VISA. Det finns låtar på albumet, som är särskilt tilltalande, genren rör sig mellan folkmusik och jazz, men musiken är gränsöverskridande, inga tolkningar är ristade i sten och givna. Det är stort, skriver Bo Bjelvehammar.
Svenska Låtar av Willemark/Knutsson/Öberg
Playing with music
Den svenska visskatten har en glans, i den finns juveler, som ligger nära i tiden, men många gånger ett stycke bort, särskilt när det gäller visor, som bygger på uppteckningar och traditioner. Låtar, som ofta har haft anknytningar till särskilda sammanhang och uttalade kontexter.
Trion Lena Willemark, Jonas Knutsson och Mats Öberg har nu tagit sig an ett tiotal kompositioner, gett dem en personlig tolkning, både vilt och brett, liksom skört och mera subtilt.
Lena Willemark är redan legendarisk inom folkmusiken, hon är riksspelman och vårdar sitt älvdalsmål, liksom kulningen, som musikform, lockropen i fäbodskulturen, som genom henne fått en renässans. Passande nog med sina rötter i Evertsberg kunde hon höras på prins Gabriels dop. Lena Willemark är ständigt på väg mot nya musikaliska erövringar, hon söker dem i nya samarbeten och nya spelkonstellationer. Hon är dessutom hedersdoktor vid Högskolan i Dalarna.
Jonas Knutsson på saxofoner har samma musikaliska hemvist som Lena Willemark, i folkmusiken och jazzen, han arbetar gärna med olika samarbetspartners, det kan var från Elise Einarsdotter till Ale Möller och Nils Landgren. Barytonsaxofonen har blivit en viktig del i hans musikaliska uttryck. Han arbetar både med nya kompositioner och bearbetningar av äldre musik.
Mats Öberg på klaviatur och munspel är en multiartist, en gränsöverskridare bortom mått och tumstock. Öberg har spelat med många, allt från Frank Zappa till Carola. Han känner en total frihet i sitt närmande till musiken, det har gjort honom till en av vårt lands främsta improvisationsmusiker. Det finns i hans aktion en obändig nyfikenhet och en påtaglig utforskningsiver.
Registret på albumet är omfattande och variationsrikt, från Evert Taube och Cornelis Vreeswijk till Eva Dahlgren och Ola Magnell. Det är en variationsvidd när det gäller känslor, från lågmälda, spröda, närmast magiska klanger från dalar till högljudda bergsrop.
Det är en trio, som känner varandra väl, de är lyhörda och sällsynt samspelta, ingen breder ut sig på den andres bekostnad, alla tre får utrymme och plats. Varje röst har en egen karaktär och ett eget musikaliskt klangspråk. I allt vilar en tillit och en trygghet. Ingen av de tre känner av några begränsningar eller tar hänsyn till genrebarrikader, de är fria, nyfikna och självständiga. De närmar sig varje musikstycke med respekt, lekfullhet och lätthet, men de söker även verkets ursprungliga avsikter.
Det finns låtar på albumet, som är särskilt tilltalande, genren rör sig mellan folkmusik och jazz, men musiken är gränsöverskridande, inga tolkningar är ristade i sten och givna. Detta är ett exempel på musik under utveckling. Det är stort.
Jag fastnar särskilt för det sista spåret med Ola Magnells låt “Nu faller mörkret”, med en vidunderligt vacker text och ordslingor som dessa.
”Nu faller daggen, nu vilar vattnen
än hör jag knastret
av steg i ditt grus.”
bobjelvehammar@opulens.se
