Dela:

Bläddra per

Med det själsliga såret, aldrig läkt, levde Lill-Babs hela sitt liv

Foto: Wikimedia Commons

”Det var där, mellan sanning och konstruktion, som det långt senare skulle skära sig mellan oss. Barbro kunde inte – varför vet jag inte säkert – tala om en rätt lång tid av sitt liv, över tio blanka år.” Crister Enander om sitt arbete med att spökskriva Lill-Babs självbiografi.

Kvällen var rätt sen. Jag låg och läste när telefonen ringde. Ingen ville svara så till slut fick jag lämna sängen och läslampan.

”Hej, det är Barbro!” hörde jag en mycket saklig och vänlig röst säga. Småförkyld var hon också. ”Jag vill att du skriver min självbiografi”, sa Barbro, allas vår Lill-Babs.

Tyst. Jag var tyst, länge.

”Varför just jag?”, fick jag till slut ur mig efter att ha tänkt på att såväl Jan Guillou som Göran Skytte frågat men fått ett bestämt nej av Barbro.

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


Genom att prenumerera godkänner du Opulens integritetspolicy.

 

”Jag har pratat med Lars Forssell några gånger. Och varje gång har han sagt att du är den som är bäst lämpad. Så nu frågar jag dig.”

Jag svarade ja, och vi bestämde att höras dagen därpå. Där började det. Ett äventyr i en för mig ganska okänd värld. Inte en enda gång ångrade jag mitt hastiga beslut, även om jag tyckte att Forssell kunde ha hört av sig först till mig. Han bara skrattade så att hela magen guppade och tände ännu en cigarrett.

Senare brukade Barbro och jag skämta – rätt rått – om att jag bodde i hennes handväska. I princip följde jag med Barbro överallt i över ett år. Enda undantaget var Finlandsfärjorna, där hon hade en del framträdanden. Där satte jag gränsen. En spökskrivare har ändå en gnutta värdighet, åtminstone jag.

Å andra sidan bestämde Barbro att vi skulle åka till Kanarieöarna i fjorton dagar. Vi skulle få arbetsro och Barbro ville slippa alla nyfikna blickar. På Kanarieöarna! Med alla fulla svenskar.

Två hårda och rätt vidriga veckor satt vi där, sida vid sida, på varsin liten altan. Barbro topless, hungrigt lapande sol, jag inne i skuggan med penna och anteckningsblock i händerna, med knäna som stöd. Hon avskydde att vara blek. Solen var hon vän med. Där trivdes hon.

Överenskommelsen mellan oss var i grunden enkel. Jag ställde som krav att Barbro skulle berätta sanningen och inte skarva på det sätt hon varit tvungen till när hon talade med pressen. Därefter var det helt och hållet hennes sak att bestämma vad som skulle vara med i boken om hennes liv. Jag skulle ge berättelserna blod och nerv. Men hon bestämde.

Det var där, mellan sanning och konstruktion, som det långt senare skulle skära sig mellan oss. Barbro kunde inte – varför vet jag inte säkert – tala om en rätt lång tid av sitt liv, över tio blanka år. Tvåhundra sidor skrev jag. Sedan stopp. Tvärnit. Jag kunde inte skriva vidare och Barbro slingrade sig som en daggmask på rostig metkrok. Det gjorde ont i mig att se. Saker och ting ställdes på sin spets nere på Kanarieöarna. Då insåg nog båda två att vi nått vägs ände. Det var beklämmande. Sorgligt, rent av.

Barbro trivdes i rörelsen. Framåt, alltid framåt. Hon var tveklöst en rastlös person. Tvekade sällan. Kastade sig, ibland huvudstupa, över nästa uppdrag, ett nattligt infall. Nästa framträdande, nästa möte med vänner, med barnen, med någon kollega. I konsten att sitta still var hon allt annat än fullärd. Det var som om det ständigt kliade i kroppen på henne, tankarna lika pilsnabba. På väg. Nya idéer, nya uppslag.

Nästa framträdande var alltid det viktigaste. Stort allvar. Brinnande angeläget. Varje ny publik, oavsett storlek eller sammanhang, var det enda som räknades. Aldrig att Barbro tillät sig att ens för en halvtimme vilsamt slumra på gamla lagrar. En svårartad inre osäkerhet – dög hon?, vågade hon ännu en gång kliva upp på scenen?, bar rösten? – drev henne hårt och skoningslöst vidare, mot nästa spelning, ännu en publik.

Hur paradoxalt det än kan låta så var osäkerheten en styrka hon lyckades odla framgångsrikt. Till ett allt annat än lättköpt pris fann Barbro det möjligt att gå en tuff och trots allt klok balansgång mellan professionell rutin å ena sidan och nervig skräck å den andra. Och där, precis där med kallsvett över rygg och panna, nådde hon så gott som alltid fram till publiken, denna hennes enda bestående tro. En tro på människorna som satt därute i salongens mörker och väntade på henne, gömda bakom scenbelysningens skarpa ljus.

Hon fyllde sin tid och höll därigenom rastlöshetens grymma demon stången, genom arbete och ännu mer arbete. Tålamod var inte hennes starkaste gren.

Bakom glädjen och skratten fanns ett ständigt mörker som hon dolde med driven skicklighet.

Och förnekelse.

Det framhålls alltid att Barbro var snäll. Det var hon. Mycket snäll, dessutom. Det var en grundhållning i hennes syn på hur livet skulle – och borde – levas.

Ingen tvekan fanns inför slit och svett. Hon kavlade upp ärmarna och satte i gång med vad som helst som skulle göras. Men – återigen –  det var även hennes sätt att slåss emot och domptera rastlösheten. Bakom den fanns en stor och svår oro, samma skräck som alla alkoholistbarn bär med sig genom livet. Hennes far söp. Han var snäll när han var nykter; full var han vidrig i sina söndersupna klädtrasor. Själv tyckte jag att Barbros avgudade mamma, matriarken Brita, drack på tok för mycket. Hon satt i sitt vackra kök och sög på sina eviga whiskypinnar och rökte långa, smala, bruna cigarretter. Men om Brita fick ingen, absolut ingen, andas ett kritiskt ord. Då blev Barbro rasande. Förvandlad till en lejoninna med mord, ja blod i blicken.

Förhållandet till mamma Brita var ingen okomplicerad historia. Bränslet var skuld och en överväldigande tacksamhet. Mäktiga och sargande rörelser djupt nere i själens mörker. Barbro hanterade det med konkreta handlingar. Det var språket hon vuxit upp med. Det var hennes arv – ett arv hon visserligen var synnerligen stolt över. Mot den bakgrunden blir hennes snällhet avsevärt mer begriplig. Den är sammansatt av många och nog så belastande komponenter och händelser under uppväxten.

Ett busksnår ute i trädgården i Järvsö, tätt intill det lilla hus hon levt i som barn, spelade en stor roll i hennes inre plågor. Där blev Barbro utsatt för ett övergrepp. Vem förövaren var ändrades ibland i hennes berättelser. Hon vågade aldrig möta den grymma upplevelsen rakt på, med blottad uppriktighet. Det är lätt att förstå. Samhället som Barbro växte upp i liknade inte alls dagens med dess mer medvetna syn på sexuellt våld.

Omedvetet passerade hon buskarna med minst ett par meters avstånd. Tidiga morgnar kunde jag sitta i köket och stirra på de där buskarna. De andades grymhet. Med det själsliga såret, aldrig läkt, aldrig förvandlat till ett ärr, levde Barbro hela sitt vuxna liv. Hennes längtan efter ljus, hennes sökande efter trygghet – ibland värmande och förnuftigt, andra gånger sorgset krampaktigt – tog aldrig slut. Hon fortsatte att jaga. Hon gav aldrig upp. Den insikten och de inblickarna i Barbros inre skänker tröst. Ur detta skapade hon på egen hand sitt eget liv. Hon var först och främst en mycket stark kvinna som visste vad hon ville.

Nu skurar hon för fullt Guds parkettgolv. Och i tvättmaskinen tumlar Hans gamla skjortor. Barbro städar. Som alltid.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

3 thoughts on “Med det själsliga såret, aldrig läkt, levde Lill-Babs hela sitt liv”

  1. Bitten Nicander:

    Eftersom jag förbehållslöst älskat denna människa hela mitt liv, hon var min första idol, redan från 6 års ålder, när jag var 8-10 år var jag medlem i hennes fanclub, och när jag var 8 år gammal såg jag, tillsammans med min 11 år äldre storasyster, en show hon hade i Smedjebacken där jag bodde då, så ÄLSKAR jag det du nu skriver! Jag flyttade min musikaliska prioritering rätt markant i 12-årsåldern, men på något sätt var det inte relevant för hur jag kände för henne som människa.. ända tills hon valde att gå bort på min födelsedag i år!! Kärlek!!!

    1. Crister Enander:

      Tack, snälla!

  2. Albert Bernhoff:

    Fint, och fick mig att förstå varför jag inte under hennes levnad tyckte särskilt bra om henne.
    Tyckte på något sätt att hon var tillgjord även om hon sjöng bra!
    Nu har jag den djupaste empati och önskar henne all lycka hu Gud!
    Hon hade ju lärt sig konsten att vara snäll liksom jag en gång, men det är en annan historia!
    Albert-Suno

Comments are closed.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS