I musiken blir datorerna mänskliga

Musik.
Bild: Roscoe Mitchell saxofon, George Lewis trombon och dator. Och pianot i bakgrunden. (c) CTM 2018.

ARTIFICIELL INTELLIGENS. Behöver vi kunna musik för att göra musik? Behöver instrumenten oss? Och var befinner sig människan i den konstnärliga skapandeprocessen? Andreas Engström rapporterar från festivalen CTM i Berlin.

Kan instrument tänka? När får de eget liv? Och kan de göra samma slags musik som människan och vad ska vi med den till?

Det finns gott om exempel på instrument som spelar själv utan märkbar mänsklig inblandning. Annea Lockwoods sedan mer än 40 år pågående projekt Piano Transplants innebär att ett piano eller en flygel placeras i naturen för att där akustiskt interagera med väder och vind. Något av en variation på detta med lite snabbare processer är Piano Burning, som är precis vad det låter som: ett piano som antänds under kontrollerade former. I båda fallen finns ju en parallell med den komponerade musik som spelas av musiker som låter viss kontrollerad slump bestämma förlopp och klang.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Men det här handlar ändå huvudsakligen om en tillämpning av naturens processer på ett instrument som mest är att likna vid en skulptur eller installation. Något tänkande instrument som genom en första mänsklig inverkan får mänskliga egenskaper och utvecklar egna musikaliska processer är det ju inte frågan om. En smak av detta fick man dock under den nyligen avslutade festivalen CTM – Club Transmediale. CTM är en av de stora festivalbegivenheterna i Berlin. En anledning till detta är att man förmår kombinera ett i grunden högkvalitativt och brett alternativmusikprogram med intressanta frågeställningar som rör den samtida utvecklingen inom medier och informationsteknik, dess fram- och baksidor.

I år handlade mycket om artificiell intelligens. Och musik kan vara artificiellt intelligent. När de två elektronmusikerna Marcus Schmickler och Julian Rohrhuber mittemot varandra på scen står med blickarna nedsänkta i skärmarna var de närmast en karikatyr av elektromusikerns visuella framtoning sedan slutet av 90-talet, där musicerande alltmer kommit att handla om programmering. Här uppstod en märklig rytmisk och variationsmässig komplexitet som absolut inte kändes omusikalisk, men som hade en annan gestik, komplexitet – en intelligens annorlunda än den mänskliga. Programvaran var konstruerad för att med lätt mänsklig styrning själv sköta komponerandet i realtid.

Artificiell intelligens kan alltså ta över de mänskliga funktionerna och skapa musik som är något annat? Men kanske kan artificiell intelligens lika gärna göra det som musikerna gör, men lika bra och på samma sätt! För detta talade konserten med de två improvisationslegenderna George Lewis och Roscoe Mitchell. Efter en stunds improviserande med saxofon, trombon och elektronik lät de en mjukvara ta över och spela på den flygel som dittills stått som rekvisita på scen. Lewis, känd för att inkorporera maskiner i musikaliska situationer genom att låta nätverk kommunicera med varandra utan mänsklig inblandning, kunde också nonchalant lämna scen för att låta flygeln spela solo.

Behöver vi kunna musik för att göra musik? Behöver instrumenten oss? Och vilken typ av kunskap krävs – var befinner sig människan i den konstnärliga skapandeprocessen?

Det må framstå som dystert att pianot kunde utveckla en egen improvisation som de flesta av oss, om vi inte såg utan bara hörde, skulle tro var utförd live av en livs levande människa. Nu rörde sig tangenterna av en osynlig mekanisk konstruktion. Det var hur som helst lika konstnärligt intressant som spöklikt att se pianot ta kommandot över sitt liv. Men varför skulle det vara dystert förresten? Improvisation är en väsentlig del av vår tillvaro och en grund för sociala relationer. Och på frågan varför låta maskiner improvisera svarar Lewis att vi på så vis kan lära oss inte i första hand om hur de fungerar, utan om oss själva – kanske också om oss som musikaliska varelser.

ANDREAS ENGSTRÖM
andreas.engstrom@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Musik

0 0kr