inspirerande bidrag till den allmänna kulturskatten. Därför hör vi idag inom både offentlig och privat sektor ett ökat antal svaga tillmälen med försämrad effekt. Småchefer sprider skräck och förvåning när de utbrister: ’Ni kör ju bara truck och behöver väl knappast sitta på rasten också?’ Eller: ’Så länge det är många som har det så, så är det väl normalt’. Det är av största vikt att vi bibehåller kvalitén och säkerställer uppfinningsrikedomen på området. Därför har vi på skiftet på kvällstid i sann entreprenörsanda öppnat telefonlinjen ’Övertrampsbanken’ dit chefer och privatpersoner kan höra av sig och få värdefulla förslag och rådgivning. Mellan klockan nitton och tjugo (vi har förlängt rasten något för att klara av den stora inströmningen av samtal) svarar vi på frågor och ger tips på smarta och kännbara näsbrännor till underställda. Våra inkännande och professionella säljare har många års erfarenhet från fabriksgolvet. Vi svarar på högt och lågt och lägger inga fingrar emellan. Behöver du trycka till en familjemedlem eller en granne har vi orden för dig. Du kan få vilken truckförare eller sjuksköterska som helst att göra som du säger, och samtidigt imponeras av din träffsäkerhet och otrevliga ton. Vi som jobbar med Övertrampsbanken får betalt från vår ordinarie arbetsgivare och kan därför erbjuda telefonlinjen som en gratistjänst. Välkommen med ditt samtal.”

Skopan  (Text Andreas Svanberg, illustration Tony Bergvall)

***

TRAPPKAKOR. Nu fikar vi i farten.

 

“Runda och nätta sötsaker. Lagom stora att hålla i handen och avnjutas på tjugofem trappsteg. Det slimmade arbetsschemat har tillsammans med en oförutsedd händelse ändrat våra kakvanor. De vanligtvis så goda semlorna, äppelkakan med vaniljvisp, kladdkakan och lemoncurd-tårtan är ett minne blott. Vi tar oss inte längre tid på rasten att hänge oss åt sådana böjelser. En snabb sockertopp som kvickt rinner ur kroppen är en ovana för en arbetare, precis som för vem som helst. Vi får inte längre äta i fikarummet, så enkelt är det. Vid den senaste inspektionen fann inspektörerna att lokalen ligger för nära öppen produkt och det rimmar dåligt med god tillverkningssed. Renlighet är princip. Något vi är stolta över att kunna upprätthålla. Efter upptäckten får vi enbart inta dryck i vårt pausrum. Som kompensation har vi erbjudits att hålla rast i det nybyggda köket på lagret. Fräscht och fint på alla vis. Inget att klaga på. Men promenaden dit och den ovana miljön dämpar helhetsupplevelsen. Vi måste även hinna med kortspel, sms, Facebook, skitsnack och toalettbesök på rasten, så någon Prinsesstårta blir det inte fråga om. Nej, en kaka måste kunna ätas upp på kort tid, på de tjugofem trappstegen ner till källaren. Det är det senaste. Det nya är också att det hamnar pärlsocker och kokosflingor på trappstegen och det är något som städpersonalen uppmärksammat. Det blev extra pinsamt för oss förra veckan när vi ertappades på bar gärning, utspridda i det svagt rundade trapphuset med ena handen på räcket. Kenneth med en dammsugare, Petri med en chokladboll, Susanne med sin dröm och Torbjörn – Tipparen – med en biskvi. Som om vi höll på med något förbjudet.”

Skopan  (Text Andreas Svanberg, illustration Tony Bergvall)

***

PRESTATIONER. Ett medaljlöfte efter tjugofem år i fabrik.

 Prestationer hör idrottsvärlden till. Arbetskamrater emellan talar man mycket hellre om ett gott arbete, om arbetsinsatser och dagsverk, om gärningar. Kraftprov, bedrifter, bragder och prestationer är något annat. Det handlar om värdighet och respekt. Jag är den förste att gratulera en skidåkare, stafettlöpare, Tre Kronor och fotbollslandslaget. Men jag har svårt att förlika mig med bragder knutna till resultat på industrigolvet. Det är inte ett passande språk. Jag är ett medaljlöfte. Tjugofem år i fabrik. Jag har arbetskamrater som varit här i fyrtio. På ett kroppsarbete utdelas vinsterna annorlunda.

 

 

 

Skopan  (Text Andreas Svanberg, illustration Tony Bergvall)

***

SKRUVDRAGARE. Orden är våra verktyg.

”De i ledningen letar bland floskler för att hitta rätt bland verktygen. Orden är våra verktyg. Vi vet var vi står.”  

 

 

 

 

 

Skopan  (Text Andreas Svanberg, illustration Tony Bergvall)

***

CV. Möjlighetsorienterad lagspelare som ser till helheten.

 

”Jag hjälper en arbetskamrat att skriva ett CV. På några rader ska han berätta om sig själv. Det är smärtsamt att se honom tyna bort vid försöken. Så lätt att snubbla över de nya modeorden: ägandeskap, värdeskapande, anställningsbar och lösningsorienterad. En snabbagerande och möjlighetsorienterad småbarnspappa från Östra Ljungby. Inledningen är svårast. Vi provar runt ett slag. En vinnarskalle som sett det mesta. Anställningsbar kille på femtio vintrar och med båda fötterna på jorden. Han nästan kvävs. Allt för att passa in. Allt för maskineriet. Så att han kan avläsas med en streckkodläsare. Produkten innehåller armkraft och är kvalitetssäkrad. Uthållig, lätthanterlig och flexibel. Kan användas inom alla områden. ’Det hade varit enklare om det var människor de sökte till tjänsten’, klagar arbetskamraten. När han är helt och hållet tillintetgjord sitter inledningen som en smäck: En möjlighetsorienterad lagspelare som ser till helheten snarare än delheten med starkt egendriv och engagemang. Noggrann och resultatinriktad är två ord som min arbetsgivare brukar beskriva mig med. Nu vill jag sätta in dessa egenskaper i arbetet som operatör hos Er!”

Skopan  (Text Andreas Svanberg, illustration Tony Bergvall)

***

TIPPAREN. 

”På alla jobb finns dom: originalen. Vi har en här på skiftet: ’Tipparen’. Han spelar på stryktipset, lotto och Eurojackpot. Varje fredag går han runt på avdelningen och tar farväl av alla sina arbetskamrater övertygad om att han kommer att vinna storvinsten. ’Det har varit roligt att lära känna er.’ ’Tack för de här åren.’ ’Då var det färdigt.’ På måndagen träffar vi honom till morgonkaffet i fikarummet och på fredagen börjar det om på nytt. ’Får ni vara rädda om er.’”

Skopan  (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Döstäda bland digitala lämningar.

Begreppet ”döstäda” etablerades brett under 2017 (också utanför tvångsneurotikernas skara). Margareta Magnussons uppmärksammade debutbok gav ordet innebörd, och en given plats på Språkrådets nyordslista. Idén är enkel: Det åtrådda målet är själsfrid. Några tag med kvasten kan bespara eftervärlden både osämja och känslomässigt rabalder.

Samtidigt diskuteras också digitala lämningar. Vad händer på nätet efter vår död? Vem röjer bland kvarlåtenskapen? Marknaden för publika molntjänster växer stadigt, och med den all världens serverhallar. Lagrade data har blivit en betydande utsläppskälla. Snart större än flyget, menar bedömare. Det arbetas febrilt på problemet och hoppet står, som så ofta, till tekniken. För vem vill väl ändra beteende?

Det svindlar. Miljarder plutmunnar och stenansikten, dicpics, suddiga semesterbilder, barnbarnets första stapplande steg (den oklippta versionen), oräkneliga Excelark och Wordfiler som öppnats för sista gången – tunga moln drar över himlen. Hög tid för nya städvanor.

Andreas Kittel

***

NOTERAT. Temlor och ostburgare.

Åke Holmbergs Ture Sventon är som bekant begiven på semlor, inte bara vid den här tiden på året. När han far till öknen har han till sin hjälp ett finurligt kylskåp som uppfinnaren lånat ut till honom, under största sekretess. Han fyller det med läckra temlor från Rotas konditori – en av hans egenheter är en lätt läspning. Men kylskåpet Polar är inte vilken dussinvitvara som helst. Det inte bara kyler det som ställs in, utan samtidigt krymps maten (frystorkning fanns ännu inte när boken skrevs). Semlor som flödar över av vispgrädde ställs i skåpet, dörren stängs, och efter en stund har de reducerats till nästan ingenting. Minst en månadsranson får plats på det viset. När tallriken med temlor tas ut syns bara något som är förvillande likt råttlort. Men efter en stund har de återtagit sin första läckra form.

Man kunde önska att den överviktige konsumenten av Cheeseburgers i Vita Huset investerade i kylskåpet Polar. Men i stället lägger han, det vill säga de stackars amerikanska skattebetalarna, 24 miljoner dollar på två nya mastodontskåp på två kubikmeter vardera, i Air Force One och ett annat plan där han färdas. Omräknat i svenskt mynt blir summan än mera astronomisk: 190 miljoner kronor för att hålla statschefen och hans entourage vid liv när de befinner sig i luften. Vi har efter hand trubbats av när vi läst om de barocka excesserna hos den nya ledningen i USA. Men nästan tvåhundra miljoner hade räddat mängder av Jemens svältande och döende barn, och summan hade kunnat bekosta ett betydande antal ögonoperationer bland vissa av Afrikas länder. Det sparas varken på ostburgare eller cynism däröver.

Ivo Holmqvist

***

 

NOTERAT. Bortom gränser och tid.

Musik utvecklas, fördjupas och ändrar karaktär, av flera skäl. Det sker ändringar i sättningen, det kommer influenser från skilda håll, samtidigt växer ett djup och en mognad hos de enskilda musikerna. Tryggheten i det egna växer och tilliten till det egna språket blir starkare. Allt detta gäller i högsta grad Bobo Stenson trios skiva Contra la Indecisión (ECM), med Bobo Stenson på piano, Anders Jormin på bas och Jon Fält på trummor. De två första har spelat ihop länge, slagverkaren är förhållandevis ny, men de tre förefaller ha växt upp tillsammans; det finns en intuitiv förståelse och en lyhörd följsamhet, som är både fascinerande och full av respekt för varandra. Den senaste skivan Indicum kom 2012 och på den nya skivan finns det egenskrivna spår, liksom verk av Erik Satie och Bela Bartók. Den senare är inte en tillfällighet, han var i sitt musikskapande öppen och generös för olika påverkanskällor, dessutom hade han en stor kärlek till folkmusiken. Allt finns i den här framförda brudvalsen.

Titelspåret kommer från den kubanske singer– and songwriter Silvio Rodríguez, namnet Sång mot obeslutsamheten har självfallet politiska undertoner, men den har framför allt vilsamma och suggestiva klangbilder. På albumet finns en bedövande mångfald, i klanger, rytmer och stämningar; det är som att följa med och få inblick i en musikalisk verkstad. Tillsammans med en briljant teknik, en smittande experimentlusta, så finns det en enhetlig flow, en stor och jordnära närvaro i alla elva spåren. Världsklass!

Bo Bjelvehammar

***

NOTERAT. Det stolta bygget.

”Gra’nula är latin för små korn. Penicillinet binds samman med hjälp av sprit genom granulering och bildar små kulor med sprit som bindemedel. Min lärare Jan-Erik kunde med blotta ögat se om granulatet var lagom fuktigt att slå tabletter av. Var det för fuktigt hällde vi i mer pulverblandning. ’Krama granulatet till en snöboll och stick pekfingret i pulvret’, sa Jan-Erik. ’Om snöbollen inte går sönder är granulatet lagom fuktigt.’ Det var ett hantverk som lärdes ut. Jag var nitton år när jag började i penicillinfabriken. Nu står vi många av oss erfarna vilsna i den mätbara verkligheten. Bland KPI: er, processtyrning och Excel-lösningar. En tillverkningssats som hamnar utanför kravspecifikationerna kasseras.

I en processtyrd tillverkning talar programmet om för oss om någonting inte stämmer. Att hälla i mer pulverblandning är otänkbart. Allt inom ramen för Right the First Time. Gott nog. Spritgranulering är borta sedan tio år. Nu handlar det om direktkomprimering. Genom att byta ut en råvara kunde vi i stället pressa pulver med olika kornstorlek till en tablett. Ett steg rationaliserades bort samtidigt som miljöpåverkan blev mindre av att inte använda lösningsmedel. Effektivisering går hand i hand med förbättringar, sägs det ofta. Någonstans på vägen förlorar vi fotfästet. Inför all schemaläggning och de hårda mätetalen, den alltmer styrda processen tjocknar tystnaden inom oss. Blicken förändras. Vad det är som är fel syns inte på dashboarden. Mätetalen som ska fylla oss med glädje faller platt till golvet framför våra fötter. Griper inte tag i oss på samma sätt som pulvret – det vita skimrande.

Penicillinet var en aning fuktigt. Den skarpa, lite fräna doften fyller mina sinnen. Jag minns hur solljuset från de breda fönstren i lokalen bröt in mellan granulatplåtarna när vi rullade vagnarna bort mot ugnen ’Jodå, det är granulat’, sa Jan-Erik innan vi stängde de tunga dörrarna. Torkning i ugn över natten. ’I morgon river vi granulatet och slutblandar i konblandaren. Det ska låta som knäckebröd när du bryter granulatet till rivningsmaskinen. Då är bet bra.’ Jodå, det är fortfarande granulat. En processtyrd tillverkning slår tabletter med beundransvärd precision. I en globaliserad värld mäts vi och jämförs ständigt med andra fabriker inom koncernen. Vilken fabrik producerar mest, i vilken fabrik mår personalen bäst, var någonstans i världen är vi stoltast? Den noggranna mätningen av allt mellan himmel och jord är ett utslag av vinstmaximering men även ett uttryck för ängslan. De vill att vi ska känna stolthet och att fabriken ska vara framgångsrik för lång tid framåt. Det vill jag gärna bidra till.

Men stoltheten följer hantverkets känsliga lagar, det yrkesmässiga, långsamhetens lov. Vill de att vi ska känna stolthet behöver vi tid i schemat att känna efter, finna en väg runt det hårda mot det mjuka och ömtåliga. Penicillinet framställdes ur mögelsvampar. Vi duschade vid varje entré och sorti´. På morgonen och på kvällen. För kontamineringsrisken. En av gångerna vi duschade lade jag märke till att en sträng av granulat hade fastnat i hårväxten på Jan-Eriks ena arm. Han bar det torkade pulvret som en del av sin kropp. Någonting han kände lika väl som sitt språk, sina egna händer.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Albert Camus och macken.

En plötslig tanke slår mig, jag åker till biblioteket för att låna en bok av en mina stora favoriter, Albert Camus; jag frågar efter Brev till en tysk vän, bibliotekarien frågar vänligt, hur stavas det namnet, jag svarar vänligt med en bokstav i taget. Och säger förnumstigt, han var samtida med J P Sartre och dog tragiskt i en bilolycka 1960. Hon svarar det var mer än jag visste. Det fanns ingen anledning för mig att göra mig märkvärdig, men det blev bara så! Väl hemma tar jag fram ett boksmycke från 2011, Julie Otsukas Vi kom över havet om japanska kvinnor som kom till Kalifornien som ”postorderbrudar” på 1920-talet. Där är det ett inledande citat, som jag tittar på varje gång jag öppnar boken:

”Ladan har bränts ner –
nu
kan jag se månen.”

Och nu ska detta splittrade knytas samman: det är stor trängsel i allas vardag, särskilt unga har mycket att stöka med, det blir inte tid till läsning så värst ofta. I skolan är det ju annat som ska ombesörjas, som spelteorier, marscher för världens barn och insamlingar till hotade fågelarter samt en hemmatillverkad musikal, då får ju annat vänta! Som läsning av Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa.

***

NOTERAT. Politik.

I amerikansk politik används ofta ”administration” som synonym för ”government”. Som i ”during the Reagan administration”. Det är signifikativt. I dollarn och businessens land är politik främst administration, inte ideologi. Det är i opposition mot detta som Trump kommit till makten, en slags urban Zeb MacCahan som inte bryr sig om Exceldokument. Eller klimatforskningens diagram heller för den delen.

När nu Oprah leker med tanken att ställa upp som presidentkandidat är det bara på ytan ett alternativ men på djupet samma reaktion mot hårda fakta och tråkiga papper. I decennier har hon varit en slags mental mecenat åt allsköns kvasivetenskap. Hållit Deepak Chopra om ryggen, minglat med scientologer och byggt sin framgångssaga kring New Age och yvigt svammel om positiva energier. Det verkat långt till att en krass grå eminens med naturvetenskapliga fakta och i alla fall lite klass- och strukturtänkande kommer bli president. Men eh, vänta nu, det låter ju som Barack Obama.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Bernie Sanders stödjer cannabislegalisering.

Från och med nyår får fler amerikaner lagligt konsumera cannabis. Den senaste utvecklingen sker i den folkrikaste delstaten Kalifornien. En av de främsta supportrarna för legaliseringspolicyn är den socialistiske senatorn Bernie Sanders.

Sanders stöd för cannabislegalisering handlar delvis om hans kritik av de restriktiva narkotikalagarna som tecken på social orättvisa och rasdiskriminering. Afroamerikaner riskerar oftare att hamna i fängelser på grund av narkotikabrott.

Cannabisfrågan handlar även om synen på federalismen. Nyligen kritiserade Sanders statsåklagaren Jeff Sessions genom sitt uttalande att marijuana inte är samma sak som heroin. Sanders argumenterar för att delstaterna ska få legalisera eller avkriminalisera cannabisbruk. I de delstater där cannabisbruk är lagligt eller avkriminaliserat finns regleringar i form av åldersgränser, beskattning och tillverkning. Den nuvarande utvecklingen visar på attitydsförändringar i det amerikanska samhället där fler amerikaner stödjer legalisering eller avkriminalisering av cannabis.

Vladan Lausevic

***

NOTERAT. Nyårslöfte.

Right First Time är ett känt begrepp inom produktionsindustrin. Det är viktigt att det blir rätt första gången. Rätt från början. För att minimera kostnaderna. Rätt direkt, som vi säger lite vardagligt. ’Rätt direkt’ låter mer ’macho’ och ligger bättre i munnen när det handlar om måltal och träffsäkerhet. Något att fundera över i dessa tider när det nästan dagligen avslöjas kränkningar och övergrepp i spåren efter #metoo eller när kärnvapenhotet vilar över världen. I mycket är det en fråga om maktstrukturer och kontroll. Får jag säga min mening tycker jag att begreppet ’Rätt direkt’ är en mycket klok idé. Men för att göra rätt från början krävs ett visst mått av eftertanke. I dagens samhälle förväntas allting gå i hundratio procent och då ges inte mycket utrymme för klokhet och ansvarstagande. Låt oss ta tillfället i akt denna första vecka på det nya året att göra saker ordentligt. Stanna upp ett slag så vi får en chans att göra rätt första gången. Sansa oss och låta eftertanken bestämma valen. Så att vi kan ta rätt beslut, uppträda respektfullt gentemot varandra och hålla huvudet kallt. Efter mer än tjugo år i fabrik vet jag vilka förödande konsekvenser det kan få med ett slarvigt beteende, maktfullkomlighet, av att blanda ihop fel ingredienser eller trycka på fel knapp.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Ordning och reda.

 

”Varje fredag gör vi Housekeeping och fem S:ar, som det heter. Varje sak har sin uppmärkta plats. Tejprullar, pennor, knivar, buntband, linjal, skopor, hårnät, engångsärmmuddar, 3M-masker. I checklistan som vi kryssar i står det ‘Pärmar på utmärkt plats’. Bättre blir det inte.”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Nyhippieideal.

Dagens restaurangmenyer av det finare slaget är skrivna som Hemingways noveller eller Majakovskijs poesi. Substantiven får tala för sig själv. Kolja. Majrova. Basilika. Kocken har blivit vår tids barnmorska och förmedlare av ”naturliga och härliga” produkter, ja, han serverar barn av sol och vind.

För vem är väl han – denne upplyste guru – att STEKA eller ingripa i den blomkålsstrålning som flödar genom honom, denna underarmstatuerade guru. Det är sannerligen ett nyhippieideal, men skillnaden är att den strimlade rädisan lagd på tallrik enligt gyllene snittets princip inte ätes på landet i ”Moder Jord-Kollektivet” utan innanför tullarna där gästen åkt silverfärgad Porsche till platsen. Det är nåt som skorrar väldigt fel i våra miljömedvetna luncher till fantasipriser, våra giftfria kläder från dyraste gatan i Milano… För gud förbjude om någon bara tänkte att det är dags att sluta konsumera.

Jesper Nordström.

***

NOTERAT. Inspirationens lättja.

1878 satt den tyske fysikern Friedrich August Kekule von Stradonitz och somnade ifrån sin kvällstoddy framför brasan. Plötsligt dök en hjulorm upp som bild i tillståndet mellan vaket och dröm, och dagen efter tecknade han ner molekylstrukturen för Bensen. Detta har näst efter Newtons bula i huvudet efter ett fallande äpple varit ett standardexempel inom vetenskapsteori att inspiration i form av trött flum, dagdrömmar och för all del den fiktive Sherlocks morfin har löst stora centrala problem och gett nya perspektiv.

Inspiration har idag blivit att vara så jagande, dynamisk och presterande att tankens molekylstrukturer brister i takt med att golvet brister och vi faller handlöst ner i apati. Nytänkandet är bytt mot en slags heroisk blick i horisonten likt en stalinistisk affisch, och vi vet att den sovjetiska armen ibland körde slut på bensin innan den nått sitt mål. Nästa gång du maskar lite med en kopp blaskigt nescafé, tänk på tysken med bensenringen och behåll ditt goda samvete.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Språk.

Ett enkelt sätt att stärka självkänslan – fler språkligheter Svenska Dagbladet kör nästan dagligen med är olika frågesporter, fast det kallas quiz, det låter ju lite mindre mossigt. Jag ser av den senaste att jag smäller en av partiledarna på fingrarna genom att klara 25 rätt av 25 eftersom jag vet vem som skrev klassikerna. Det visste inte hon men fick som tack för det 500 kilo böcker från ett förlag – på min gamladammiga tid fick man bokpremier som ett bevis för att man kunde något. 25 av 25 har bara 2209 klarat, av totalt 10 666 som svarat på quizzet. Därmed är jag bättre än 79 procent av de andra. Inte så illa, men i en motsvarande som testade kunskaper i engelska fixade jag också alla rätt och hamnade därmed bland de översta tre procenten.

Det är kanske inte så mycket att yvas över, särskilt inte för en pensionerad litteraturprofessor som bott bortåt tjugo år i ett engelskspråkigt land. På samma SvD-websida uppmanas man att göra en aktiv insats: ”Var med och påverka framtidens journalistik. Vi söker dig som vill vara med och påverka hur nyheter i mobilen ska se ut. Som tack får du ett superpresentkort.” Jag påverkar gärna redan dagens tidningsskriverier, inte minst i de båda största dagstidningarna i vår huvudstad där man utan att blygas skriver allt sämre, och börjar raskt med något som står några rader längre upp på sidan när jag läser den på min platta padda. Under en bild på en fiskare i brandgult gummiställ som kollar att fångsten är ordentligt iskyld står: ”Experter: Politikerna måste våga stoppa fisket. Havet är vare sig fiskarnas, experternas eller förvaltarnas enskilda angelägenhet…” och så får man klicka sig vidare för att läsa denna debattartikel.

Jag drar genast på mig språkpolisuniformen: det finns en logisk finess i att skilja på vare sig – eller, och varken – eller. Det första anger i mitt språkbruk och för mitt språköra möjliga alternativ, det andra två omöjliga. Vare sig jag vill det eller ej förändrar sig språket, men det varken vill eller kan jag acceptera med jämnmod, säger Professor Stofil som inte heller kan med att det svärs så förbannat i tidningarna numera. När kommer superpresentkoret?

Ivo Holmqvist

 

***

NOTERAT. Bra betalt för Tintin och Milou. 

Georges Rémi, född den 22 maj 1907 i brysselförstaden Etterbeek, var klen i skolan utom i teckning. Där var han redan från början en baddare och blev bara bättre. I tolvårsåldern ritade han scouter – han var själv en av dem – men kom sedan på sitt lyckokast, den unge reportern med golfbyxor, bångstyrigt hår och terrier: Tintin (på flamländska heter han Kuifje, tofsen). Första serien handlade om Tintin i Sovjetunionen och var i svartvitt, också vad gällde åsikterna om kommunismen. Då hade Georges Rémi hunnit kasta om sina initialer, skrivit ut dem på franska och fått fram sitt nya namn: Hergé.

Under tyskarnas ockupation av Belgien fortsatte han att rita sina serier i den samarbetsvänliga Le Soir i Bryssel, en dunkel punkt i karriären, men det har inte hindrat Tintins framfart: han ritade tjugotre album om honom mellan 1929 och 1976 som blivit översatta till sextio språk och tryckta i ett par hundra miljoner. Hergé dog 1983, men änkan lade för tio år sedan grundstenen till det stora museum som sedan byggdes nära det nya universitetet i Louvain-la-Neuve. En ny Hergé-biografi kom lagom till hundraårsdagen, Tintin-teckningarna i tunnelbanan i Stokkel i Bryssel restaurerades, seriemuseet inne i Bryssel var sprängfyllt (änkan höll annars hårt i alla skisser) och är det fortfarande, och invid Gare Centrale visades hans scouter.

Och så lät Steven Spielberg och Peter Jackson oss möta Tintin och hans hund Milou, kapten Haddock, professor Kalkyl och de klantiga Dupond & Dupont på en fartfylld film som man blev lätt vimmelkantig av. I lördags auktionerade man i Paris Hergés omslag till den åttonde boken om Tintin, ”Kung Ottokars spira” som han ritade 1939. Det blev inte helt billigt, hammarens slutslag hamnade på 505 000 euro, i runda slängar fem miljoner kronor.

Ivo Holmqvist


***


NOTERAT. Upp till kamp för en avkönad föräldradag!


Någon sällsynt gång kan rubrikerna i den annars lika nyktra och välbalanserade Helsingforstidningen Hufvudstadsbladet förleda läsaren att tro att de saxats ur den förträffliga pressgrannen väster om Bottenhavet, Grönköpings Veckoblad. ”Fars dag blir könsneutral på daghem i Helsingfors” står att läsa ovan en artikel från den andra november, om en innovation som man nu genomför på ett dagis i stadsdelen Brändö (för oss rikssvenskar mest känd från Henrik Tikkanens självavslöjande så kallade adresserie där en av delarna heter ”Brändövägen 8, Brändö, tel. 35”). Det är, tycker föreståndaren på denna barnkrubba, djupt orättvist att Fars dag som infaller i Finland den 12 november ska vara förbehållen enbart fäder.

Nutida familjebildningar uppvisar fler mönster än den traditionella mamma-pappa-barn kombinationen. Så varför fortsätta begränsa dagen till far? I stället döper man om den till ”närståendedag” (denna barnkrubba/kindergarten i Brändö är finskspråkig, ska sägas). Vad man tänker kalla Mors dag framgår inte, det får vi se i slutet av maj. De tjugofem kommentarer som hittills fogats till nyhetsnotisen i Hbl pendlar mellan det försiktigt neutrala och det satiriskt-sarkastiska. Efter att ha funderat på denna knäckfråga föreslår jag följande: slå samman mors och fars dag och kalla den något engelskt, det är ju så tjusigt, fast inte mum and dad. För att alla ska bli nöjda stjäl vi i stället alla uppgivna tonåringarnas suck över dammiga och mossiga föräldrar: Dumb and Mad-day.

Ivo Holmqvist

***

NOTERAT. Feltänkt.

Ett stort försäkringsbolag skickade en invitation till mig: ”Vi bjuder på bio! Vi har nöjet att bjuda in dig och en vän på bio då vi visar filmen Vilken jävla cirkus.” Försäkringsbolaget ”kommer vara på plats och informera om möjliga investeringar i dagens låga ränteklimat, med exempel på en populär lågriskplacering som i skrivande stund avkastar 6 % i återbäringsränta.”

Vad var det då för produkt jag lockades med till denna sälj- och investeringskväll? DN:s recensent betecknar filmen som ett ”kulört gytter av klichéer”. Ja, inte en enda tidning, pappersburen eller på nätet, inte en enda radio- eller tv-recension, begåvade filmen Vilken jävla cirkus med annat betyg än två långfingrar, eller lika många slag i ansiktet.

Jag vet att detta bolags primära syssla inte är film. Men vilken aktör som helst som är ute efter att förleda mig att satsa mina besparingar tänker fel om de försöker locka mig med fuktiga, mögelangripna skorpor eller en film som smakar och uppvisar samma diskutabla egenskaper. En bjudning är med ganska så stor sannolikhet tänkt att direkt och även genom association skapa goodwill och förtroende och jag är inte helt säker på hur Vilken jävla cirkus skulle kunna mobilisera någondera av detta.

Vladimir Oravsky

***

 

NOTERAT. Identitetskris.

”Jag har konfliktförlopp grön – blå – röd i det Motiverande Värdesystemet. Mitt SDI-resultat är ‘Blå’. SDI står för Strengths Deployment Inventory och är en egen kartläggning utifrån vad som driver människor och vad som ger dem en känsla av egenvärde. Inom Core Strengths som vi har kört här på jobbet har jag alltså MVS ‘Blå’. Det betyder att jag är angelägen om andras välbefinnande, skydd och utveckling. Jag har en stark önskan att hjälpa andra på ett sätt som verkligen gör nytta. Det är inte så dumt att veta var man befinner sig i denna färgskala i samarbetet med andra människor. Det hjälper mig att ta rätt beslut och gör mig till en mer uppmärksam medarbetare. Nu fick jag höra på omvägar att det tillkommit ett nytt stjärntecken – ‘Ormbäraren’ – som förskjutit alla datumen. Nu är jag inte längre Jungfru utan Lejon. Sånt får man ju skicka hem ett brev om?!”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Bevarade lugnet när det stormade som värst.

”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”.

Man ska välja århundradets finlandssvensk ser jag i en artikel i Hufvudstadsbladet, den utmärkta avisan från Helsingfors som alltid lyckats balansera inhemska nyheter med utländska begivenheter och som rapporterar både från världens oroshärdar och om vad som sig tilldrar i Kyrkslätt, Esbo och andra kranskommuner till Finlands huvudstad. Tidningens förre chefredaktör Jens Berg som ingår i juryn föreslår en radda namn på lämpliga kandidater, alltifrån republikens tillkomst 1917: förstås marskalken Mannerheim vars ryttarstaty finns på den boulevard som är uppkallad efter honom, vidare kompositören Sibelius och konstnären Helene Schjerfbeck, författaren Edith Södergran och vetenskapsmannen Ragnar Granit.

Ett namn saknar jag i hans uppräkning, filosofen Georg Henrik von Wright som var Wittgensteins vän i Cambridge och som gav ut hans efterlämnade manuskript. Men det är nog troligare att det blir författaren till paradoxen i rubriken ovan som utses. Den återfinns i ”Trollvinter” av Tove Jansson som lät sina personager, mest Mumintrollet, bevara lugnet när det stormade som värst. Det är en inställning till livet som behövs nu mer än någonsin när mycket rasar samman, i en tid som visar allt fler skrämmande likheter med andra hälften av 1930-talet då nedräkningen började ticka på till den kommande världsbrand som snart blev oåterkallelig. På Svenska Dagen den 6 november som firas samma dag som göteborgarna äter Gustav Adolfs-bakelser får vi veta vem som blir århundradets finlandssvensk.

Ivo Holmqvist

***

NOTERAT. Kebnekaise, handlar om myterna.

”Den längsta resan är resan inåt”, står det inhugget i klippblocket vid Kebnekaise.

Citatet är hämtat från diktverket Vägmärken av FN:s tidigare generalsekreterare, Dag Hammarskjöld.

Det sägs att Hammarskjöld gjorde långa vandringar kring Kebnekaise inför svåra beslut i generalförsamlingen. Han var starkt religiös och Kungsledens sträckning mellan Nikkaluokta och Abisko har förärats titeln pilgrimsled, av Svenska kyrkan. På utvalda platser längs med leden finns citat från Vägmärken. Tanken är att stanna till vid meditationsorden och bära med under pilgrimsvandringen.

Vägmärken är en av de mest märkliga böcker som skrivits av en politisk ledare. Hammarskjöld beskrev Vägmärken som en förhandling med gud. En vitbok, där döden och ensamheten är påtagligt närvarande.

Det sägs att Hammarskjöld förutsåg sin egen död. Efter att hans flygplan kraschat under en fredsmäkling för FN, hittades manuskriptet till Vägmärken i hans lägenhet. Bredvid manuskriptet låg ett brev. Brevet innehöll instruktionen att, vid hans frånfälle, publicera Vägmärken.

 

Anders Hermansson

***

 

NOTERAT. De fridlysta.

 

”’Nu får det räcka.’ En granne till mig har uttryckt sig främlingsfientligt. ’Den här människoförflyttningen världen över är inte naturlig.’ Jag påminde honom om att i klimatförändringarnas spår riskerar våra svenska landskapsblommor att förflytta sig norrut. Det kan inte jämföras, sa han. ’Blommor är fria.’ Jag tror inte att han själv hörde hur dumt det lät.”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Var rädd om vinnarskallen.

”Av säkerhetsskäl har vi nu fått lära oss hur man går i trappor. Man ska hålla i räcket. Vi blev visade en kort filmsnutt och fick sedan skriva på en deltagarlista allihop. Det kan man förstås skratta åt och skoja om, men det är rätt att fokus ligger på säkerhetsfrågor. Vid byggandet av Citybanan dog sex arbetare. Det är oacceptabelt. Vi måste ha nollvision på arbetsskador. Genom att arbeta med riskrapportering håller vi ett vakande öga på farorna. För några år sedan låg fokus mer på viljan att vinna. Hur är det med din vinnarpassion? Förenklat: Hur är det med vinnarskallen? Då förstår ni hur vettigt och riktigt det är att sätta säkerheten först. Idag skulle svaret ha blivit: Tackar som frågar. Jodå, jag håller i räcket. Än så länge har jag huvudet i behåll.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Skörd.

Elva björnbär blev första skörden från den magra plantan, alla sura. Den har stått i söderläge under flera år utan att ge frukt. Från trädet med Göteborgs Diamant har det rasat fullmogna päron. Under en vecka i september invaderades trakten av 2500 militärfordon, och en hygienbarack för soldater sattes upp intill kyrkogårdsmuren. Jag åkte till Norrköping för att tala om värnplikt och besökte ett vackert antikvariat, med mycken okänd utgivning på borden. Lagar nu får i kål. Ett stråk av lättsamhet genomkorsar mitt vemod. Just som kabeln till batteriladdaren går av!

 

Anders Björnsson

***

 

NOTERAT. Civilkurage.

I en av sina böcker berättar Hannah Arendt – skriver Sven Lindqvist i sin tänkebok Myten om Wu Tao-Tzu – hur ett gäng råskinn från nazistiska SA i början av trettiotalet stormade in i ett hyreshus någonstans i Nordtyskland, larmade uppför trapporna, slog in en dörr till en lägenhet där en judisk familj bodde, och släpade ut dem så skändligt som möjligt och under så stort oväsen som de kunde åstadkomma. Det var ett experiment: man ville kolla om man kunde fara fram ostört eller om någon i huset skulle ingripa till familjens försvar. Men alla grannar höll tyst, stängde och låste sina dörrar. Då visste man att det var fritt fram att trappa upp våldet, allt eftersom.

Den amerikanske författaren Harlan Ellison har en liknande faktabaserad episod i en av sina riktigt otäcka noveller, om hur en kvinna blir misshandlad och mördad på öppen gatan på Manhattan medan mängder av ögonvittnen hänger i fönstren utan att avbryta våldet och hindra döden. Civilkurage lyste med sin frånvaro de gångerna, som så många andra. Måtte det inte göra det i Göteborg när nynazistiska huliganer nu testar tålamodet. Ordningsmakten där har redan visat sig handfallen när den tolererat en otillåten demonstration, en absurd situation. Man önskar att den arga tanten i Växjö som dängde sin handväska på nynazistiska skinnskallar har medsystrar på västkusten. Ännu är det inte för sent att sätta fälleben för råskinn som trampar i tropp – läs de kloka inläggen av Anita Goldman och Heidi Fried i Dagens Nyheter.

 

Ivo Holmqvist

***

 

NOTERAT. Väsenskärnan. 

Upprepning är kunskapens moder. Men här vill man gärna skilja på själva forskningsprocessen – där upprepning och omtagning är givna metoder, experimentets väsenskärna – och framställningskonsten – som trots allt fordrar ett större mått av variation, för att inte säga elegans. Det enda som inte går att upprepa, alltså att experimentera med, är födelsen och döden. Men frågan är också om dessa händelser alls går att framställa på ett sätt som ger oss insikt eller förståelse. I dessa sammanhang blir allt så – definitivt, platt närmast.

Anders Björnsson

***

NOTERAT.  Dags för nordiska musikdagar i London.

Nästa år fyller FST, Föreningen för svenska tonsättare, hundra år. Redan nu tar sig många av de fyrahundra medlemmarna ton, under fyra dagar i London: från 28 september till första oktober går storsatsningen Nordic Music Days av stapeln på Southbank Centre längs Themsen, platsen för den legendariska Festival of Britain 1953. Tre organisationer står bakom, förutom FST också Nordiska Komponistrådet och Nordiska Ministerrådet via deras ”Nordic Matters” som är en finurlig benämning; andra ordet kan läsas både som ett substantiv och ett verb. Den årliga nordiska musikfestivalen är av gammalt datum då man började redan 1888, men detta är första gången den hålls i London.

Ett fyrtiotal nordiska komponister kommer att presenteras, man ordnar konserter (dirigenten Esa-Pekka Salonen är på plats), workshops och seminarier, och det kommer att sjungas på färöiska och jojkas – säkert mycket exotiskt för engelska åhörare fast inte riktigt lika mycket som innan Sameblod gick på export. Svensk konstnärlig ledare är Martin Q. Nilsson som kanske är den femte i föräldrarnas barnaskara om Q står för Quintus (q-et hos den en gång mycket kända stumfilmsstjärnan Anna Q. Nilsson från Ystad, hon som spelar kort med Buster Keaton i slutscenen av Billy Wilders film Sunset Boulevard, stod för Quirentia). Alltså hög tid att ta sig till Themsen – eller vänta till nästa år. I april 2018 möts man i Helsingborg.

Ivo Holmqvist

***

 

NOTERAT. Språkpolisen.

”Med ett bra språk undviker du en del konflikter. I tillverkningsföreskriften för en av våra brustabletter beskrivs arbetsmomenten när vi väger upp de ingående råvarorna: ‘Uppvägning sker i plomberade fat på plastpall inlåsta i nätbur’. Inte underligt att vi klagar på arbetsmiljön.”

 

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

 

NOTERAT. Korparna.

Thomas Bannerheds roman Korparna, som utspelas på ett småländskt småbruk, hyllades av kritikerna och renderade författaren Augustpriset. Nu har Jens Assur bearbetat verket och gjort en film, med biopremiär i oktober.

Med stålaktigt klingande monoton musik och med panoreringar där jord och himmel möts i långa tagningar har resultatet blivit en primitivistisk brygd om basal överlevnad och om sammanbiten kamp; ett landsbygdsdokument med dystopisk grundton. Man påminns om van Goghs Potatisätarna och om Jan Troells utvandrarsvit om det tuffa livet i Korpamoen: samma tunga stenar att baxa undan, mörk, mager och fårad jord, utbredda tystnader mellan människorna, ändlöst slit…

Berättelsen om en far som under tyngden av plikter drivs in i psykisk sjukdom och med en son som hellre leker ornitolog än ser en framtid i pappans fotspår (han vill inte, likt korparna, fastna i fågelnäten) vevas fram i tunga, långa sekvenser. Dialogerna är fåtaliga, dramaturgin emellanåt obefintlig. Reine Brynolfsson och Maria Heiskanen är fantastiska som föräldraparet, och känslan av 1978 väl levandegjord, men interiörerna påminner snarast om Sune Jonsons småbrukarbilder från 50-talet.

Björn Gustavsson

***

 

NOTERAT. Helheten och delheten. 

 

”Alla dessa nymodigheter inom arbetslivet: Lean Production och spaghettidiagram. Vikten av att kunna se helheten snarare än delheten. Vad är det? Är det att kunna se hela problemet snarare än bara en del av det? Är det att se hela vansinnet eller bara hur halvtokigt det är? Jag tycker att det är helt vansinnigt, men vi får ofta höra: ’Så ser världen ut.’ Så har världen bestämts att se ut av en mycket liten del av befolkningen.”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Mosaikskärvan.

Nog är gångarten en långt viktigare karaktärsegenskap än ansiktsuttrycket. Därför att den inte kan förfalskas. Och den ger ju så många fler indikationer än blotta utseendet. Den är ärlig, varken yta eller sken. Den involverar hela kroppen. Den syns på långt håll. Den har inte bara med humöret att göra utan också med väderleken. Du småspringer, du stannar till, stödjer dig på en käpp. Alla dessa rörelser är individuella, så gott som aldrig föreskrivna eller inövade. Den som ramlar ramlar på sitt sätt. Man förstår om en människa är munter eller dyster. Tavelseende!

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Företagshatten.

”Företagshatten! Jag har ofta funderat på hur den ser ut. En blå badbollsformad plastmössa med ventilen i pannan så att det blir lätt att släppa ut luften. Eller en triangelformad keps gjord av flätade buntband. En svart trollkarlshatt med hål i toppen som rymmer allehanda uppfinningar och verktyg. Det är bara fantasin som sätter gränser. Vid ett hastigt omslag i körplanerna eller vid en oförutsedd uppgift som plötsligt blivit bråttom eller viktig börjar vi att prata om företagshatten. ‘Vi får ta på oss företagshatten’. Denna symbol för att lägga manken till. ‘Bara för denna gången. Vi får ta på oss företagshatten och springa det där extra varvet’.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

 

NOTERAT. Om Loffe.

Att skriva kort är en konst. Att skriva kort om Janne ”Loffe” Carlsson är närmast omöjligt. Få stämmer in på etiketten mångsysslare som han, och låt oss nu vid hans frånfälle vara generösa och se det som något positivt.

Att spela torrt är också en konst, och det var vad han gjorde som jazzbatterist, hans kanske mest bortglömda sträng på lyran. Under proggens glansperiod, när musiker ägnade sig åt ekvilibristik instrumentonani, spelade han stram återhållen artrock med Bo Hansson på Hammondorgel.

Han spelade också torrt i filmen ”Vem älskar Yngve Frej”, och visade här igen sin förmåga att vara återhållsam. Det är synd att han mest kommer minnas för Göta Kanal och andra spexiga lättviktare, när det fanns ett sådant djup i honom. Jag minns jag såg honom ta en hamburgare i förköpet på en factory outlet i Göinge, och att han bodde här sina sista decennier kan man dra en del växlar på. Det (skånska) gemytet parat med granskogsvemod ringar in personligheten hos en av våra stora seriösa clowner.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Geniet.

”Jag är lösningsorienterad, snabbagerande, möjlighetsorienterad och känner stort ägandeskap. Skriver risker och störningar och lämnar in förslag på ständiga förbättringar. Jag har ett starkt egendriv, är flexibel och anpassningsbar.Ser jag nåt så gör jag nåt. Lagspelare, tävlingsinriktad och service-minded. Jag har en eldig ’Passion to Win’ och ser helheten snarare än delheten. Kort sagt: jag är komplett galen.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Att tolka.

Någon sa att någon visste. Någon tolkade tecknen på att något inte stod rätt till. Någon tolkade och förvrängde så någon delade att någons syster förts bort till Mars. Många ”Någon” tillhörde ett Folk som inte läste för många böcker utan hade sunda, friska, insikter liksom i själva inälvorna om hur det verkligen förhöll sig. Någon av dessa någon visste att dessa enkla sunda människor dagligen drogades av gas från flygplan för att inte se kopplingen mellan satanism och Obamas leende…

De mjuka humanvetenskapernas tolkningskaraktär och öppenhet för perspektiv har börjat blandas ihop med naturvetenskapernas absoluta krav på bevisbarhet. Känslan och åsikten om att vaccin skapar autism tas på allvar och skördar liv. Från naturvetenskaplig von-oben-arrogans till postmodernt dravel på internet, denna kunskapskollapsens teknologiska inkarnation.

Putins lögnfabriker och Gwyneth Paltrows humbug. Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl, men man hoppas att barnen ändå får sitt vaccin.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Arter.

Och alla våra invasiva arter! Rosenspireahäck, kirskål, hallonen, både de äkta och prydnadshallonbusken som blommar nu. De är motsatsen till vänner som försvinner och lämnar blott frågetecken efter sig.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Läsning.

Radioföljetongen: Torgny Lindgren läser enkelt, okonstlat. Men pauserar där det inte ska vara pauser. Man sitter och väntar på när nästa kommer. Han styckar sönder. Också viktigt: binda samman (även där skiljetecken står).

Anders Björnsson

 

***

NOTERAT. Förorten och byn.

Den moderna förortens släktskap med byn. Ja, som trädgårdsstaden Kista, med ett centralt torg/centrum som bygatans förlängning. Mixen ruralt-urbant. Också vissa samhällen på landsbygden gavs stadskaraktär. Där jag bodde i Skåne: till exempel Harlösa, Löberöd, Lövestad, Vollsjö. Samtidigt miljonprogrammets släktskap med 1920-talets arbetarborgar i Wien – ett slags konkurrenter till de aristokratiska palatsen. De senare hade inte heller småkommers i gatuplanet.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Då och nu.

För två generationer sedan sade man att värdet på en ny flygel var beständigt, medan värdet på en nytillverkad bil sjönk till hälften redan andra dagen efter försäljningen. Idag har flyglar inget andrahandsvärde alls. Och en lackering med sju strykningar kostar dig 50 000 kronor, minst.

Anders Björnsson

***

 

NOTERAT. Gallerian.

 

”Ingenstans går vi fria från industrisamhällets påverkan. Effektiviseringsmodellerna och det hårda klimatet genomsyrar snart allt vardagsliv. Igår var jag på Väla. I tidsspannet mellan larmbågarnas pipande glitterljud när ett klädesplagg – bricklarmat eller etikettlarmat – dras i en påse genom spärren och en kvinnas skamsna röst: ”Oj, var det jag som pep? Ursäkta!” blottas en hård och slipad värld. Under den korta stunden utkristalliseras köpkraftens obarmhärtiga dom. Hon småspringer fram till disken, upp med påsen till butiksbiträdet, larma av, och så tack och adjö.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Om tröghet. 

Efter den stora branden i höghuset i London så har man fortfarande inte lyckats fastställa ett exakt dödsantal.  Det man däremot vet är att många nya byggnader rests utan att nödvändiga försiktighetsåtgärder vidtagits. I Sverige vill politiker och byggherrar lätta på de regler som har omgett byggandet. Det får inte vara så krångligt att uppföra bostäder. Behoven är skriande i stora städer. Planbyråkratin och möjligheter att överklaga utgör hämskor. Och fastighetsexploatörer drar sig för de dryga kostnader som är förbundna därmed. Men man bygger väl för människor: bostäder, arbetsplatser, skolor? Det borde vara säkra och vackra lokaler, där vi vistas under så stor del av vårt liv. Vi skulle inte behöva känna ängslan för detta yttre, när människokroppen i sig rymmer så många fallgropar, så mycken skröplighet. Höghusbranden illustrerar behovet av goda institutioner, offentliga kontroller, medborgarmedverkan, en sorts tröghet i ord och handling.

Anders Björnsson

***

NOTERAT.  Man får vad man förtjänar. 

När Trump blev president för ett drygt halvår sedan gick det nog ett förskräckt sus genom världen. Men är det så förvånande egentligen? Det sägs i cyniska sammanhang att varje land får de ledare de förtjänar. USA lider knappast brist på handlingsmän med dubiös moral. Både i verkligheten och i fiktionen. Nationalpoeten Walt Whitmans essäer om demokrati rymmer tämligen osmakliga passager med hyllande av handling och förakt för svaghet.

Hollywood har en uppsjö av myter om män som ger sig ut i natten eller på prärien för att ”rensa upp”. Repliken ”Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets” i Taxidriver har en slående likhet med Trumps avsikt att rensa upp i träsket. Trump är det första ”twitterpresidenten”, och Twitter är det värsta av det värsta i en mediakultur där allt över 4000 tecken är såååå booring. Hans arena har med andra ord grundlagts under lång tid. Trump är framburen av en anti-intellektuell brölkultur, så är hans presidentskap så förvånande egentligen?

Jesper Nordström 

***

NOTERAT. Plan med planer. 

1853 tvingar USA Japan att öppna upp sitt land. Hamnar får besökas av västerländska handelsfartyg och ett starkt feodalt auktoritärt samhälle börjar ge vika för meritokrati och liberalism. Men snart växer motstånd mot den ”västerländska dekadensen” och på 1930-talet blir Japans politik snarlik den tyska: en reaktionär revanschistisk högerdiktatur. Som en blixt från klar himmel attackerar ett flygplan Pearl Harbor.

Efter 1945 bedriver USA ett geopolitiskt schackspel och kör sitt fagra tal om demokrati och västerländska värderingar, och ser gärna att mellanöstern förblir instabilt och eftersatt, för gud förbjude att någon stat blir kaxig nog att ta mer betalt för olja. Som en blixt från klar himmel flyger ett Boeingplan in i World Trade Center 2001.

Man frågar sig när Amerika ska börja se ett mönster och börja med självrannsakan…

Jesper Nordström 

***

NOTERAT. Hundraprocentaren.

 

”Min arbetskamrat Nenad är tillbaka på hundra procent efter en lång tids sjukskrivning. Fredag idag, och som alltid om fredagar på vårt Daily Management-möte ska vi lyfta fram en ‘Success of the Week’. Vi står knäpptysta. Det är krystat. Men chefen har förberett: Nenad är ju tillbaka på hundra procent. Det tycker jag är veckans framgång. Men det är ju för fan bara för att Försäkringskassan krånglar, utbrister Nenad. Min läkare vill att jag ska vara hemma. Det blir stort jubel. Nenad är med oss till hundra procent hela dagen och går hem med ett leende på läpparna.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Adolf hade namnsdag, och SVT2 visade Diktatorn.

Charlie Chaplins viktiga politiska antinazistfilm The Great Dictator visas nu på Svt Play. Där  spelar Chaplin en dubbelroll, dels som den judiska barberaren Harü Tondadoz men även som diktatorn Adenoid Hynkel, det vill säga Adolf Hitler. Den premiärvisades i ickeockuperade och med nazismen icke sympatiserande länder från och med år 1940. I Sverige visades den först efter kriget, det vill säga, först då det stod helt klart att Hitler inte undgått sitt öde.

Det var på Goebbels order som The Great Dictator inte fick spelas i Sverige. Nazistemblemet hakkorset omvandlades i filmen till 2 kors alltså double-cross, det vill säga dubbelspel och bedrägeri…

Vladimir Oravsky

***

Noterat med 1000 tecken.

I Donald Sindens läsvärda bok A Touch Of The Memoirs kan man bland annat  läsa att när John Ford filmade Mogambo med Clark Gable, Grace Kelly och Ava Gardner, så klagade filmens producent Sam Zimbalist över att Fords inspelning var försenad med tre dagar. Ford grabbade då tre på måfå valda manussidor, rev ut dem, och med lugn röst konstaterade att “We’re on schedule”.

Jag drog mig till minnes denna underhållande berättelse om en av filmens absolut största filmregissörer när jag fick ett mejl från Opulens redaktör apropå min födelsedagshyllning till Hans Alfredson igår. ”Är väl inte helt förtjust i födelsedagshyllningar (är liksom Hans Alfredson anarkist) men mina antiauktoritära fobier ska kanske inte helt styra vår publicistisk 🙂 Och den här födelsedagsgrisen är väl en, om inte den, kanske största just nu levande svenska kulturpersonligheten. Hm, kan du få ned den till en not? Alltså 1 000 tecken.”

Jag redigerade omgående texten och svarade redaktören: ”Var så god: Nedkortad från 5 323 till 1 860 tecken. Vill du ha det ännu kortare, deleta samtliga vokaler. Texten kommer att fungera ändå, skall du se. På återhörande \/ladimir”.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT. Rumi (1207-73) var en helig man och poet på persiska som grundade de dansande dervischernas mystiska orden inom islam. Som diktare är han upphovsman till Mathnavi, ett väldigt, allegoriskt verk, lite som Romanen om rosen vid samma tid i Västeuropa.

Men bakom Mathnavis liknelser och fabler om kärleken döljer sig den sufiska mystikens umgänge med Gud. Namnet Rumi betyder ”romaren” eftersom han verkade i trakter av Turkiet som erövrats från Bysans som ju var Romarrikets fortsättning.

Chassidismen har varit en av de mest inflytelserika källorna till spridandet av kabbalistiska läror i Isaac Lurias efterföljd. Rörelsen startades av Israel ben Eliezer (Baal Shem Tov), men har fortsatt i många förgreningar fram till idag.

I boken Levinas and Buber: Dialogue and Difference tar flera olika författare upp Bubers verk och ställer dem emot Levinas verk. Båda två har haft stor betydelse för det judiska tänkande. Buber hävdar att det äkta mötet är ömsesidigt och att båda parter behöver mötas. Dock indikerar Buber i sina verk vid ett flertal tillfällen (Människan och hennes bildkonst, Jag och Du) att individen kan ha detta förhållande till sin omvärld i stort. Buber ger dock ingen bra förklaring till hur man kan ha ett äkta möte med ett dött ting.

Carsten Schale Palmer

***

NOTERAT. Den röda bollen.

 

”I personalmatsalen har företagsledningen ställt en stor genomskinlig plastkub. I den finns bollar i olika färger. Varje avdelning har en färg och för varje förbättring vi lämnar in som en ‘ständig förbättring’ till förslagslådan får vi en boll i vår färg. Vi kunde inte komma överens på skiftet om vilken färg vi skulle ha. Nu lyser den röda plastbollen i havet som en påminnelse om hur oense vi är. Det blev inte så bra.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Filmregissören och producenten John G. Avildsen, som bland annat  gjort Rocky och Karate Kid, dog igår, den 16 juni, 82 år ung.

Avildsen höll på att förbereda sin trettionde film, Nate & Al med Richard Dreyfuss och Martin Landau i huvudrollerna. Avildsen, som ofta skrev, fotograferade, klippte och till och med producerade sina filmer själv, blev mest känd för sina allegoriska filmer om USA,  exempelvis Rocky (Rocky, 1976), Joe (Joe – Skjut varenda jävla hippie!, 1970), Save the Tiger (Save the Tiger, 1973) och W. W and the Dixie Dancekings (Smart som fan!, 1975) och The Karate Kid (Karate Kid – Sanningens ögonblick, 1984).

“You see, fear is a fighter’s best friend. You know, but it ain’t nothing to be ashamed of. See, fear keeps you sharp, it keeps you awake, you know, it makes you want to survive. You know what I mean? But the thing is, you gotta learn how to control it. All right? ‘Cause fear is like this fire, all right? And it’s burning deep inside. Now, if you control it, Tommy, it’s gonna make you hot. But, you see, if this thing here, it controls you, it’s gonna burn you and everything else around you up. That’s right, you know?”, lär Rocky ut i Rocky V. Det är ingen kortlivad lärdom.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT.  Carsten Palmer Schale eftersöker mångdimensionella mediaanalyser.

Media föddes som organ för de bildade, förvandlades till folkbildande institutioner, transformerades till massmedia för att slutligen övergå i ytmedia. I ytmedias programmerade strategi ingår att allt skall vara enkelt, kortfattat och ytligt. Ytmedia är dagens form för gladiatorspelen i Rom.

Dagens svenska ytmedia är fast förankrad inom stockholmsfamiljens trygga urval och kombinationer av från högre ort proklamerade sanningar om världen, Sverige och den enskilda människan. Ytmedias journalister, när de inte enbart är kändisar eller tyckar-krönikörer, är ofta måttligt bildade barn och äkta hälfter till andra av samma sort. Inaveln är legio. Tanken är inavlad. Texten är inavlad. Budskapet är egentligen internt: vi ger ”dem” vad ”de” tror att ”de” vill ha. Men det är inte detta som jag vill ha. Jag vill ha djupa och mångdimensionella analyser av allt från svensk segregation till situationen i Sudan.

Utöver detta håller Sverige på att utvecklas till en representantokrati, där representanterna har mer gemensamt med varandra än med dem de påstår sig representera. Tyvärr tycks ytmedia och representantokraterna också vara invecklade i varandra. Ibland vet innefolket därför inte riktigt på vilket av sina ben de skall stå. Brorsan är ju dessutom hög direktör.

Carsten Palmer Schale

***

NOTERAT. Idag är det 16 år sedan det som gått till historien som Göteborgskravallerna inleddes.

Den 14 maj 1931 förlorade den 19 år unge Sture Larsson, den 22 år unge Evert Nygren, den 31 år unge Erik Bergström och den 35 år unge Viktor Eriksson livet. De sköts till döds av militärer, som ansåg sig ha rätt att skjuta skarpt på demonstranter under tidningsmannen och den frisinnade statsministern Carl Gustaf Ekmans era. Även den 20-åriga Eira Söderberg miste livet vid detta tillfälle, fast hon inte ens demonstrerade, utan var åskådare och träffades av en rikoschett.

Under det som kallas Göteborgskravallerna 14-16 juni 2001, då socialdemokraten Göran Persson styrde konungariket, EU höll toppmöte i Göteborg och USA:s president George W. Bush kom på ett kort besök, blev ”bara” en enda person skjuten, den stenkastande 19-åringen Hannes Westberg. Han förlorade visserligen ena njuren och mjälten samt en massa upproriskt blod, men han överlevde. Och dömdes till fängelse för våldsamt upplopp. Både ljudet och händelseutvecklingen i myndigheternas filmbevismaterial mot honom var kraftigt manipulerade skulle det visa sig.

Förundersökningen beträffande bevisningsförfalskningen lades dock ner, eftersom man menade att det inte var görligt att komma fram till vem hos polis eller åklagare som förvanskat bevismaterialet. Hannes Westberg avstod då att överklaga domen till högre instans. Vi glömmer varken Ådalen 31 eller Göteborg 2001.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT. Glad eller inte-knappen

”Happy or not? Två såna tryckknappar skulle man haft på bröstkorgen. Vill företagsledningen att jag ska gå runt och se glad ut på jobbet trycker dom på den gröna knappen. Är dom inte intresserade av att höra vad jag har att säga trycker dom på den röda. Tänk att det sista man ska få se om dagarna innan man går ut genom grinden är ett kösystem. Istället för nummerlappar är det två tryckknappar. En grön och en röd. Glad eller inte? Det är en rimlig fråga. Jag är en glad prick, men inte går jag runt och trycker på knappar för det. Vill dom veta hur jag haft det idag får dom minsann fråga.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Skopan om alltings värde.

 

”Idag i uppvägningen fick vi höra att det inte är värdeskapande att köra truck. Vi ska bara väga upp råvaror. På Atlet i Mölnlycke får dom höra att det är värdeskapande att tillverka truckar. Produktionssamhället!”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, Illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Om Heidenstam och distans.

”Jag längtar marken där barn jag lekt”. En rad ur den svenska diktskatten som slitit sig loss ur helheten och står ensam stark. Det är ett exempel på hur ett grammatiskt brott ger en djupare och större innebörd. Det går på tvärsren mot den dualistiska tanken att medvetandet står på distans och längtar till.

Heidenstams längtan konstruerar marken och ger en vinkning till den tidens kunskapsteori; att medvetandet inte registrerar likt en Daguerreotyp utan medskapar.

Det finns en parallell i den samiska kulturen. Man jojkar inte om någon, man bara jojkar henne.

I vårt helt digitalt uppkopplade samhälle där vi närmast är transcendent förbundna med molnet måste vi lära oss lägga till ett till som nerkylande distans och igen förstärka vår förmåga att lida Tantali bitterljuva kval.

Här sitter jag utan Spotify och längtar till skivbacken där ungdom jag lyssnat. Den som är helt uppkopplad med världen kommer att ätas av den

Prepositionen till bär både värdighet, distans och riktning inom sig.

Jesper Nordström

***

 

NOTERAT. En bedrövlig dag i Björns liv.

Björn orkade inte mer.
Han var trött på allt.
Hela morgonen hade han legat
och funderat över sitt liv,
som inte blivit riktigt som han hade tänkt sig.
Saken blev inte heller bättre av
att han tyckte att han blivit gammal och utsliten.
Nä, idag kände han sig riktigt vissen.

Och inte kunde han få ordning på alla sina tankar
som snurrade runt i huvudet.
I ett försök att sluta tänka bestämde han sig för att ligga helt stilla
och bara stirra i taket.
Han lyckades delvis,
för han låg verkligen helt orörlig med blicken stadigt fäst i taket.
Däremot kunde han inte hindra tankarna
från att fara omkring i sitt huvud.
Ja, idag var det verkligen en bedrövlig dag i Björns liv.

Melker Garay

***

NOTERAT. Ett resebrev från Peloponnesos.

Taxichauffören som tar oss från Mykene är mycket talför. Jag har prutat på hans fasta taxa till Korinth, men det gör mig ont när jag förstår att han måste betala vägtullar för beloppet, fram och åter. Ett lätt eftermiddagsregn faller under färden; det behövs för olivträdens skull. Från motorvägen pekar chauffören ut berget där man högg sten till fästningen för närmare tvåtusen femhundra år sedan.

Men var år fåren? En stor del av stammen såldes av till utlandet i början av seklet, säger han. Nu måste fyrtio procent av mjölken som behövs för fetaosten importeras, främst från Holland och Tyskland. Chauffören blir skrapig på rösten. Järnvägsstationerna är nedlagda på sträckan Korinth–Aten, och nu ska ett italienskt bolag köpa upp järnvägsnätet för en struntsumma. Människor förargas, romarna är på bettet igen.

På krogen i Mykene satt en vacker grekinna och försökte tilltala oss på franska. Hennes ansikte var en berättelse från sagatiden. I utställningspaviljongen i Korinths antika centrum, med de fortfarande pågående utgrävningarna runt om, fanns ett ”porträttlikt” huvud av Julius Caesar. Jag gick in till slaktaren och frågade om han hade lamm. Han styckade ett, med yxa och krok i taket som enda redskap. Två fulla kotlettrader kostade 30 euro.

Vår villa ligger vid vad som först tycktes vara en bygata. Det var huvudleden mellan Korinth och Aten fram till 2004, Olympiska spelens år. ”Överallt hittar man saker i marken”, säger vår taxichaufför. ”Om jag ska plantera ett nytt olivträd, måste jag ha godkännande från den arkeologiska myndigheten.” Det fläktar från Medelhavsviken. Snart börjar klockringningen.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Anders Björnsson om skönhetsvärden. 

Jag måste skaffa en glasburk med bläck härute. Det japanska mörkbruna bläcket, så att jag kan fylla på reservoarpennan vid behov, också när vi är på uppländska landsbygden. För mina handskrivna dagboksanteckningar använder jag numer bara den pennan. Det har inget egenvärde men ett skönhetsvärde.

I Sundsvall gick jag strax före min avresa in på en italiensk restaurang, som just hade öppnat sina dörrar och ännu inte hade fått några gäster, för att be om att få låna en telefon (jag hade glömt min i Giresta föregående helg) och beställa något att dricka som tack för besväret. Det var en mycket vacker lokal, sinnrikt inredd. Där såldes också charkuterier, ostar, olivolja med mera över disk. I en nisch exponerades otaliga sorters grappa, ljusa som mörka. Möbler och väggar befann sig i en oavbruten dialog med varandra. Jag bestämde mig omedelbart för att snarast återvända till staden och inta en måltid där.

På tågresan läser jag ur Heinrich Manns roman Die grosse Sache (1930) – i den kommer det filmiska i hans berättarstil så tydligt fram. Det är den ”nya saklighetens” kulminationsfas. Om hörnet väntar den nationalfascistiska reaktionen som gör HM till en huvudmåltavla. Hans säregna novell från 1897, Das Wunderbare, ser jag också framför mig som filmatiserad. Brodern Thomas tycks mig ha kalkerat den när han femton år senare skrev sin kortroman Der Tod in Venedig. Även här kan man tala om skönhetsvärden. Det italienska är direkt närvarande, liksom i HM:s Die kleine Stadt (1909) och TM:s Königliche Hoheit (1909).

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Bob Dylans minst sagt experimentella roman Tarantula från 1965 föreligger nu i en utmärkt nyutgåva av Bakhåll förlag, med engelska originaltexten på vänstersidan och översättningen till höger (Görgen Antonsson har gjort ett styvt jobb!).

Romanen ter sig som ett kaosartat, absurdistiskt-surrealistiskt flöde, lite i samma stil som Blaise Cendrars. Jag associerar också till Noréns så kallade schizzo-lyrik på 60-talet: samma strida ström av intryck; osorterat som ett slags inre monolog i speedat tempo. Peter Glas menar i sitt efterord att Dylans text emellanåt ter sig “som rena LSD-rusbeskrivningar” men också att den allmänna kaosbeskrivningen starkt påminner om Dylans låttexter från samma period.

I Tarantula möter surrealistiskt-dadistiskt fantasteri ett ocensurerat fyrverkeri av infall. Här bara några smakprov: “den gästvänliga graven utannonseras & skänks bort”; “advokatens gris har blivit god vän med senatorn”; “du kommer att rita en mun på glödlampan så att den får lättare att skratta”; “du e för smart å tro du vet nåt”; “din melankolis konungadöme”; ”den f.d. polisen som skriver lyrik & betraktar sej själv som en salami”.

Björn Gustavsson
***

 

NOTERAT.  Anders Björnsson om författarskap och bilder som aldrig lämnat honom. 

I Trieste drack vi torrt vitt vin till alla måltider. Vi for i Rilkes och James Joyces fotspår. Det föll mig aldrig in att det äventyret skulle kunna intressera någon annan. Besöket på Café San Marco där Claudio Magris brukar sitta – strax innan jag bytte artigheter med honom i dörren till en bokhandel. Jag fick skrivkramp där.

Annat kom – nya tider, sällsamheter, också lågheter, av ett slag som de där övervintrade österrikarna inte kunnat drömma om. Jag undrar om Joseph Roth var här. Troligen inte. Men Magris gav mig nycklar till hans författarskap. Hur många författarskap dör varje dag? Den vackra övergivna stationen som förde oss österut var också död, pinad dessförinnan.

I byarna utanför staden stod skyltarna på två språk, italienska och slovenska, men inte på tyska. Vi läste Italo Svevo då, men först senare kom jag att stifta bekantskap med den korta romanen om den ensamme herrn och den kvinnliga spårvagnskonduktören. Jag minns dimmorna, de branta bergväggarna. Vi tänjde på begreppen. Och så slocknade jag.

Anders Björnsson

***

NOTERAT.  Anders Björnsson skriver om förflyttningar.

Jag förflyttar mig nästan aldrig utan min svarta olinjerade mollskinnsbok. I den antecknar jag närhelst det faller sig, med samma skrivstil som jag lärde mig i skolans första klasser, snirklar och allt. Fort går det inte, och det är uträkningen. (Konservatism, för bövelen!) Nästan alla mina mosaikskärvor har tillkommit så – mellan två anhalter, på ett kafé, uppe i luften. Före min operation gjorde jag mig av med allt detta tidigare material. Under uppvaknandet, efteråt, sade jag: ”Låt mig vara litet till. Jag vill gräla färdigt med Carl Bildt först.” Tyvärr hade jag glömt att ta med mig anteckningsboken då.

Man står på busstationen, på väg till Arlanda flygplats, en av dessa tråkiga lokaler som vi aldrig kommer att känna förlusten av. Bussen tar bara fem minuter längre tid än taxin ditut, till terminal fem. De ledade åkdonen kryper fram som myror. På motorvägen är trafiken tidigt strid. Vi reser för mycket; det har blivit överkomligt att vara överallt. Detta är inte emancipation, det är illusionism. Demokrati kräver rotfasthet. Men man vårdar numera inte det nära, det allmänna. (Vem är man – jag?) Så har våra städer blivit skräptunnor. Skräp, bestående skräp, inte sopor. Skönhetsvärden som elimineras. Skönhet kan vara nog så grym (tänk på barockkonsten i Nikolaikyrkan i Prag!) och samtidigt systemneutral. Jag menar märkvärdigt nog också: hälsobringande. När du uppsöker en hamam, mosaikerna där, ljusreflexerna, klappret av trätofflor, slamret av drickspengar.

Anders Björnsson

***

 

NOTERAT. Om musik och vänskap. 

Min pianostämmare Lennart Norrman kommer endera dagen. Han tycker om en god kopp kaffe. Vi pratar om allt annat än musik. Hans rörelser över flygeln är väl inövade, han liksom svävar. Jag borde nu skaffa något nytt att öva in, kanske Nielsen. Musiken, den finns också i talet, i själva andningen. Lilla hunden Sissis skäll är musik, i mina öron. Lennart har hund. Jag behövde bli nästan sextiofem år innan vi skaffade hund. Vi talar om hundar, han och jag. Lennart har en väsande röst, men också en röst som ler. Haydn ler. Jag lyssnar gärna till hans pianotrios, rondosatserna är genomgående förnämliga, de preussiska, de ungerska! Också fönstren måste putsas. Lennart och jag talar om vår pensionärstillvaro. Den är inte sällan hektisk.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Om privat och offentligt i en föränderlig tid.

Inom sociologin talar man om begreppsparet On Stage – Off stage för att ringa in den psykologiska skillnaden mellan privat och offentligt. Det visade sig fruktbart för att ringa in mycket av 1800-talslitteraturens problematik. Han tar på strama kostymen, Hon stannar kvar hemma som docka.

Rummet vi lever i idag har utsatts för en rockad. I det offentliga rummet är vi privata, ängsliga och reserverade bakom RayBan, Urban Ears och blicken i telefonen. Väl hemma hinner vi knappt sparka av oss mellangröna stadsvandringsskorna innan vi ska fläka ut våra maträtter, vintagekoppar och skryta med vår fiffiga tvättsortering på Instagram.

Det är signifikativt att en smartphone döljer allt bakom glas. Som en teknologisk inkarnation av beröringsskräck glimrar den melankoliskt blått på våra nattduksbord och visar likt MacDonalds menyskyltar en färdigtuggad värld helt fri från spännande friktion.

Det är såklart ingen slump att Sverige är världens mest uppkopplade land och samtidigt har Europas största andel singelhushåll. Var och en i sin bostadsbubbla. Var och en i sin elektroniska tankebubbla. En perfekt tystnad för fördomar att gro i.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Anders Björnsson om Folke Nibelius död.

Han arbetade inte längre som lärare när vi träffades första gången. Då passade han på att doktorera, och sedan skrev han en tjock bok om Montesquieu (den första på svenska), som kom ut ett par månader innan han avled. Hans röst var spröd, han tog tid på sig – omständlig är väl ett bra, icke-förklenande ord. FN sökte gärna råd, inte strid. Jag fann honom blyg – men hellre blyg än framfusig. Korrekt klädd. En gång gjorde vi oplanerat sällskap till Berlin, han skulle gå på museer. (Det underbara Neue Gemäldegalerie, vid Tiergarten!) Det slår mig att han ofta hade någonting att säga om individer – då var han generös – sällan om idéer. Det kan ha handlat om respekt för den som tyckte annorlunda. Icke-snorkig.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Om framtidens vara eller icke vara vad gäller reklamavbrott i televisionen. Här en spekulation om hur vår litterära kanon framöver kommer te sig i framtiden.

Så går beslutsamhetens friska hy (med hjälp av L´oreal)
I eftertankens kranka blekhet över (vi rekommenderar Max Factors concealer)
Och företag av märg och eftertryck (I Stael Von Holsteins inkubator)
Vid denna tanke slinta ur sin bana (Missa ej Svenskt Sportvagnsmeeting på Ring Knutstorp)
Och mista namnet handling (So stay sharp and alert with Pro Active Turbo Vitamin)

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Gud bevare oss för fundamentalister

Frågan om ont och gott i politiken är egentligen mycket enkel. De goda identifierar man enklast genom att söka dem som kivar om huruvida det samlade skattetrycket i ett civiliserat samhälle bör vara strax under eller strax över 50 procent.

De kan verka patetiska, eller gulliga, men i huvudsak är de ett symptom på ett gott och fungerande samhälle.

Lika enkelt är det att identifiera ondskan och de onda; det är de som är beredda att skada dig, straffa dig, somliga till och med döda dig, om du inte håller med dem, lyder deras lag, hyllar deras guru, dyrkar deras gud.

Fundamentalister finns i alla möjliga kulörer, men tro dem inte för ett ögonblick när de säger att det är en bättre värld som är målet för deras kamp. De slåss för en utopi, och det enda som duger är deras version av ”perfekt”.

Ve dig om du står i vägen.
Intet offer är för stort för dem.
Särskilt inte ditt.

Erik J Rudvall

***