Dela:

Bläddra per

Noterat

NOTERAT. Adolf hade namnsdag, och SVT2 visade Diktatorn.

Charlie Chaplins viktiga politiska antinazistfilm The Great Dictator visas nu på Svt Play. Där  spelar Chaplin en dubbelroll, dels som den judiska barberaren Harü Tondadoz men även som diktatorn Adenoid Hynkel, det vill säga Adolf Hitler. Den premiärvisades i ickeockuperade och med nazismen icke sympatiserande länder från och med år 1940. I Sverige visades den först efter kriget, det vill säga, först då det stod helt klart att Hitler inte undgått sitt öde.

Det var på Goebbels order som The Great Dictator inte fick spelas i Sverige. Nazistemblemet hakkorset omvandlades i filmen till 2 kors alltså double-cross, det vill säga dubbelspel och bedrägeri…

Vladimir Oravsky

***

Noterat med 1000 tecken.

I Donald Sindens läsvärda bok A Touch Of The Memoirs kan man bland annat  läsa att när John Ford filmade Mogambo med Clark Gable, Grace Kelly och Ava Gardner, så klagade filmens producent Sam Zimbalist över att Fords inspelning var försenad med tre dagar. Ford grabbade då tre på måfå valda manussidor, rev ut dem, och med lugn röst konstaterade att “We’re on schedule”.

Jag drog mig till minnes denna underhållande berättelse om en av filmens absolut största filmregissörer när jag fick ett mejl från Opulens redaktör apropå min födelsedagshyllning till Hans Alfredson igår. ”Är väl inte helt förtjust i födelsedagshyllningar (är liksom Hans Alfredson anarkist) men mina antiauktoritära fobier ska kanske inte helt styra vår publicistisk 🙂 Och den här födelsedagsgrisen är väl en, om inte den, kanske största just nu levande svenska kulturpersonligheten. Hm, kan du få ned den till en not? Alltså 1 000 tecken.”

Jag redigerade omgående texten och svarade redaktören: ”Var så god: Nedkortad från 5 323 till 1 860 tecken. Vill du ha det ännu kortare, deleta samtliga vokaler. Texten kommer att fungera ändå, skall du se. På återhörande \/ladimir”.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT. Rumi (1207-73) var en helig man och poet på persiska som grundade de dansande dervischernas mystiska orden inom islam. Som diktare är han upphovsman till Mathnavi, ett väldigt, allegoriskt verk, lite som Romanen om rosen vid samma tid i Västeuropa.

Men bakom Mathnavis liknelser och fabler om kärleken döljer sig den sufiska mystikens umgänge med Gud. Namnet Rumi betyder ”romaren” eftersom han verkade i trakter av Turkiet som erövrats från Bysans som ju var Romarrikets fortsättning.

Chassidismen har varit en av de mest inflytelserika källorna till spridandet av kabbalistiska läror i Isaac Lurias efterföljd. Rörelsen startades av Israel ben Eliezer (Baal Shem Tov), men har fortsatt i många förgreningar fram till idag.

I boken Levinas and Buber: Dialogue and Difference tar flera olika författare upp Bubers verk och ställer dem emot Levinas verk. Båda två har haft stor betydelse för det judiska tänkande. Buber hävdar att det äkta mötet är ömsesidigt och att båda parter behöver mötas. Dock indikerar Buber i sina verk vid ett flertal tillfällen (Människan och hennes bildkonst, Jag och Du) att individen kan ha detta förhållande till sin omvärld i stort. Buber ger dock ingen bra förklaring till hur man kan ha ett äkta möte med ett dött ting.

Carsten Schale Palmer

***

NOTERAT. Den röda bollen.

 

”I personalmatsalen har företagsledningen ställt en stor genomskinlig plastkub. I den finns bollar i olika färger. Varje avdelning har en färg och för varje förbättring vi lämnar in som en ‘ständig förbättring’ till förslagslådan får vi en boll i vår färg. Vi kunde inte komma överens på skiftet om vilken färg vi skulle ha. Nu lyser den röda plastbollen i havet som en påminnelse om hur oense vi är. Det blev inte så bra.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Filmregissören och producenten John G. Avildsen, som bland annat  gjort Rocky och Karate Kid, dog igår, den 16 juni, 82 år ung.

Avildsen höll på att förbereda sin trettionde film, Nate & Al med Richard Dreyfuss och Martin Landau i huvudrollerna. Avildsen, som ofta skrev, fotograferade, klippte och till och med producerade sina filmer själv, blev mest känd för sina allegoriska filmer om USA,  exempelvis Rocky (Rocky, 1976), Joe (Joe – Skjut varenda jävla hippie!, 1970), Save the Tiger (Save the Tiger, 1973) och W. W and the Dixie Dancekings (Smart som fan!, 1975) och The Karate Kid (Karate Kid – Sanningens ögonblick, 1984).

“You see, fear is a fighter’s best friend. You know, but it ain’t nothing to be ashamed of. See, fear keeps you sharp, it keeps you awake, you know, it makes you want to survive. You know what I mean? But the thing is, you gotta learn how to control it. All right? ‘Cause fear is like this fire, all right? And it’s burning deep inside. Now, if you control it, Tommy, it’s gonna make you hot. But, you see, if this thing here, it controls you, it’s gonna burn you and everything else around you up. That’s right, you know?”, lär Rocky ut i Rocky V. Det är ingen kortlivad lärdom.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT.  Carsten Palmer Schale eftersöker mångdimensionella mediaanalyser.

Media föddes som organ för de bildade, förvandlades till folkbildande institutioner, transformerades till massmedia för att slutligen övergå i ytmedia. I ytmedias programmerade strategi ingår att allt skall vara enkelt, kortfattat och ytligt. Ytmedia är dagens form för gladiatorspelen i Rom.

Dagens svenska ytmedia är fast förankrad inom stockholmsfamiljens trygga urval och kombinationer av från högre ort proklamerade sanningar om världen, Sverige och den enskilda människan. Ytmedias journalister, när de inte enbart är kändisar eller tyckar-krönikörer, är ofta måttligt bildade barn och äkta hälfter till andra av samma sort. Inaveln är legio. Tanken är inavlad. Texten är inavlad. Budskapet är egentligen internt: vi ger ”dem” vad ”de” tror att ”de” vill ha. Men det är inte detta som jag vill ha. Jag vill ha djupa och mångdimensionella analyser av allt från svensk segregation till situationen i Sudan.

Utöver detta håller Sverige på att utvecklas till en representantokrati, där representanterna har mer gemensamt med varandra än med dem de påstår sig representera. Tyvärr tycks ytmedia och representantokraterna också vara invecklade i varandra. Ibland vet innefolket därför inte riktigt på vilket av sina ben de skall stå. Brorsan är ju dessutom hög direktör.

Carsten Palmer Schale

***

NOTERAT. Idag är det 16 år sedan det som gått till historien som Göteborgskravallerna inleddes.

Den 14 maj 1931 förlorade den 19 år unge Sture Larsson, den 22 år unge Evert Nygren, den 31 år unge Erik Bergström och den 35 år unge Viktor Eriksson livet. De sköts till döds av militärer, som ansåg sig ha rätt att skjuta skarpt på demonstranter under tidningsmannen och den frisinnade statsministern Carl Gustaf Ekmans era. Även den 20-åriga Eira Söderberg miste livet vid detta tillfälle, fast hon inte ens demonstrerade, utan var åskådare och träffades av en rikoschett.

Under det som kallas Göteborgskravallerna 14-16 juni 2001, då socialdemokraten Göran Persson styrde konungariket, EU höll toppmöte i Göteborg och USA:s president George W. Bush kom på ett kort besök, blev ”bara” en enda person skjuten, den stenkastande 19-åringen Hannes Westberg. Han förlorade visserligen ena njuren och mjälten samt en massa upproriskt blod, men han överlevde. Och dömdes till fängelse för våldsamt upplopp. Både ljudet och händelseutvecklingen i myndigheternas filmbevismaterial mot honom var kraftigt manipulerade skulle det visa sig.

Förundersökningen beträffande bevisningsförfalskningen lades dock ner, eftersom man menade att det inte var görligt att komma fram till vem hos polis eller åklagare som förvanskat bevismaterialet. Hannes Westberg avstod då att överklaga domen till högre instans. Vi glömmer varken Ådalen 31 eller Göteborg 2001.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT. Glad eller inte-knappen

”Happy or not? Två såna tryckknappar skulle man haft på bröstkorgen. Vill företagsledningen att jag ska gå runt och se glad ut på jobbet trycker dom på den gröna knappen. Är dom inte intresserade av att höra vad jag har att säga trycker dom på den röda. Tänk att det sista man ska få se om dagarna innan man går ut genom grinden är ett kösystem. Istället för nummerlappar är det två tryckknappar. En grön och en röd. Glad eller inte? Det är en rimlig fråga. Jag är en glad prick, men inte går jag runt och trycker på knappar för det. Vill dom veta hur jag haft det idag får dom minsann fråga.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Skopan om alltings värde.

 

”Idag i uppvägningen fick vi höra att det inte är värdeskapande att köra truck. Vi ska bara väga upp råvaror. På Atlet i Mölnlycke får dom höra att det är värdeskapande att tillverka truckar. Produktionssamhället!”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, Illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Om Heidenstam och distans.

”Jag längtar marken där barn jag lekt”. En rad ur den svenska diktskatten som slitit sig loss ur helheten och står ensam stark. Det är ett exempel på hur ett grammatiskt brott ger en djupare och större innebörd. Det går på tvärsren mot den dualistiska tanken att medvetandet står på distans och längtar till.

Heidenstams längtan konstruerar marken och ger en vinkning till den tidens kunskapsteori; att medvetandet inte registrerar likt en Daguerreotyp utan medskapar.

Det finns en parallell i den samiska kulturen. Man jojkar inte om någon, man bara jojkar henne.

I vårt helt digitalt uppkopplade samhälle där vi närmast är transcendent förbundna med molnet måste vi lära oss lägga till ett till som nerkylande distans och igen förstärka vår förmåga att lida Tantali bitterljuva kval.

Här sitter jag utan Spotify och längtar till skivbacken där ungdom jag lyssnat. Den som är helt uppkopplad med världen kommer att ätas av den

Prepositionen till bär både värdighet, distans och riktning inom sig.

Jesper Nordström

***

 

NOTERAT. En bedrövlig dag i Björns liv.

Björn orkade inte mer.
Han var trött på allt.
Hela morgonen hade han legat
och funderat över sitt liv,
som inte blivit riktigt som han hade tänkt sig.
Saken blev inte heller bättre av
att han tyckte att han blivit gammal och utsliten.
Nä, idag kände han sig riktigt vissen.

Och inte kunde han få ordning på alla sina tankar
som snurrade runt i huvudet.
I ett försök att sluta tänka bestämde han sig för att ligga helt stilla
och bara stirra i taket.
Han lyckades delvis,
för han låg verkligen helt orörlig med blicken stadigt fäst i taket.
Däremot kunde han inte hindra tankarna
från att fara omkring i sitt huvud.
Ja, idag var det verkligen en bedrövlig dag i Björns liv.

Melker Garay

***

NOTERAT. Ett resebrev från Peloponnesos.

Taxichauffören som tar oss från Mykene är mycket talför. Jag har prutat på hans fasta taxa till Korinth, men det gör mig ont när jag förstår att han måste betala vägtullar för beloppet, fram och åter. Ett lätt eftermiddagsregn faller under färden; det behövs för olivträdens skull. Från motorvägen pekar chauffören ut berget där man högg sten till fästningen för närmare tvåtusen femhundra år sedan.

Men var år fåren? En stor del av stammen såldes av till utlandet i början av seklet, säger han. Nu måste fyrtio procent av mjölken som behövs för fetaosten importeras, främst från Holland och Tyskland. Chauffören blir skrapig på rösten. Järnvägsstationerna är nedlagda på sträckan Korinth–Aten, och nu ska ett italienskt bolag köpa upp järnvägsnätet för en struntsumma. Människor förargas, romarna är på bettet igen.

På krogen i Mykene satt en vacker grekinna och försökte tilltala oss på franska. Hennes ansikte var en berättelse från sagatiden. I utställningspaviljongen i Korinths antika centrum, med de fortfarande pågående utgrävningarna runt om, fanns ett ”porträttlikt” huvud av Julius Caesar. Jag gick in till slaktaren och frågade om han hade lamm. Han styckade ett, med yxa och krok i taket som enda redskap. Två fulla kotlettrader kostade 30 euro.

Vår villa ligger vid vad som först tycktes vara en bygata. Det var huvudleden mellan Korinth och Aten fram till 2004, Olympiska spelens år. ”Överallt hittar man saker i marken”, säger vår taxichaufför. ”Om jag ska plantera ett nytt olivträd, måste jag ha godkännande från den arkeologiska myndigheten.” Det fläktar från Medelhavsviken. Snart börjar klockringningen.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Anders Björnsson om skönhetsvärden. 

Jag måste skaffa en glasburk med bläck härute. Det japanska mörkbruna bläcket, så att jag kan fylla på reservoarpennan vid behov, också när vi är på uppländska landsbygden. För mina handskrivna dagboksanteckningar använder jag numer bara den pennan. Det har inget egenvärde men ett skönhetsvärde.

I Sundsvall gick jag strax före min avresa in på en italiensk restaurang, som just hade öppnat sina dörrar och ännu inte hade fått några gäster, för att be om att få låna en telefon (jag hade glömt min i Giresta föregående helg) och beställa något att dricka som tack för besväret. Det var en mycket vacker lokal, sinnrikt inredd. Där såldes också charkuterier, ostar, olivolja med mera över disk. I en nisch exponerades otaliga sorters grappa, ljusa som mörka. Möbler och väggar befann sig i en oavbruten dialog med varandra. Jag bestämde mig omedelbart för att snarast återvända till staden och inta en måltid där.

På tågresan läser jag ur Heinrich Manns roman Die grosse Sache (1930) – i den kommer det filmiska i hans berättarstil så tydligt fram. Det är den ”nya saklighetens” kulminationsfas. Om hörnet väntar den nationalfascistiska reaktionen som gör HM till en huvudmåltavla. Hans säregna novell från 1897, Das Wunderbare, ser jag också framför mig som filmatiserad. Brodern Thomas tycks mig ha kalkerat den när han femton år senare skrev sin kortroman Der Tod in Venedig. Även här kan man tala om skönhetsvärden. Det italienska är direkt närvarande, liksom i HM:s Die kleine Stadt (1909) och TM:s Königliche Hoheit (1909).

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Bob Dylans minst sagt experimentella roman Tarantula från 1965 föreligger nu i en utmärkt nyutgåva av Bakhåll förlag, med engelska originaltexten på vänstersidan och översättningen till höger (Görgen Antonsson har gjort ett styvt jobb!).

Romanen ter sig som ett kaosartat, absurdistiskt-surrealistiskt flöde, lite i samma stil som Blaise Cendrars. Jag associerar också till Noréns så kallade schizzo-lyrik på 60-talet: samma strida ström av intryck; osorterat som ett slags inre monolog i speedat tempo. Peter Glas menar i sitt efterord att Dylans text emellanåt ter sig “som rena LSD-rusbeskrivningar” men också att den allmänna kaosbeskrivningen starkt påminner om Dylans låttexter från samma period.

I Tarantula möter surrealistiskt-dadistiskt fantasteri ett ocensurerat fyrverkeri av infall. Här bara några smakprov: “den gästvänliga graven utannonseras & skänks bort”; “advokatens gris har blivit god vän med senatorn”; “du kommer att rita en mun på glödlampan så att den får lättare att skratta”; “du e för smart å tro du vet nåt”; “din melankolis konungadöme”; ”den f.d. polisen som skriver lyrik & betraktar sej själv som en salami”.

Björn Gustavsson
***

 

NOTERAT.  Anders Björnsson om författarskap och bilder som aldrig lämnat honom. 

I Trieste drack vi torrt vitt vin till alla måltider. Vi for i Rilkes och James Joyces fotspår. Det föll mig aldrig in att det äventyret skulle kunna intressera någon annan. Besöket på Café San Marco där Claudio Magris brukar sitta – strax innan jag bytte artigheter med honom i dörren till en bokhandel. Jag fick skrivkramp där.

Annat kom – nya tider, sällsamheter, också lågheter, av ett slag som de där övervintrade österrikarna inte kunnat drömma om. Jag undrar om Joseph Roth var här. Troligen inte. Men Magris gav mig nycklar till hans författarskap. Hur många författarskap dör varje dag? Den vackra övergivna stationen som förde oss österut var också död, pinad dessförinnan.

I byarna utanför staden stod skyltarna på två språk, italienska och slovenska, men inte på tyska. Vi läste Italo Svevo då, men först senare kom jag att stifta bekantskap med den korta romanen om den ensamme herrn och den kvinnliga spårvagnskonduktören. Jag minns dimmorna, de branta bergväggarna. Vi tänjde på begreppen. Och så slocknade jag.

Anders Björnsson

***

NOTERAT.  Anders Björnsson skriver om förflyttningar.

Jag förflyttar mig nästan aldrig utan min svarta olinjerade mollskinnsbok. I den antecknar jag närhelst det faller sig, med samma skrivstil som jag lärde mig i skolans första klasser, snirklar och allt. Fort går det inte, och det är uträkningen. (Konservatism, för bövelen!) Nästan alla mina mosaikskärvor har tillkommit så – mellan två anhalter, på ett kafé, uppe i luften. Före min operation gjorde jag mig av med allt detta tidigare material. Under uppvaknandet, efteråt, sade jag: ”Låt mig vara litet till. Jag vill gräla färdigt med Carl Bildt först.” Tyvärr hade jag glömt att ta med mig anteckningsboken då.

Man står på busstationen, på väg till Arlanda flygplats, en av dessa tråkiga lokaler som vi aldrig kommer att känna förlusten av. Bussen tar bara fem minuter längre tid än taxin ditut, till terminal fem. De ledade åkdonen kryper fram som myror. På motorvägen är trafiken tidigt strid. Vi reser för mycket; det har blivit överkomligt att vara överallt. Detta är inte emancipation, det är illusionism. Demokrati kräver rotfasthet. Men man vårdar numera inte det nära, det allmänna. (Vem är man – jag?) Så har våra städer blivit skräptunnor. Skräp, bestående skräp, inte sopor. Skönhetsvärden som elimineras. Skönhet kan vara nog så grym (tänk på barockkonsten i Nikolaikyrkan i Prag!) och samtidigt systemneutral. Jag menar märkvärdigt nog också: hälsobringande. När du uppsöker en hamam, mosaikerna där, ljusreflexerna, klappret av trätofflor, slamret av drickspengar.

Anders Björnsson

***

 

NOTERAT. Om musik och vänskap. 

Min pianostämmare Lennart Norrman kommer endera dagen. Han tycker om en god kopp kaffe. Vi pratar om allt annat än musik. Hans rörelser över flygeln är väl inövade, han liksom svävar. Jag borde nu skaffa något nytt att öva in, kanske Nielsen. Musiken, den finns också i talet, i själva andningen. Lilla hunden Sissis skäll är musik, i mina öron. Lennart har hund. Jag behövde bli nästan sextiofem år innan vi skaffade hund. Vi talar om hundar, han och jag. Lennart har en väsande röst, men också en röst som ler. Haydn ler. Jag lyssnar gärna till hans pianotrios, rondosatserna är genomgående förnämliga, de preussiska, de ungerska! Också fönstren måste putsas. Lennart och jag talar om vår pensionärstillvaro. Den är inte sällan hektisk.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Om privat och offentligt i en föränderlig tid.

Inom sociologin talar man om begreppsparet On Stage – Off stage för att ringa in den psykologiska skillnaden mellan privat och offentligt. Det visade sig fruktbart för att ringa in mycket av 1800-talslitteraturens problematik. Han tar på strama kostymen, Hon stannar kvar hemma som docka.

Rummet vi lever i idag har utsatts för en rockad. I det offentliga rummet är vi privata, ängsliga och reserverade bakom RayBan, Urban Ears och blicken i telefonen. Väl hemma hinner vi knappt sparka av oss mellangröna stadsvandringsskorna innan vi ska fläka ut våra maträtter, vintagekoppar och skryta med vår fiffiga tvättsortering på Instagram.

Det är signifikativt att en smartphone döljer allt bakom glas. Som en teknologisk inkarnation av beröringsskräck glimrar den melankoliskt blått på våra nattduksbord och visar likt MacDonalds menyskyltar en färdigtuggad värld helt fri från spännande friktion.

Det är såklart ingen slump att Sverige är världens mest uppkopplade land och samtidigt har Europas största andel singelhushåll. Var och en i sin bostadsbubbla. Var och en i sin elektroniska tankebubbla. En perfekt tystnad för fördomar att gro i.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Anders Björnsson om Folke Nibelius död.

Han arbetade inte längre som lärare när vi träffades första gången. Då passade han på att doktorera, och sedan skrev han en tjock bok om Montesquieu (den första på svenska), som kom ut ett par månader innan han avled. Hans röst var spröd, han tog tid på sig – omständlig är väl ett bra, icke-förklenande ord. FN sökte gärna råd, inte strid. Jag fann honom blyg – men hellre blyg än framfusig. Korrekt klädd. En gång gjorde vi oplanerat sällskap till Berlin, han skulle gå på museer. (Det underbara Neue Gemäldegalerie, vid Tiergarten!) Det slår mig att han ofta hade någonting att säga om individer – då var han generös – sällan om idéer. Det kan ha handlat om respekt för den som tyckte annorlunda. Icke-snorkig.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Om framtidens vara eller icke vara vad gäller reklamavbrott i televisionen. Här en spekulation om hur vår litterära kanon framöver kommer te sig i framtiden.

Så går beslutsamhetens friska hy (med hjälp av L´oreal)
I eftertankens kranka blekhet över (vi rekommenderar Max Factors concealer)
Och företag av märg och eftertryck (I Stael Von Holsteins inkubator)
Vid denna tanke slinta ur sin bana (Missa ej Svenskt Sportvagnsmeeting på Ring Knutstorp)
Och mista namnet handling (So stay sharp and alert with Pro Active Turbo Vitamin)

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Gud bevare oss för fundamentalister

Frågan om ont och gott i politiken är egentligen mycket enkel. De goda identifierar man enklast genom att söka dem som kivar om huruvida det samlade skattetrycket i ett civiliserat samhälle bör vara strax under eller strax över 50 procent.

De kan verka patetiska, eller gulliga, men i huvudsak är de ett symptom på ett gott och fungerande samhälle.

Lika enkelt är det att identifiera ondskan och de onda; det är de som är beredda att skada dig, straffa dig, somliga till och med döda dig, om du inte håller med dem, lyder deras lag, hyllar deras guru, dyrkar deras gud.

Fundamentalister finns i alla möjliga kulörer, men tro dem inte för ett ögonblick när de säger att det är en bättre värld som är målet för deras kamp. De slåss för en utopi, och det enda som duger är deras version av ”perfekt”.

Ve dig om du står i vägen.
Intet offer är för stort för dem.
Särskilt inte ditt.

Erik J Rudvall

***