MUSIKINDUSTRIN. “Hur ofta har inte epitetet kvinna gått före musiker, hur ofta har inte tjej betonats istället för band och hur ofta handlar inte frågan om att vara istället för att spela? Otaliga gånger. Ofantligt ofta”, skriver Linda Bönström.
Det är natt och jag hänger på mig gitarren, enbart för att känna dess tyngd mot min kropp. Lyssnar på en skiva som ska recenseras, något mellan melankolisk och drömsk råkar den vara, och tänker att jag någonstans längs med vägen också blivit en av ”dem” – de där kvinnorna som på olika sätt sysslar med musik. Mina fingertoppar är inte vana, när jag stryker dem över strängarna så känns de mest sträva, otämjbara. I natt tänker jag också mycket tillbaka i tiden. Som till den där föreläsningen jag var på när jag gick i gymnasiet, hur längesedan det är låter jag få vara osagt, där Marit Bergman talade om musikbranschen. (Bergman startade för många år sedan ett popkollo där tjejer och transpersoner mellan tolv och sexton år bland annat får lära sig grunderna för olika instrument med syfte att få en jämställd musikbransch).
Den där dagen jag satt i den stora aulan och lyssnade berättade hon om den ständigt stående frågan: Hur är det att vara tjej och spela i ett band?
Hur ofta har inte epitetet kvinna gått före musiker, hur ofta har inte tjej betonats istället för band och hur ofta handlar inte frågan om att vara istället för att spela? Otaliga gånger. Ofantligt ofta. Och skyldig är jag med. Jag har också ställt frågan, och fått svar.
I kölvattnet av (ursäkta det slitna ordvalet) nätkampanjen #metoo mot sexualiserat våld har under hashtaggen #visjungerut fram tills idag sexhundrafemtiotre sångerskor skrivit under ett upprop mot sexism och trakasserier inom landets opera- och konserthusmiljö. De har vittnat. Våldtäktsförsök. Jargong. Tystnadskultur. Alice Bah Kuhnke (MP), kultur- och demokratiminister säger till Expressen under måndagen att: ”Det enda ljuset i detta massiva mörker är att vi nu talar om det”. Jovisst, hon säger förvisso också att hon har krav på förändringar och allvarliga samtal sker men vad skulle hon annars till att säga? Att vill man jobba för och med branschens bästa får man också stå ut med att en del av branschens bästa är praktarslen? Eller att ”the show must go on”, som operasångerskan Tove Dahlberg säger till Kulturnyheterna om hur kvinnor förväntas att agera på sexuella trakasserier. Bara komma över det liksom.
Det som gör mig förbannad är sättet att mena att vi talar om det nu, och ja det är väl fullständigt rätt att vi gör det, men det är inte först nu som det sagts. Musikindustrin har alltid stått med ryggen fri: i synnerhet som branschen har extremt villkorade arbetsförhållanden som kommer sig av att en stor del av yrkesutövarna är frilansare – man är förbrukningsbar och sannerligen ersättningsbar. Och när det inte fungerar så kan bolagen alltid ta till undanflykten: Din musik säljer inte. Medan sanningen kan vara: Du säljer inte din kropp.
Till TT säger Bah Kuhnke att hon hoppas att ”nu finns det ingen återvändo”, nu ska nämligen de rådande strukturerna raseras och nya byggas upp. ”Jaså, nu igen” tänker jag cyniskt. För jag har hört det många gånger, alla orättvisor och plågor som skiljer könen åt ska rättas till för gott – trots att man alltid kommer tillbaka till samma punkt som där man började.
Kulturvärlden är inte olik något annat yrkesområde, inte egentligen, och det måste vi alla inse. Våga skärskåda hur de så kallade kreativa genierna arbetar. Makten måste alltid granskas. Både inifrån och utifrån.
Även journalistkåren måste bestämma sig för att inte ställa frågan hur det är att vara tjej och spela i ett band. Vi behöver själva se till att följa ledorden musiker, band och att spela.
linda.bonstrom@opulens.se
